Stödgrupp att leva med sambo med ADHD
hej
En stor sten försvann från mina axlar när jag hittade den här tråden. Nästan allt ni skrivit om era partner stämmer på min man.jag är inte ensam. Vi är dock särbo då jag redan från början hade en känsla av att relationen inte skulle bli en dans på rosor (varför följer man inte sin magkänsla? jag borde avslutat det där och då). vi har varit tillsammans sju år, gifta två år.
Min man har haft sin diagnos i ca tio år och äter medicin. Men den hjälper inte. Ibland tror jag han helt saknar empati. Hela vårt förhållande har handlat om hans liv. han har fått byta läkare och medicin flertalet gånger, han har varit uppe i rätten två gånger (en gång pga rattfylla, andra gången pga vårdnaden om hans barn), han har varit sjukskriven, han har behövt hjälp. han har det kämpigt på jobbet, han skaffar nytt jobb. Jag har stått vid hans sida, stöttat och funnits där. Har dock alltid stått på mig om att vi ska ha egna boenden. Detta är nog det som har räddat vår situation.
När vi gifte om för två år sedan visste jag inte vad jag gjorde. jag följde bara den väg han la upp framför mig. Tyvärr hände det något som har påverkat allt negativt den natten. Har inte berättat detta för någon då jag inte vill att folk ska döma honom, för han är en bra människa. men orkar inte bära på det här själv längre. han råkade våldta mig under bröllopsnatten. jag hade druckit för mycket och däckat i en säng då han började ha samlag med mig. På grund av alkoholen kunde jag inte röra mig men mitt huvud var klart och fylldes av ångest, han slutade som tur var efter några minuter. "du vill ju inte"- sa han och gick. han har bett om ursäkt för detta många gånger. och han menar det. Men jag får inte bort de äckelkänslor som skapades och det gör att trots jag egentligen älskar sex, idag alltid spelar teater när vi har det. Både jag och han pratar aldrig om bröllopet.
Idag har jag knappt några vänner kvar då de har slutat höra av sig efter åren då jag och min man hade det kämpigt och jag sällan hade tid med dem. Jag älskar min man, han är allt jag söker i en man. men jag saknar den glada och spralliga tjejen jag var och sörjer det liv jag aldrig fick.
De med ADHD måste få professionell hjälp, och vi borde vi anhöriga med få. Mitt tips till er andra här är att glöm inte bort era vänner mitt i allt kaos! Ni behöver dem. och det är fruktansvärt tomt utan dem.