Hon släpper inte ut barnen

En förälder är aldrig tvungen att lämna ut sina barn till någon de inte vill, ts gör bara saken värre när hon beter sig som hon gör.

Nej det kan hända. Men vad många glömmer är att barn inte är ägodelar. De ville till sin öappa, de blev glada när jag kom o de tycker om mig. Det visar de mkt tydligt hela tiden. Då är det mycket sorgligt att en mamma sätter sina egna behov av makt före barnens välbefinnande. Återigen, vi är tydligen väldigt olika. Jag verkar vara olik de flrsta som svarar här. Jag blir glad för varje vuxen människa min dotter har i sitt liv som hon tycker om och kag gör allt för att främja de relationerna. Jag skulle aldrig drömma om att medvetet göra mina barn ledsna för att tillfredsställa mina egna märkliga behov. Hon hade fått tre alternativ också.Att jag skulle hämta var ett av dom. HHon valde att de inte skulle komma alls eftersom inget av alternativen föll henne i smaken. Dä bestämde jag mig för att köra dit o försiktigt knacka på för att jag trodde i min enfald att en vuxen kvinna kan öppna dörren o säga hej o släppa ut barnen till en annan vuxen kvinna. Jag kan inte hur jag än försöker få någon som helst logisk förklaring till att man som förälder ser begär som makt viktigare än att behandla sina barn med respekt.

Jag tror faktiskt du missuppfattar de flesta svaren i den här tråden.. De flesta verkar ju tycka att felet du gjorde var att åka dit fas hon sagt klart nej. Fast du mkt väl visste hur de senaste åren varit. Att du tog tag i saker som borde vara pappans sak att ta tag i.

Ingen har väl nämnt att du inte får vara en stor del av barnens liv annars?

Och som jag tidigare skrivit i tråden. Jag har själv en bonusmamma till min dotter som jag är såå glad över att hon finns. Skulle det ta slut mellan hennes pappa o henne skulle kag göra allt för att de skulle kunna ses ändå. Hon betyder mkt för min dotter o jag är så glad över att hon får ha ytterligare en vuxen i sitt liv som bryr sig om henne. Hur kan man INTE tänka så?!

Jag kan förstå hur ni tänker. Jag ska förklara närmare hur jag tänkte. Jag tänkte att det som händer o har hänt i tre år skadar barnen mer än om jag skulle få till ett möte o visa att hon inte behöver hata mig.

detta förakt från denna kvinna förpestar vardagen för barnen. Det är mycket skitsnack, det förbjuds, det skriks och förekommer många utbrott i telefonen av henne när barnen sitter o lyssnar bredvid. Det tar liksom aldrig slut. Så länge hon inte mött mig kommer hon fortsättea med detta förpestande. Det sänker barnens självkänsla, det var jag tydligt märkt. Jag vet att detta är något mellan pappan o henne. Absolut. Men jag tänkte som såhär, att om hon får möta mig så KANSKE hon i fortsättningen stillar sig. O det kan gynna barnen. De kan slippa höra massa skit o ha en mamma som totalt kör över deras vilja.

de kanske skulle kunna få slippa känna skam för att tycka om mig m.m om vi faktiskt möts och jag slutar vara som ett spöke hon aldrig träffat. Hon har byggt upp en bild av mig som hon bara fortsätter ösa skit över inför barnen hela tiden. Vi har träffats men hon tittar inte pä mig. När hon då sa att barnen skulle stanna hemma o "ha en trevlig helg" kände jag att nu måste jag göra nägot. Visst, jag kan hålla med om att det var dumt. Men jag är bara människa o handlar också efter känsla ibland. Min känsla i detta fall var att nu får det vara slut med detta o nu vill jag visa henne att jag faktiskt är en riktig människa som hon faktiskt tryggt kan låta barnen vara med. Det är ju trots allt inte så konstigt att man inte litar på någon man aldrig pratat med. Att hon skulle stå o skrika kunde jag faktiskt inte i min vildaste fantasi förutse. Jag blev verkligen chockad. Jag är fortfarande chockad. Jag trodde inte någon betedde sig så. Nunär jag vet kommer jag inte närma mig henne mer. Hon kan lugnt fortsätta tycka illa om mig o prata skit om mig. Jag kommer släppa det. Synd om henne bara.

Jag kan förstå hur ni tänker. Jag ska förklara närmare hur jag tänkte. Jag tänkte att det som händer o har hänt i tre år skadar barnen mer än om jag skulle få till ett möte o visa att hon inte behöver hata mig.

detta förakt från denna kvinna förpestar vardagen för barnen. Det är mycket skitsnack, det förbjuds, det skriks och förekommer många utbrott i telefonen av henne när barnen sitter o lyssnar bredvid. Det tar liksom aldrig slut. Så länge hon inte mött mig kommer hon fortsättea med detta förpestande. Det sänker barnens självkänsla, det var jag tydligt märkt. Jag vet att detta är något mellan pappan o henne. Absolut. Men jag tänkte som såhär, att om hon får möta mig så KANSKE hon i fortsättningen stillar sig. O det kan gynna barnen. De kan slippa höra massa skit o ha en mamma som totalt kör över deras vilja.

de kanske skulle kunna få slippa känna skam för att tycka om mig m.m om vi faktiskt möts och jag slutar vara som ett spöke hon aldrig träffat. Hon har byggt upp en bild av mig som hon bara fortsätter ösa skit över inför barnen hela tiden. Vi har träffats men hon tittar inte pä mig. När hon då sa att barnen skulle stanna hemma o "ha en trevlig helg" kände jag att nu måste jag göra nägot. Visst, jag kan hålla med om att det var dumt. Men jag är bara människa o handlar också efter känsla ibland. Min känsla i detta fall var att nu får det vara slut med detta o nu vill jag visa henne att jag faktiskt är en riktig människa som hon faktiskt tryggt kan låta barnen vara med. Det är ju trots allt inte så konstigt att man inte litar på någon man aldrig pratat med. Att hon skulle stå o skrika kunde jag faktiskt inte i min vildaste fantasi förutse. Jag blev verkligen chockad. Jag är fortfarande chockad. Jag trodde inte någon betedde sig så. Nunär jag vet kommer jag inte närma mig henne mer. Hon kan lugnt fortsätta tycka illa om mig o prata skit om mig. Jag kommer släppa det. Synd om henne bara.