• Anonym (Så trött..)

    Hon släpper inte ut barnen

    Jag är i behov av tankar och reflektioner hur jag ska hantera denna situation.

    Jag har varit tillsammans med min man i tre år, vi är gifta o har barn. Problemet är att hans exfru verkar fullkomligt hata mig utan att vi någonsin ens har pratat med varann. Det var inte jag som orsakde deras skilsmässa kan jag tillägga. Jag kom in i bilden ett år efter de gjort slut.

    problemet är snarare att hon inte tycker att en annan tjej ska ha något som helst med hennes barn att göra. I tre år har hon visat sitt förakt mot mig men barnen har ändå accepterat mig och vi har roligt ihop när vi ses.

    Tyvärr är de bara hos oss varannan helg eftersom hon flyttade till en annan kommun i samband med skilsmässan.

    I förra veckan fick jag liksom nog av allt så jag bestämde mig för att jag måste lyckas träffa henne o se henne i ögonen för att fråga henne vad hon anser jag gör fel o hur vi kan lösa det. Jag bad därför min man att säga att jag häntar barnen den dagen. Då fick han svar att de stannar hos henne i helgen i så fall. Jag körde ändå dit för att äntligen lyckas möta henne o prata. Jag har hitills inte fått närvara någonstans där hon är och de gånger vi träffats har hon inte ens tittat på mig. Jag tänkte att om jag kör o hämtar dom istället för min man måste hon möta mig.

    Det som då händer är att hon inte öpppnar dörren o barnen gråter o alla skriker i hallen. Jag väntade en halvtimme, satte mig i bilen o provade ringa henne o smsa henne utan svar. Hon ringde o fullkomligt skällde ut min man o sa åt honom att komma istället. Det slutade med att hon körde o lämnade dom (10mil tur o retur). Allt för att de inte skulle åka med mig.

    Jag kom hem en liten stund innan de kom så när jag såg henne lämna av barnen gick jag ut för att prata med henne.. o återigen försöka förstå vad som är fel. Då lägger hon sig pä gasen o far iväg..

    Min man har försökt prata med henne mååånga gånger men det enda svar hon har är att jag inte har med hennes barn att göra. De har en mamma o en pappa, det räcker.

    De ska nu på sammarbetssamtal.

    Hon har sökt sammarbetssamtal för att hon tycker min man gör helt fel och hon börjar mer o mer se till att barnen kommer mindre o mindre o att min man får mindre o mindre rättigheter.

    Jag blir mer o mer ffrustrerad och trött på hela situationen....

    Barnen är 8 och 13.

    Några spontana tankar?

  • Svar på tråden Hon släpper inte ut barnen
  • Brumma
    smulpaj01 skrev 2015-04-26 08:20:38 följande:

    Jag och mina syskon förlät aldrig vår farsa och hans nya fru! Aldrig!


    Fast TS och hennes man är inte din farsa och hans nya fru...
  • DickRex
    sextiotalist skrev 2015-04-26 07:54:45 följande:
    Det var inte vad mina kusiner minns och inte heller min kompis barn.

    De minns en hysterisk mamma som gjorde allt för att de inte skulle gilla pappan och än mindre den nya. Mammorna misslyckades

    Kanske berodde på att mammorna var oresonliga och bittra...
    Läs inte det du tror att jag skriver mellan raderna. ...och försök förstå istället för att missförstå.
  • smulpaj01
    Anonym (Så trött..) skrev 2015-04-26 08:31:59 följande:

    Nej hon har ingen anledning. Jo, att hon är fruktansvärt arg fortfarande över skilsmässan och att INGEN har rätt till hennes barn. Hon blir arg om jag handlar kläder till dem också tex.

    Nej, min man pratar inte om mig med henne. Nej, det har aldrig hänt något som ger henne anledning att vara så här. Mer än att jag är tillsammans med hennes fd. Barnen tycker om mig. Problemet är att hon och hennes mor sitter o pratar väldigt mycket skit om deras pappa o mig inför barnen o det mår de inte bra av.

    Jag har aldrig förut försökt o ska verkligen inte försöka fler gånger att prata med henne.

