Hon släpper inte ut barnen

Se till att pappan får ett umgängesavtal, verkar det omöjligt gå till tingsrätten. Kvinnan verkar ha grava problem och hennes beteende är skadligt för barnen. Finns ingen snack om saken.

Jag är själv ett skilsmässobarn, och i mitt fall hade jag en far som vägrade anpassa sig eller lyssna till mina önskemål om hur jag ville fördela tiden mellan mamma och pappa. Min önskan var att spendera varannan helg hos honom, mot dom 2v hos vardera jag annars hade. Detta på grund av att jag inte riktigt trivdes med styvmamman och styvsyskonen, eller i hela faniljesituationen hos honom men den största orsaken var ändå att jag ville slippa gå upp 5 på morgonen för att kunna ta mig till skolan och slippa sitta och vänta i flera timmar på bussen hem de dagar vi slutade tidigt. Men han vägrade lyssna och sket i vad dom sa på hos familjerätten "för han hade ju rätt", mamma tog det till domstol och där slog domaren fast att en flicka på 13 år (min ålder då) har rätt att själv bestämma hur hon vill bo. Min lillebror som då var 11 fick lov att spendera mer tid hos pappa än mamma (också detta hade pappa vägrat).

När dommen föll hade jag mått dåligt över mitt boende i över 2 år. Min initiala önskan om hur jag hade velat bo hade förändrats, jag valde att inte träffa min far på 6 månader. Jag orkade inte se honom. Jag var så arg och sårad över hans betende, att han hade tvingat mig till att må dåligt! Idag är jag 27 år och pratar i regel med pappa 1 gång om året, max, och jag har inte träffat honom på 6 år. Så som jag ser det så är det pappa som saboterade vår relation genom att bete sig som en idiot. Jag vet att han såg det som att han bråkade med min mamma och att hon överdrev när hon talade om hur dåligt jag mådde. Tyvärr har jag hört både pappa och styvmamma prata skit om min mamma också, vilket ju gjorde att jag ännu mindre ville bo där. Minns att jag konfronterade dom en gång, ang deras skitsnack - fick bara höra att jaginte viste något och att hon vist var en hemsk och snål kvinna. Att jag inte skulle vilja bo hos henne alls om jag bara viste! Än idag kan jag undra hur dom kom fram till den slutsatsen, för det är verkligen tvärt om. Hon är överdrivet generös och vill alltid vara till lags. Konflikträdd som fasen är hon med. Det var dessutom hon som betalade underhåll till pappa - vilket var helt jävla efterblivet... Just den biten gick inte rätt till men mamma vågade/orkade inte ta också den striden.

Vad har då min berättelse med TS att göra? Jo, jag ser åldrarna på barnen det rör 8 och 13 år. Stora barn. Dom är kapabla till att dra egna slutsatser i dom åldrarna, och eftersom mamman fysiskt hindrade dom från att ta sig ut ur huset bara för att det inte var pappa som skulle köra? Utan hans fru som dom dessutom tycker om. Det där begriper dom är fel och kände troligtvis att mamma var sjukt pinsam och konstig. 13 åringen kan även ha börjat bli medveten om att deras mamma inte bryr sig om deras viljor och önskemål när det kommer till pappa och att mamma saboterar tiden dom får med honom. Även om mamman inte vill träffa TS ska hon då ha "rätt i" att vägra sina barn att bli hämtade av henne när dom även är 11 och 15 år gamla? Ska hon förbjuda dom att få deltaga i aktiviteter och uppvisningar också då bara för att TS ska komma? Hur länge ska hon förvägra dom att åka på semester med pappa, styvmamma och halvsyskonet? Ni som kritiserar TS så hårt här i tråden, hur tänker ni egentligen? Det enda fel (går det ens att kalla det för det?) hon har gjort sig skyldig till är att ha förväntat sig att det fanns en chans till att barnens mor kunde vara kapabel till att bete sig som en normal människa. Nu har både TS och barnens far det svart på vitt att mamman inte klarar att vara det, så då är det såklart dumt att pressa henne privat. Men dom ska absolut se till att börja göra det, hårt också, via familjerätten och om det krävs via tingsrätten. För barnens skull.

Du utgick från att mamman är vettig och att det hela skulle lösa sig om du bara fick visa henne att du också är vettig.

Men hon är inte vettig och du får behandla henne därefter. Tyvärr.

Hon har stora problem som ingen utom hon själv kan lösa. Släpp det som en het potatis och var glad att hon är såpass långt bort. Se på situationen som olösbar, för det är den så länge hon inte medverkar till att lösa den. Lägg upp en strategi som går ut på "damage control".

http://sv.wikipedia.org/wiki/Damage_control_%28kirurgi%29

Sett från den ljusa sidan så behöver du aldrig någonsin i framtiden fundera på vad som skulle ha hänt om du hade agerat, för nu vet du.

Alltså, jag är en ganska cynisk och allmänt flippad människa. Hade jag och min man separerat så hade jag helt säkert haft en hel del problem med att vara rädd för att mina barn skulle älska hans nya än mig.100% säkert. MEN, hade den här situationen uppstått som står beskrivet i ts, så hade jag låtit barnen gå, ursäktat mig med något för att slippa prata med den nya kvinnan. Sen hade jag ringt och pratat med PAPPAN och förklarat att det fan inte är okej för henne att dyka upp sådär när jag sagt nej.

"Dina barn "? Är det inte hans barn också?

Håller inte med.

Att bara släppa situationen är att visa barnen att pappa och TS inye bryr sig om dem. Samtidigt som de visar mamman att hon får bete dig hur hon vill. .

Nej. Dags att agera på allvar istället - hon medverkar inte för att lösa situationen. Alternativet då är väl att tvinga fram en förändring genom tex domstol (ngt säger mig att det inte räcker med samarbetssamtal, men jag hoppas jag har fel) sbara än att låta mamman fortsätta bete sig illa både mot barnen och TS och pappan..

Vad är det för fel i huvudet på bruden.....?

Allvarligt? Säger du aldrig "mina barn"? Alltid i varje tillfälle "våra barn".

Jag älskar mina barn mest i hela världen. Och när jag beskriver mina känslor för barnen är det mina känslor, för mina barn. Sedan att jag delar föräldraskapet med pappan och att det är hans barn lika mycket är självklart. Det gör barnen inte mindre mina...

Tycker det är så jävla fjantigt att vuxna inte kan samarbeta om barnen.. Oavsett om man är bio eller bonusförälder.

Jag tycker att det du gjorde ts var bra. Du sträckte ut en hand.

Förlåt - citerade fel inlägg :)

Det var naturligtvis menat åt personen som citerade dig ;)

Jo, det är våra, men de är även mina. Jag hade inte några avsikter med att formulera det så, det var rent språkligt.