• Anonym (Så trött..)

    Hon släpper inte ut barnen

    Jag är i behov av tankar och reflektioner hur jag ska hantera denna situation.

    Jag har varit tillsammans med min man i tre år, vi är gifta o har barn. Problemet är att hans exfru verkar fullkomligt hata mig utan att vi någonsin ens har pratat med varann. Det var inte jag som orsakde deras skilsmässa kan jag tillägga. Jag kom in i bilden ett år efter de gjort slut.

    problemet är snarare att hon inte tycker att en annan tjej ska ha något som helst med hennes barn att göra. I tre år har hon visat sitt förakt mot mig men barnen har ändå accepterat mig och vi har roligt ihop när vi ses.

    Tyvärr är de bara hos oss varannan helg eftersom hon flyttade till en annan kommun i samband med skilsmässan.

    I förra veckan fick jag liksom nog av allt så jag bestämde mig för att jag måste lyckas träffa henne o se henne i ögonen för att fråga henne vad hon anser jag gör fel o hur vi kan lösa det. Jag bad därför min man att säga att jag häntar barnen den dagen. Då fick han svar att de stannar hos henne i helgen i så fall. Jag körde ändå dit för att äntligen lyckas möta henne o prata. Jag har hitills inte fått närvara någonstans där hon är och de gånger vi träffats har hon inte ens tittat på mig. Jag tänkte att om jag kör o hämtar dom istället för min man måste hon möta mig.

    Det som då händer är att hon inte öpppnar dörren o barnen gråter o alla skriker i hallen. Jag väntade en halvtimme, satte mig i bilen o provade ringa henne o smsa henne utan svar. Hon ringde o fullkomligt skällde ut min man o sa åt honom att komma istället. Det slutade med att hon körde o lämnade dom (10mil tur o retur). Allt för att de inte skulle åka med mig.

    Jag kom hem en liten stund innan de kom så när jag såg henne lämna av barnen gick jag ut för att prata med henne.. o återigen försöka förstå vad som är fel. Då lägger hon sig pä gasen o far iväg..

    Min man har försökt prata med henne mååånga gånger men det enda svar hon har är att jag inte har med hennes barn att göra. De har en mamma o en pappa, det räcker.

    De ska nu på sammarbetssamtal.

    Hon har sökt sammarbetssamtal för att hon tycker min man gör helt fel och hon börjar mer o mer se till att barnen kommer mindre o mindre o att min man får mindre o mindre rättigheter.

    Jag blir mer o mer ffrustrerad och trött på hela situationen....

    Barnen är 8 och 13.

    Några spontana tankar?

  • Svar på tråden Hon släpper inte ut barnen
  • tankfull

    Det finns alltid två sidor av saken. Vi får bara en sida här att ta ställning till. Mamman i det är fallet kanske är neurotisk, vad vet jag, men det kan ligga saker bakom beteendet som vi inte vet. Och själv hade jag tyckt det var väldigt obehagligt om någon trängt in mig i ett hörn - mycket möjligt att jag själv hade handlat irrationellt då!

    Pappan till min dotter har gjort en hel massa dumma saker mot mig (och i övrigt) och jag är helt säker på att ingen av de fyra flickvänner han avverkat på de dryga två år vi varit separerade har en aning om allt detta. Deras bild av mig bygger på vad han har berättat (eller hans hemska syster som inte gillar mig) och i ett eventuellt möte med en flickvän skulle kvinnan i fråga kanske tro att hon känner mig - men det gör hon inte.
    Sommaren 2013 fick jag ett sms ifrån pappans dåvarande kvinna som han varit tillsammans med i två-tre månader där hon tyckte att vi skulle träffas och åka iväg på en "mys-dag" (hennes egna ord) till en djurpark - hon, jag och min dotter (som hon kallade för lilla prinsessan, lilla hönan m.m). Jag avböjde vänligt och menade på att det faktum att pappan och jag precis genomgått en vårdnadstvist i Tingsrätten kanske kunde ge en liten fingervisning om hur stämningen mellan oss var - en mysdag med pappans nya kvinna var kanske inte det jag längtade efter mest...

