Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Varför vill ni inte att andra ska veta att han har en diagnos?

För oss är det precis tvärt om. Så otroligt skönt att kunna förklara för folk att han har en diagnos som gör att han tex lovar för mycket, glömmer eller avbryter mitt i en mening. Alternativet är ju att de bara tror att han är oärlig, nonchalant och totalt ointresserad.

Barnen är fullt medvetna och har därför mycket mer överseende med sin pappa. De vet att hans ord måste tas med en nypa salt och att löften ofta inte blir. Sorgligt men bättre att de inte förväntar sig något. De vet ju att han verkligen vill men förstår att han glömt andra saker han skulle göra. Vi pratar mycket om det och skojar lite om hur "tokig" pappa kan vara.

Vi har ju en dotter som håller på att utredas och även där ser vi fördelen i öppenheten. Att diagnosen är inget man döljer eller skäms för.

Våra barn är 4, 6 och 8. De vet alla men 4 åringen förstår inte.

Inte nog med att de förstår sin pappa bättre eller accepterar sin egen ev diagnos (6 åringen) men min äldsta dotter har mycket mer överseende med tex en tjej i klassen som har adhd. Hon berättade att andra i klassen kunde vara lite taskiga med henne men pga utbrott hon får men att hon själv förstod att det berodde på adhd:n och därför har mer förståelse. Väldigt fint tycker jag.

Kunskap är makt och okunskap skapar rädsla och avståndstagande

Min man är som din. Han är extremt öppen och trevlig. Kan prata med vem som helst och få folk att tro att de känt varandra jämt. Vilket han använder sig av i sitt jobb. Så som sagt, det finns fördelar med.

Hade du varit kvar om inte barnen varit med i bilden? Hur mycket av kärleken finns kvar?

Att stanna av någon annan anledning än att man faktiskt vill det är inte bra för någon. Allra minst barnen. De känner av allt.

Går din man på någon antidepp? Det skulle kunna vara en start. Min man fick för många år sedan diagnoserna kronisk depression och svår ångest. Sedan dess har han ätit ssri preparat och det var faktiskt den allra största vändningen för oss. Han blev mycket bättre i humöret och aggressiviteten minskade radikalt.

Många behöver ju också ssri när man äter adhd medicin, ibland mer än innan.

Ångesten och deppen är en väldigt vanlig följd av adhd:n. Speciellt om man inte fått diagnos som ung. Ett helt liv där man ständigt känt sig annorlunda, fått skäll osv utan att förstå varför man är som är och gör som man gör.

Det enda jag har fått till svar är att han inte vill "bli sin diagnos/sina diagnoser".

Han tror att det är det enda som folk kommer att förknippa honom med. Det första de kommer att tänka.

Det var över ett år sen han fick dem nu och han har inte berättat för någon. Inte sina föräldrar och inte våra barn (där två har samma diagnoser och kanske skulle må bra av att veta att pappa har det likadant). Inte för någon. Ville knappt berätta för mig.

Och nåde mig om jag tar upp hans svårigheter, det får bara han göra. Däremot så har han tydligen rätt att rabbla upp allt som jag har svårt med..?

Det ÄR ju så himla svin-jobbigt ibland, det är vi ju överens om.

Men VARFÖR stannar ni kvar? Ni som vill göra det.. Här är mina skäl till att jag varit med honom i 4 år... Vettigt eller inte-här är det positiva... De bra dagarna är han rolig och påhittig. Champagne en måndag. Köra 8 mil för att hitta någon god hämtmat en tisdag. Han är ett ljus i tristessen dessa dagar med sin påhittighet!

Han vet inte när saker är omöjliga utan han löser det och "men det går inte" finns inte (OM han inte tycker det är tråkigt förstås, haha). I somras stod vi med en tomt bestående av olika lerhögar (nybyggt hus) och han skulle "göra allt själv" helt utan erfarenhet av att t ex köra grävmaskin eller bygga mur. Nu har vi finast tomt av alla och han jobbade med det typ dygnet runt...

Han är inte långsint! Glömmer bråk fortare än kvickt. (ibland lite svårt för mig att hantera).

Vi har bra sex och jag tycker att han är attraktiv. Han må vara som en elefant i en porslinsfabrik i många andra fall men här klickar vi så himla bra!