Anonym (Så trött..) skrev 2015-04-26 17:06:00 följande:
Jag kan förstå hur ni tänker. Jag ska förklara närmare hur jag tänkte. Jag tänkte att det som händer o har hänt i tre år skadar barnen mer än om jag skulle få till ett möte o visa att hon inte behöver hata mig.
detta förakt från denna kvinna förpestar vardagen för barnen. Det är mycket skitsnack, det förbjuds, det skriks och förekommer många utbrott i telefonen av henne när barnen sitter o lyssnar bredvid. Det tar liksom aldrig slut. Så länge hon inte mött mig kommer hon fortsättea med detta förpestande. Det sänker barnens självkänsla, det var jag tydligt märkt. Jag vet att detta är något mellan pappan o henne. Absolut. Men jag tänkte som såhär, att om hon får möta mig så KANSKE hon i fortsättningen stillar sig. O det kan gynna barnen. De kan slippa höra massa skit o ha en mamma som totalt kör över deras vilja.
de kanske skulle kunna få slippa känna skam för att tycka om mig m.m om vi faktiskt möts och jag slutar vara som ett spöke hon aldrig träffat. Hon har byggt upp en bild av mig som hon bara fortsätter ösa skit över inför barnen hela tiden. Vi har träffats men hon tittar inte pä mig. När hon då sa att barnen skulle stanna hemma o "ha en trevlig helg" kände jag att nu måste jag göra nägot. Visst, jag kan hålla med om att det var dumt. Men jag är bara människa o handlar också efter känsla ibland. Min känsla i detta fall var att nu får det vara slut med detta o nu vill jag visa henne att jag faktiskt är en riktig människa som hon faktiskt tryggt kan låta barnen vara med. Det är ju trots allt inte så konstigt att man inte litar på någon man aldrig pratat med. Att hon skulle stå o skrika kunde jag faktiskt inte i min vildaste fantasi förutse. Jag blev verkligen chockad. Jag är fortfarande chockad. Jag trodde inte någon betedde sig så. Nunär jag vet kommer jag inte närma mig henne mer. Hon kan lugnt fortsätta tycka illa om mig o prata skit om mig. Jag kommer släppa det. Synd om henne bara.
Jag förstår precis hur du tänkte och tycker att det du gjorde var bra - inte för att det blev bra utan för att du fick det ur ditt system. Det du gjorde BORDE ha funkat om man har med normala människor att göra, men denna mamma är ett head case (förhoppningsvis botbar med tiden) och då gäller inte de vanliga "spelreglerna".
Barnen har säkert till viss del vant sig vid sin mammas irrationella beteende och hittat strategier för att hantera det. De behöver inte att du också ska ingå i galenskaperna. Lägg din energi på att skapa något för dig, pappan och alla barnen oberoende av mamman och försök hitta så många vägar som möjligt att blockera effekterna av hennes agerande.
Du vinner i längden, men det är kanske en klen tröst idag.
Jag tycker däremot det är roligt att följa er som gör allt för att spela oförstående och dumförklara mig m.m. Jag är däremot inte rätt person för er eftersom det lär kvitta vad ni skriver så känner jag inte den känslan ni vill att jag ska känna. Däremot tänker jsg att det är synd att så många har behov av att ned nedvärdera andra för att höja sig själva. Det tyder på mycket dälig självkänsla. Nu menar jag inte alla kloka svar jag fått, både de som håller med mig och andra. Många av er har på ett bra sätt förklarat vad de tycker och tänker utan för den sakens skull behöva fördumma. Era råd och tips tar jag tacksamt emot