Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Det som är jobbigast är hur han påverkar barnen. Kort stubin. Skriker mycket. För snabba svängningar för att barnen ska hänga med. Skapar oro. Jag medlar hela tiden.

Han avslutar inget. Både stort och smått. Allt från att inte skruva på korkar till att inte genomföra planer vi gör upp tillsammans.

Pratar oavbrutet. Konstant. När vi träffar vänner ser han sig själv som samtalets medelpunkt och jag får aldrig komma till tals.

Omogen. Ja.

Innan han fick sin diagnos fattade jag inte varför jag alltid hade en känsla av att aldrig komma framåt eller vidare. Precis som du skriver svårt att hänga med i alla humörsvängningar. Ena dagen kom vi åker på utflykt. Nästa dag går han knappt upp ur sängen.

Jag har märkt nu hur mycket jag anpassar mig efter honom.

Svårt att få ögonkontakt när han är i spinn. Ett tag när han började ta sin medicin landande han. En otroligt skön och ovan känsla att prata med honom och märkliga att han lyssnade och tog in ordentligt vad jag sa.

Hans energi tar av min.

Energin är samtidigt den som gör honom så speciell och bra. Han hittar på många roliga saker med barnen och har roliga idéer. De fullföljs dock sällan.

Suck

hej. tack för era råd. känns bra att ha hittat denna tråd, då alla stödgrupper verkar rikta in sin på föräldrar till barn med ADHD. Känns läskigt hur allas historier liknar varandra. och det är läskigt hur lite det har forskas på vuxna med sjukdomen. 

hade jag fått välja hade jag försvunnit ur min mans liv. nu finns det barn med i bilden så det är inte bara att gå. 

nått positivt är att jag köpte en leksak till mig själv. Jag har alltid älskat sex innan vi gifte oss och nu har jag gjort ett seriöst försök till att hitta mig själv. Det känns bra. nästa steg är att kontakta mina tidigare vänner. jag vet egentligen inte om jag vill lämna eller inte. men jag vet däremot att jag behöver ett kontaktnät.

tack för att ni finns.

Bra att du stärker dig själv! Så lätt att man bara fixat för andra och sedan en dag finns inget kvar av en själv.

Det är verkligen inte bara att gå när man har barn tillsammans. Min sambo fick sin diagnos för 4 år sedan. Då hade jag redan funderat på att lämna men i och med att han fick sin diagnos valde jag att ge honom en chans att börja med medicin och ta emot hjälp. Det räckte tyvärr inte så nu nästan 5 år sedan väljer jag att gå. Det är så satans svårt bara. Han vädjar att jag ska stanna samtidigt som han själv säger och vet att det är övermäktigt för honom med 3 barn. Livet. .......

Ville bara önska alla medsystrar/bröder en god jul och gott nytt år. kämpa för det ni känner är rätt i ert liv.

Fy fan vad detta år varit skit. Har bokstavligen blivit gråhårig på kort tid. Åldrats öht. Blivit så jävla trött.
Så fort en sak löst sig har nästa skit kommit. Aldrig kan saker bara glida på och vara bra.
Börjar ledsna....känner nästan att ett liv ensam kanske inte vore så illa trots allt. Slippa den konstanta oron över hur morgondagen (eller bara om några timmar) kommer se ut. Att alltid vara på sin vakt.

Saken är att det under perioder (alltså långa som år) där det varit så pass bra att jag inte bara "stått ut", utan kunnat växa som människa och varit "lycklig". Så uppenbarligen går det.
Problemet är att nederlag (typ att arbetet inte funkar, att det blir dåligt med pengar, sjukdom osv) inte kan hanteras och harven tendens att ta fram dåligt beteende som i sin tur gör allt värre och värre. Varje motgång tar evigheter att ta sig igenom och man får ta massa skit under tiden. Sen ska man ha förståelse för att det såklart inte var meningen att gå ut över oss. Bu hu!

Senaste grejen här hemma var årets influensa. Vi drabbades rund 2:a advent (dvs snart en månad sedan) och min man är inte frisk än. Givetvis drabbades han hårdast. Så mediciner missköttes, ångesten ökade (hypokondri), dödsångest, jobbet halkade efter, ekonomin halkade efter. Givetvis fick ju jag vara hemma med barnen när de var sjuka. Nu lagom till bättring gick hans älskade bil sönder....depp, depp för det.

Behövde bara få ur mig all skit. Vet att saker kan vända men det är hårt att hålla huvudet över ytan så länge. Att alltid vara den starka.

Att alltid vara på vakt.

Att alltid vara den starka.

Funkar inte för mig länge.

Fasen vad det sliter.

Önskar dig ett gott nytt år!

Desamma!

Suck. Vill vakna upp och allt är klart och lugnt. Framför allt lugnt. Orka!

Och sedan poff så e allt helt ok och ganska normalt. ......... så svårt att förhålla sig till.

I väntan på nästa vändning. ........

Ja dessa vändningar. Man blir knäpp...

Jag är sedd som en lugn och stabil person, Men med honom och alla svängningar,. Hjälp...

Jag kan gå från att nästan hata honom och allt han (inte) gör till att älska honom jättemycket och tycka allt är bra. Inom loppet av samma dag!!!