Hon släpper inte ut barnen

Det finns alltid två sidor av saken. Vi får bara en sida här att ta ställning till. Mamman i det är fallet kanske är neurotisk, vad vet jag, men det kan ligga saker bakom beteendet som vi inte vet. Och själv hade jag tyckt det var väldigt obehagligt om någon trängt in mig i ett hörn - mycket möjligt att jag själv hade handlat irrationellt då!

Pappan till min dotter har gjort en hel massa dumma saker mot mig (och i övrigt) och jag är helt säker på att ingen av de fyra flickvänner han avverkat på de dryga två år vi varit separerade har en aning om allt detta. Deras bild av mig bygger på vad han har berättat (eller hans hemska syster som inte gillar mig) och i ett eventuellt möte med en flickvän skulle kvinnan i fråga kanske tro att hon känner mig - men det gör hon inte.
Sommaren 2013 fick jag ett sms ifrån pappans dåvarande kvinna som han varit tillsammans med i två-tre månader där hon tyckte att vi skulle träffas och åka iväg på en "mys-dag" (hennes egna ord) till en djurpark - hon, jag och min dotter (som hon kallade för lilla prinsessan, lilla hönan m.m). Jag avböjde vänligt och menade på att det faktum att pappan och jag precis genomgått en vårdnadstvist i Tingsrätten kanske kunde ge en liten fingervisning om hur stämningen mellan oss var - en mysdag med pappans nya kvinna var kanske inte det jag längtade efter mest...

I Tingsrätten hade pappan bland annat sökt enskild vårdnad för att straffa mig - det slutade med att han fick umgängesrätt sammanlagt 8 vardagar i månaden då rätten ansåg att det var olämpligt för dottern att vara hos honom på helgen - och han hade kommit med en rad magstarka lögner om mitt föräldraskap.
Jag kommer aldrig någonsin att lita på honom och jag kommer aldrig vilja ha gemensamma födelsedagskalas eller "mysa" med pappan och hans kvinna på något sätt.
Vad jag vill säga med detta är helt enkelt det jag redan sagt: det finns alltid två sidor av saken. Utifrån sett kanske jag framstår som en tjurig mamma som inte vill ha något samröre med pappan och hans kvinna (jag snackar dock aldrig skit) men jag anser att jag har goda skäl till detta. Och jag har väldigt svårt att förstå mig på kvinnan som tyckte att vi skulle ha en mysdag ihop - hon visste säkerligen inte alla detaljer men hon visste att vi precis haft en vårdnadstvist. Hon sa att hon inte brydde sig om vad som varit mellan pappan och mig - men det gjorde ju jag! Jag är rätt övertygad om att hennes kontaktförsök inte var för min dotters skull utan handlade om kvinnan själv och hennes nyfikenhet. Jag tror också att barn kan ha det bra i två skilda hushåll och att det kan vara bättre med en sparsam, neutral kommunikation än att man nästlar in sig i ett komplicerat samspel som leder till känslosvall som ingen gagnas av - allra minst barnen!

Om det är som TS säger att mamman hindrar umgänget och att barnen lider av detta tycker jag också att det ska upprättas ett schema som ska följas.
Och samarbetssamtal mellan föräldrarna låter som en bra idé. Men en påtvingad kontakt mellan mamman och TS leder nog bara till problem. För barnens skull hade jag legat lågt i TS kläder och inte följt med på uppvisningar och dylikt.

Min poäng var inte att visa på att jag har exakt samma situation som TS beskriver utan ge exempel på att saker och ting kan uppfattas på ETT sätt då man ser dem utifrån men det kan ligga så mycket bakom som man inte känner till då man bedömer situationen! Likheten består också i att det var pappans kvinna som ville tränga sig på mig, mamman till barnet, och att min reaktion att avslå mötet kan uppfattas som en ovilja till samarbete och kommunikation men att jag anser mig ha skäl till att reagera som jag gjorde!

Jag har inte uppfattat det som att TS och pappan har gemensamma barn (de är "gifta och har barn" kan väl innebära hans barn?), det spelar väl iofs ingen direkt roll för sammanhanget, men jag kan säga att även efter 3 år som skilda kan det finnas saker som gör att kommunikationen inte fungerar optimalt och det är inte ens säkert att förälderns nya sambo känner till bakomliggande orsaker eller vilken roll i detta fallet pappan haft. De flesta berättar om vad exet hade för problem men utelämnar sin egen del i det hela. TS beskriver det som att både hon själv och pappan blir överkörda av mamman, men vi vet ju faktiskt inte hur smidigt de själva hanterat saker genom åren. Jag tycker att TS sätt att hantera den situation hon beskriver ovan är väldigt osmidigt. Sen är det självklart så att barnens mamma kan ha varit högst osmidig själv. It takes two to tango! Eller tre..?