    I Tingsrätten hade pappan bland annat sökt enskild vårdnad för att straffa mig - det slutade med att han fick umgängesrätt sammanlagt 8 vardagar i månaden då rätten ansåg att det var olämpligt för dottern att vara hos honom på helgen - och han hade kommit med en rad magstarka lögner om mitt föräldraskap.
    Jag kommer aldrig någonsin att lita på honom och jag kommer aldrig vilja ha gemensamma födelsedagskalas eller "mysa" med pappan och hans kvinna på något sätt.
    Vad jag vill säga med detta är helt enkelt det jag redan sagt: det finns alltid två sidor av saken. Utifrån sett kanske jag framstår som en tjurig mamma som inte vill ha något samröre med pappan och hans kvinna (jag snackar dock aldrig skit) men jag anser att jag har goda skäl till detta. Och jag har väldigt svårt att förstå mig på kvinnan som tyckte att vi skulle ha en mysdag ihop - hon visste säkerligen inte alla detaljer men hon visste att vi precis haft en vårdnadstvist. Hon sa att hon inte brydde sig om vad som varit mellan pappan och mig - men det gjorde ju jag! Jag är rätt övertygad om att hennes kontaktförsök inte var för min dotters skull utan handlade om kvinnan själv och hennes nyfikenhet. Jag tror också att barn kan ha det bra i två skilda hushåll och att det kan vara bättre med en sparsam, neutral kommunikation än att man nästlar in sig i ett komplicerat samspel som leder till känslosvall som ingen gagnas av - allra minst barnen!

    Om det är som TS säger att mamman hindrar umgänget och att barnen lider av detta tycker jag också att det ska upprättas ett schema som ska följas.
    Och samarbetssamtal mellan föräldrarna låter som en bra idé. Men en påtvingad kontakt mellan mamman och TS leder nog bara till problem. För barnens skull hade jag legat lågt i TS kläder och inte följt med på uppvisningar och dylikt.

  • Anonym (Nya frun)
    tankfull skrev 2015-04-27 09:12:29 följande:

    Det finns alltid två sidor av saken. Vi får bara en sida här att ta ställning till. Mamman i det är fallet kanske är neurotisk, vad vet jag, men det kan ligga saker bakom beteendet som vi inte vet. Och själv hade jag tyckt det var väldigt obehagligt om någon trängt in mig i ett hörn - mycket möjligt att jag själv hade handlat irrationellt då!

    Pappan till min dotter har gjort en hel massa dumma saker mot mig (och i övrigt) och jag är helt säker på att ingen av de fyra flickvänner han avverkat på de dryga två år vi varit separerade har en aning om allt detta. Deras bild av mig bygger på vad han har berättat (eller hans hemska syster som inte gillar mig) och i ett eventuellt möte med en flickvän skulle kvinnan i fråga kanske tro att hon känner mig - men det gör hon inte.

    Sommaren 2013 fick jag ett sms ifrån pappans dåvarande kvinna som han varit tillsammans med i två-tre månader där hon tyckte att vi skulle träffas och åka iväg på en "mys-dag" (hennes egna ord) till en djurpark - hon, jag och min dotter (som hon kallade för lilla prinsessan, lilla hönan m.m). Jag avböjde vänligt och menade på att det faktum att pappan och jag precis genomgått en vårdnadstvist i Tingsrätten kanske kunde ge en liten fingervisning om hur stämningen mellan oss var - en mysdag med pappans nya kvinna var kanske inte det jag längtade efter mest...

    I Tingsrätten hade pappan bland annat sökt enskild vårdnad för att straffa mig - det slutade med att han fick umgängesrätt sammanlagt 8 vardagar i månaden då rätten ansåg att det var olämpligt för dottern att vara hos honom på helgen - och han hade kommit med en rad magstarka lögner om mitt föräldraskap.

    Jag kommer aldrig någonsin att lita på honom och jag kommer aldrig vilja ha gemensamma födelsedagskalas eller "mysa" med pappan och hans kvinna på något sätt.