    Anledningen till att jag trodde det skulle bli bra att köra dit ensam utan min man va för att då skulle hon behöva märka att jag faktiskt inte är farlig o jag skulle prata vänligt med henne. Det jag skrev i ts om att jag skulle prata med henne o fråga vad det är som är fel hade jag naturligtvis inte gjort om barnen stog bredvid.


    Jaha, så var hade du tänkt göra av barnen när du åkte dit för att hämta barnen OCH prata med henne?

    Du valde ju verkligen det absolut sämsta tillfället - ett tillfälle där mannen redan frågat henne om du kan hämta och hon sagt nej. ÄNDÅ åker du dit, snacka om att sk*ta totalt i vad hon säger/tycker/känner.

    Så respektlöst, brukar du agera utifrån dina behov och inte bry dig om andras åsikter och känslor? Verkar så extremt märkligt att göra som du gjorde tycker jag.

    Varför skulle hon vara rädd för dig (du skriver det upprepade ggr), tror snarare bara att hon inte tycker om dig (kanske pga något barnen eller din man har sagt) och det har hon såklart all rätt till. Du kan inte ändra på henne eller på andra människor öht, du kan bara ändra på dig själv och det borde du faktiskt verkligen göra!
  • Brumma
    smulpaj01 skrev 2015-04-26 08:26:34 följande:

    Enligt min personliga erfarenhet så har din man övergivit sina barn till förmån för dig, och det är något många barn ALDRIG förlåter.

    Jag och mina syskons farsa gjorde som din man har gjort och skyllde detta på vår mamma. Så lojt och fegt - helt enkelt oförlåtligt.

    Han inbillade sig precis som du verkar göra att barnen helt plötsligt kommer vända sig till sin pappa när de är vuxna, den risken är så gott som obefintlig. Din man har gjort sitt val, han får ta konsekvenserna av det. Tyvärr får hans usla val även konsekvenser för de barn han valt att sätta till världen. Trist!


    Om en mamma flyttar med barnen. Gör allt för att försvåra umgänget. Pratar illa om pappan och den eventuella nya.

    HUR får du det till att INTE vara mammans fel?
  • sextiotalist
    Brumma skrev 2015-04-26 08:40:27 följande:

    Fast TS och hennes man är inte din farsa och hans nya fru...


    Exakt. Och även smulpaj kan vara så påverkad av sin mamma så hon inte ser klart
  • MadHatter

    Jag tror fet var Ess som skrev i ett inlägg tidigare att agera utifrån hur situationen är och inte utifrån hur den borde vara. Det tror jag är ett generellt problem i konflikter att man utgår från "hur det borde vara" och hur en person "borde agera" istället för utifrån erfarenheter av hur det faktiskt är och hur en person brukar agera (eller i detta fall tom talar om hur hon kommer reagera).

    Sen skrev Ess i samma inlägg om att se till att få ett umgängesavtal så att det inte behöver bli tjafs om umgänget/minskat umgänge. Håller med där också.

  • Anonym (Nya frun)
    Brumma skrev 2015-04-26 08:43:44 följande:

    Om en mamma flyttar med barnen. Gör allt för att försvåra umgänget. Pratar illa om pappan och den eventuella nya.

    HUR får du det till att INTE vara mammans fel?


    Tack Brumma. Jag nästan gråter för du förstår precis.
  • DickRex
    Men hallå! Om vi håller oss till vad vi faktiskt vet och inte spekulerar allt för vilt, utan förutsätter att TS inte ljuger och att det inte utelämnats något väldigt graverande illa om TS (vilket jag tvivlar på att det finns eftersom mamman i så fall rimligen i god tid vidtagit andra åtgärder än att bara vara lite "svår") så är situationen så här från mammans sida:

    Mitt ex nya kvinna (som mina barn verkar acceptera, men som jag bara inte klarar av även om jag aldrig på tre år har bytt ett ord med henne) tänker komma hit och hämta våra barn för att köra hem dem till deras och pappans nya familj och syskon. Fan vad jag ogillar detta! Barnens pappa har meddelat mig om att hon kommer, och jag sa dumt nog (trots att jag vet att det kan stå mig dyrt) att jag tänkte vägra lämna dem till henne trots att det inte är något fel att lämna barnen till henne. Jag har inget sakligt eller moget skäl att vägra, så vad göra?