Visst, så kan man tolka det - om man bara läser hälften av inläggen och hoppar över dem som tycker motsatsen!
Jag är både mamma och har varit bonusmamma i 8 år och tycker olika beroende på situationen - som de flesta!
Jag tyckte inte att mamman hade rätt att klampa in hos styvmamman i exemplet du beskriver och jag tycker inte att styvmamman i detta fallet har rätt att tränga sig på barnens mamma heller. Att respektera varandras gränser är väl viktigt oavsett om man är mamma eller pappans nya kvinna?

Jag orkar inte gå tillbaka i den här tråden men jag tror nog att mamman anade att TS tänkte prata med henne - vilket hon ju tänkte. Du skriver ju själv att TS inte gjorde rätt som la sig i och det är just det beteendet som jag vänder mig mot -det betyder inte att jag tycker att mamman handlade jättebra i situationen heller!
Men jag håller helt enkelt inte med dig i ditt svart-vita påstående om att alla på FL stöttar mammor och vänder sig mot de sk. bonusmammorna. Själv tittar jag på varje situation för sig och eftersom jag är mamma och har varit bonusmamma så kan jag sätta mig in i båda situationerna, men alla människor är så olika och sammansättningarna av familjesituationer är ju också olika!

Jag känner inte mamman i TS tråd men med tanke på att TS nu fått en liten bebis med mammans fd man och detta blir ett halvsyskon till mammans egna barn så kan jag tänka mig att känslorna svallar hos mamman och man kan kanske hysa lite respekt även för detta? Även då man är vuxen kan man ibland handla irrationellt och i affekt - det är inte ett bra sätt att handla på men faktiskt förståeligt ibland! Jag tycker nog att pappan och TS och deras bebis på sätt och vis har ett övertag mot mamman som är ensam och kanske ledsen för detta. Vad vet jag, jag kan bara föreställa mig hur det kan kännas för henne och kanske har jag helt fel.

Var är logiken i att överhuvudtaget sätta mammor mot sk. bonusmammor hela tiden och hårddra allt in absurdum? Titta på EN situation i taget och dra inga slutsatser om ALLA mammor eller ALLA styvmammor.
Jag har inte sagt att det var bra gjort av mamman i det här fallet att inte öppna dörren, men jag kan tänka mig att hon kände sig trängd. Jag tyckte TS agerande var taskigt och onödigt så jag kritiserar det. Mamman agerade utifrån TS drag och hela situationen hade kunnat undvikas. Vi vet bara vad TS berättat, men utifrån det hon sagt så GISSAR jag att det kan finnas svartsjuka eller avundsjuka med i bilden, vilket jag redan sagt är en irrationell känsla men trots allt mänsklig.
I detta fallet är det TS som har mannen och bebisen och mamman är ensam, låt oss ta en situation i taget.

Det var TS som kom och knackade på dörren och trängde sig på mamman, trots att hon visste att mamman inte ville och mamman reagerade på detta. Det är inte mamman som kom och trängde sig på TS. Varför försvarar du det beteendet hos TS? Jag tycker att hon förvärrade situationen genom sitt agerande. Och det är ju den här situationen tråden handlar om.

Nej, jag tycker inte att det var nödvändigt att TS kom dit och satte barnen mitt i en situation som hade kunnat undvikas helt och hållet. Hon visste ju sen innan hur mamman var. Pappan och mamman kan gå på samarbetssamtal, TS och mamman kan prata när barnen inte är närvarande. 
Hela resonemanget med att mammor är si och bonusmammor är så är otroligt inskränkt och dömande - jag fattar inte hur man inte kan se individernas beteende utan att klumpa ihop dem som du gör. Löjligt och barnsligt. Jag är inte intresserad av att lägga mer energi på att föra nån sorts allmän diskussion om biomammor och bonusmammor - jag tycker att bägge parter i just det här fallet har betett sig illa, och det har jag också påpekat. Jag ser ingen anledning till varför TS var tvungen till att tvinga sig på mamman och vad för gott som skulle komma av detta - och därför ser jag inga förmildrande omständigheter. Jag tycker situationen kunde skötts smidigare. Det betyder INTE att jag för alltid håller med mammorna - om nu nån är dum nog att dra den slutsatsen!