    Vad jag vill säga med detta är helt enkelt det jag redan sagt: det finns alltid två sidor av saken. Utifrån sett kanske jag framstår som en tjurig mamma som inte vill ha något samröre med pappan och hans kvinna (jag snackar dock aldrig skit) men jag anser att jag har goda skäl till detta. Och jag har väldigt svårt att förstå mig på kvinnan som tyckte att vi skulle ha en mysdag ihop - hon visste säkerligen inte alla detaljer men hon visste att vi precis haft en vårdnadstvist. Hon sa att hon inte brydde sig om vad som varit mellan pappan och mig - men det gjorde ju jag! Jag är rätt övertygad om att hennes kontaktförsök inte var för min dotters skull utan handlade om kvinnan själv och hennes nyfikenhet. Jag tror också att barn kan ha det bra i två skilda hushåll och att det kan vara bättre med en sparsam, neutral kommunikation än att man nästlar in sig i ett komplicerat samspel som leder till känslosvall som ingen gagnas av - allra minst barnen!

    Om det är som TS säger att mamman hindrar umgänget och att barnen lider av detta tycker jag också att det ska upprättas ett schema som ska följas.

    Och samarbetssamtal mellan föräldrarna låter som en bra idé. Men en påtvingad kontakt mellan mamman och TS leder nog bara till problem. För barnens skull hade jag legat lågt i TS kläder och inte följt med på uppvisningar och dylikt.


    Fast ts situation ser ju lite annorlunda ut. Hon och maken har varit gifta i tre år, man får förmoda att de var tillsammans något eller några år innan. De har gemensamma barn, halvsyskon till makens barn. Mamman har haft några år på sig att anpassa sig till nuvarande förhållande.
  • Oopsi

    Du gör bäst i att låta barnens mamma vara ifred. Usch.. Fick ångest av att läsa den här trådstarten! Kan verkligen känna med henne... Nej låt henne vara ifred och låt barnen få lugn och ro.. Måste du tänka så självcentrerat när det är barn inblandat? Tänk dig omvänt istället? Att en dag behöva se din man med en annan kvinna.. Vi har alla olika hjärtan och hon verkar ha ett känsligare än er... Låt bli att trampa på henne mera.

  • sextiotalist
    Oopsi skrev 2015-04-27 09:36:24 följande:

    Du gör bäst i att låta barnens mamma vara ifred. Usch.. Fick ångest av att läsa den här trådstarten! Kan verkligen känna med henne... Nej låt henne vara ifred och låt barnen få lugn och ro.. Måste du tänka så självcentrerat när det är barn inblandat? Tänk dig omvänt istället? Att en dag behöva se din man med en annan kvinna.. Vi har alla olika hjärtan och hon verkar ha ett känsligare än er... Låt bli att trampa på henne mera.


    Om man efter tre år och själv har ny relation har svårt att hantera att den andra gått vidare och det yttrar sig på det sättet som ts beskrev då har man problem utöver det vanliga.

    Det var ju inte så att TS är en ny donna som dyker upp från ingenstans.

    Ts har ju medvetet under denna tid undvikit så mycket som möjligt kontakt med mamman
  • sextiotalist
    Anonym (Nya frun) skrev 2015-04-27 09:31:49 följande:

    Fast ts situation ser ju lite annorlunda ut. Hon och maken har varit gifta i tre år, man får förmoda att de var tillsammans något eller några år innan. De har gemensamma barn, halvsyskon till makens barn. Mamman har haft några år på sig att anpassa sig till nuvarande förhållande.


    Håller med ser inga likheter alls
  • Oopsi
    sextiotalist skrev 2015-04-27 09:46:00 följande:

    Om man efter tre år och själv har ny relation har svårt att hantera att den andra gått vidare och det yttrar sig på det sättet som ts beskrev då har man problem utöver det vanliga.

    Det var ju inte så att TS är en ny donna som dyker upp från ingenstans.

    Ts har ju medvetet under denna tid undvikit så mycket som möjligt kontakt med mamman


    Men hur svårt kan det vara att respektera att vi alla är olika? Mamman har inga som helst skyldigheter att ha någon kontakt med Ts? Frågan är ju varför det är så viktigt för Ts?
  • sextiotalist
    Oopsi skrev 2015-04-27 10:06:45 följande:

    Men hur svårt kan det vara att respektera att vi alla är olika? Mamman har inga som helst skyldigheter att ha någon kontakt med Ts? Frågan är ju varför det är så viktigt för Ts?