    Jag (och kanske även TS) hade nog kalkylerat med att mamman resonerade så men ändå tagit sitt förnuft till fånga, och i alla fall hållit god min och agerat som ett vuxet föredöme, öppnat dörren, sagt "hej" och skickat iväg barnen, sagt "hej då, ha dé så roligt" och stängt dörren.

    Med facit i handen gick det ju visserligen inte så bra (det är ju alla eniga om) men det var ju omöjligt att veta från början, så var TS intentioner och agerande så illa? Sedan måste jag fråga; Hade någon av er som varit kritiska mot TS själva agerat som mamman gjorde? ...och i så fall på vilka grunder? 
    Läs inte det du tror att jag skriver mellan raderna. ...och försök förstå istället för att missförstå.
  • Anonym (hej)

    Hon verkar smått hemsk den mamman. Kan ni inte ansöka om delad vårdnad? Eller att barnen bor hos er mer än henne? För att ta tillbaka kontrollen över situationen. Eller så får din man gå till domstol. Vad gäller hennes beteende gentemot dig så finns ju tyvärr inget du kan göra, förhoppningsvis kommer hon en dag upptäcka hur patetiskt hon beter sig och upphöra med det. 
    Ligg lågt och lägg fokus på att barnen har det bra hos er, låt pappan ta hand om det praktiska. 

  • Brumma
    DickRex skrev 2015-04-26 08:53:28 följande:

    Men hallå! Om vi håller oss till vad vi faktiskt vet och inte spekulerar allt för vilt, utan förutsätter att TS inte ljuger och att det inte utelämnats något väldigt graverande illa om TS (vilket jag tvivlar på att det finns eftersom mamman i så fall rimligen i god tid vidtagit andra åtgärder än att bara vara lite "svår") så är situationen så här från mammans sida:Mitt ex nya kvinna (som mina barn verkar acceptera, men som jag bara inte klarar av även om jag aldrig på tre år har bytt ett ord med henne) tänker komma hit och hämta våra barn för att köra hem dem till deras och pappans nya familj och syskon. Fan vad jag ogillar detta! Barnens pappa har meddelat mig om att hon kommer, och jag sa dumt nog (trots att jag vet att det kan stå mig dyrt) att jag tänkte vägra lämna dem till henne trots att det inte är något fel att lämna barnen till henne. Jag har inget sakligt eller moget skäl att vägra, så vad göra?Jag (och kanske även TS) hade nog kalkylerat med att mamman resonerade så men ändå tagit sitt förnuft till fånga, och i alla fall hållit god min och agerat som ett vuxet föredöme, öppnat dörren, sagt "hej" och skickat iväg barnen, sagt "hej då, ha dé så roligt" och stängt dörren.Med facit i handen gick det ju visserligen inte så bra (det är ju alla eniga om) men det var ju omöjligt att veta från början, så var TS intentioner och agerande så illa? Sedan måste jag fråga; Hade någon av er som varit kritiska mot TS själva agerat som mamman gjorde? ...och i så fall på vilka grunder? 


    Jag är kritisk mot att TS åkte dit när mamman sa nej. Att jag är kritisk mot TS agerande innebär inte att jag håller med mamman. Tvärtom gjorde hon ett än större fel än TS. Men det minskar ju inte att TS val inte var rätt...

    Jag har även svårt att se att TS, med tanke på hur mamman betett sig tidigare gällande TS närvaro i barnens liv, tänkte som du beskriver det. Att plötsligt, efter tre år, skulle mamman bete sig normalt.

    Nej. Jag anser att TS SKA kunna hämta barnen. Men att det bör tas i rätt ordning.. samarbetssamtal först. Skriva in i umgängesavtalet att TS kan hämta tex..
Svar på tråden Hon släpper inte ut barnen