    Om du trycker på visa endast så får du en bättre uppfattning varför ts åkte för att hämta barnen. Det fanns en logistik bakom detta.

    Visst är alla olika. Men vissa olikheter är utanför normalspannet och i detta fall skadar barnen.

    Men jag hade självklart aldrig velat haft kontakt med en person som beter sig hysteriskt som denna kvinna. Ts gjorde en felbedömning som hon aldrig kommer att upprepa. Som vuxen kommer hon hantera detta. Barnen kommer nog lägga det till dr övriga galenskaperna som deras mamma håller på med
  • Anonym (Dumt)
    sextiotalist skrev 2015-04-27 10:13:18 följande:

    Om du trycker på visa endast så får du en bättre uppfattning varför ts åkte för att hämta barnen. Det fanns en logistik bakom detta.

    Visst är alla olika. Men vissa olikheter är utanför normalspannet och i detta fall skadar barnen.

    Men jag hade självklart aldrig velat haft kontakt med en person som beter sig hysteriskt som denna kvinna. Ts gjorde en felbedömning som hon aldrig kommer att upprepa. Som vuxen kommer hon hantera detta. Barnen kommer nog lägga det till dr övriga galenskaperna som deras mamma håller på med


    Det har ju redan upprepats eftersom hon gjorde samma felbedömning 2 ggr på samma dag! Ett otroligt gränslöst agerande av ts!

    Kan verkligen tänka mig att hon inte kommer ge sig nu heller, men jag hoppas för alla inblandades skull att hon har förstått nu!
  • tankfull
    sextiotalist skrev 2015-04-27 09:48:02 följande:
    Håller med ser inga likheter alls
    Min poäng var inte att visa på att jag har exakt samma situation som TS beskriver utan ge exempel på att saker och ting kan uppfattas på ETT sätt då man ser dem utifrån men det kan ligga så mycket bakom som man inte känner till då man bedömer situationen! Likheten består också i att det var pappans kvinna som ville tränga sig på mig, mamman till barnet, och att min reaktion att avslå mötet kan uppfattas som en ovilja till samarbete och kommunikation men att jag anser mig ha skäl till att reagera som jag gjorde!

    Jag har inte uppfattat det som att TS och pappan har gemensamma barn (de är "gifta och har barn" kan väl innebära hans barn?), det spelar väl iofs ingen direkt roll för sammanhanget, men jag kan säga att även efter 3 år som skilda kan det finnas saker som gör att kommunikationen inte fungerar optimalt och det är inte ens säkert att förälderns nya sambo känner till bakomliggande orsaker eller vilken roll i detta fallet pappan haft. De flesta berättar om vad exet hade för problem men utelämnar sin egen del i det hela. TS beskriver det som att både hon själv och pappan blir överkörda av mamman, men vi vet ju faktiskt inte hur smidigt de själva hanterat saker genom åren. Jag tycker att TS sätt att hantera den situation hon beskriver ovan är väldigt osmidigt. Sen är det självklart så att barnens mamma kan ha varit högst osmidig själv. It takes two to tango! Eller tre..?


  • vampyria2

    Du gick över en gräns som absolut inte är okej, du måste tyvärr respektera det hon säger och den enda som kan ta dialogen och be om en ändring är din man.
    Hon har aldrig valt att ha dig i sitt liv och du kan inte begära att vara en del av hennes, bara för att du vill det.

    Jag har själv en väldigt bra relation till mina barn bonusmamma men det är enbart för att vi båda har visat respekt för varandra och för att vi har låtit den andre bli en del av våra liv sakta men säkert, skulle hon ha försökt att forcera något umgänge så hade det garanterat inte slutat lika bra.

    En bra början i från dig hade varit att tex skicka ett brev där du förklarade att du tyckte att det hela är tråkigt och att du har en önskan om att ni skulle kunna ha en relation, inte jaga henne som du gjorde.

Svar på tråden Hon släpper inte ut barnen