Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Måste bara skriva av mig lite, för vissa dagar är så frustrerande?

Jag lever med en odiagnostiserad person. Jag tror själv att han har både ADHD och Asperger. En sådan person som kallades DAMP-unge i skolan och som hans mamma slog för att ?få ordning på?. Vilka skador har det gett när han nu är närmare 40?

Synbart har han klarat sig bra ändå. Han har mig, ett hus, 2 barn och ett välbetalt jobb. Men det är kaos-vi lever i ett kaos där jag försöker skapa ordning och stabilitet. Och jag känner inte att han är en dag äldre än 15 år? När han var 15 år dog hans pappa, jag undrar om hela hans mentala utveckling ?frös? då- det är så det känns.

Han tar inte hand om sig själv. Glömmer att borsta tänder. Glömmer att äta. Eller dricker coca-cola till frukost. Kan inte få ihop en tågtidtabell och hur många minuter han behöver ha på sig för att hinna passa en tågtid. Har ingen tidsuppfattning alls. Vet inte om det gått 3 timmar eller 7 timmar. Därför måste saker ständigt göras i panik. Därför blir jag ständigt arg. Han kan inte ta till sig att jag försöker hjälpa med hans tillkortakommanden utan jag ?tjatar? då. Men jag vill ju bara att han ska hinna i tid till dagis? Eller komma ihåg att han ska dit?

Städning existerar inte. När han flyttar saker kommer de ALDRIG tillbaka där de var från början. Godispapper kan slängas i handfatet i badrummet. Läskburkar står kvar framför datorn.
Datorn-hans allt. Där kan han sitta trots att massor av saker behöver göras i hemmet. Trots att barnen (och jag) behöver uppmärksamhet. Vid datorn är det alltid något han ?ska bara? eller ?måste fixa?.
Fixa mat vill han bara göra när han är sugen och känner sig inspirerad, ca 1 dag i månaden. Jag tror inte han vet hur man ordnar en frukost för familjen, för det är för många moment. Han hjälper inte ens till. Sitter och surfar istället. Eller ligger i sängen. ?säg till när det är klart? säger han. Som om jag vore hans morsa eller hemmafru?

Jag har försökt styra upp det också. Ta ?hänsyn? till en funktionsnedsättning som han vägrar utreda om den finns. Jag säger att jag fixar frukost och han fixar disk. Han har sagt ja. Men säger ändå ?jag fixar det senare? när 9 av 10 frukostar är avklarade. ?Senare? ska allt tråkigt fixas. Om jag påminner om ?senare? är jag tjatig, igen?  Han säger att han älskar mig. Ofta. Men han kan inte visa det. Eller i alla fall bara sällan. Jag måste ofta säga hans namn 2-3 gånger för att få hans uppmärksamhet, och detsamma gäller för barnen. Så skriker han till slut?VAD ÄR DET?????. Allt man vill är att ställa en fråga eller föra en vanlig konversation. Men nästan alltid stör man i något han håller på med, tittar på, eller tänker på.

?Vad ska jag med den till?? säger han när jag bönar och ber att han ska göra en utredning? Ja, få verktyg, självkännedom, medicin? Rädda vår relation?

Han har en dotter (ej min) med ADHD-diagnos och de två funkar överhuvudtaget inte tillsammans. De har ingen relation och han är som en främling gentemot henne.

Om jag behöver hjälp med något ser han det aldrig. Jag kan stå med 10 matkassar och ett barn och han står med enbart bilnycklarna och jag måste skrika ?KAN DU HJÄLPA TILL????. Har hänt att främlingar på stan agerat snabbare innan han agerat. Han ser aldrig mina behov. Om jag ligger sjuk och orkeslös så kommer han ALDRIG säga ?vila älskling?. Detsamma med barnen. Han tycker att de kan fixa det mesta själva. Om de vill ha något så fixa det liksom. Är väl inget hinder att vara 2 år gammal?

Varje dag i hans liv är en ny dag. Det är som i en film. Han lär sig inget av gårdagens misstag och kommer inte planera framtiden utefter dem. Han agerar inte annorlunda för att jag blivit arg/ledsen över något 100 gånger, han gör det en gång till. Han reagerar inte heller över det som han fått positiv respons från mig (jag försöker ju vara super-positiv och BELÖNA beteenden som jag gillar men det verkar också glömmas?).

Han kan ligga en hel dag och säga att han behöver ?vila? och vill inte bli störd. Och han kan jobba maniskt med en sak från 7-24 och tycka att jag stör när jag vill att han ska ta kaffe-paus.

Det finns massa bra saker, de har jag samlat i ett annat inlägg. Detta är det tuffa. Jag vill inte vara morsa. Jag vill inte att han ska tynga ner min vardag, jag vill att han ska underlätta den. Jag vill att vi ska vara ett VI?

Jag lever inte med någon som har ADHD men jag har det själv och nu när jag är gravid så har det exploderat inom mig. Jag saknar helt energi och blir trött för minsta lilla. Jag orkar knappt göra någonting hemma längre men jag kan bli tokig på röran omkring mig.
Helt utan förvarning kan jag bli vansinnigt arg. Jag slår i dörrar, skriker, gråter och beter mig som en idiot. Jag försöker sluta och jag försöker hålla mig lugn men det går inte. Efter utbrotten så blir jag låg och mår väldigt dåligt, får extremt dåligt samvete. Men det hindrar mig inte från att bara någon timma senare få ett nytt utbrott.
Jag äter ingen medicin och i normala fall så kan jag hantera min ADHD väldigt bra men nu som gravid med alla hormoner som spökar är det värre än någonsin.

Jag har två barn och djur som skall skötas samt en sjuk förälder som tar upp mycket av mina tankar. Mitt största intresse har jag inte tid för just nu och det brukar hjälpa mig mycket annars och ge mig positiv energi.

Stress är det värsta, det är det som gör att jag flippar. Jag kan stressa upp mig för allt. Att jag är en dålig mamma, att jag inte hjälper till mer hemma, att jag är så trött, att jag inte räcker till, att jag inte har gjort det jag vill i livet, att jag inte kan sova, att jag sover för mycket osv. Allt snurrar i huvudet samtidigt och jag får inte stopp på det.
Min sambo är precis tvärt om, han stressar aldrig upp sig för samma saker som jag och tycker att allt går att lösa. Tyvärr vill han inte lösa saker lika fort som jag. Jag tycker att han är sävlig, han hänger inte med i tankesvängarna.

Jag tycker så synd om er som ska ha det så här med era partners, jag blir imponerad av att ni klarar av det. Jag hade aldrig fixat att leva med en som är som jag när jag mår så här. Samtidigt tycker jag synd om era partners, men det låter som de kommer undan med lite för mycket. Det är viktigt att de förstår hur ni mår av situationen.
Tala om det när allt är bra och försök att inte döma när det är dåligt. Det värsta jag vet är när min sambo säger att jag är onormal och sjuk i huvudet och att jag tänker fel. Jag vet att jag är impulsiv och överreagerar men jag tänker inte fel. Hoppas att ni och era sambos får ordentlig hjälp så att ni orkar fortsätta kämpa tillsammans.

Hej

Jag lever med min sambo sen 10 år tillbaka . Han hade inte fått diagnosen adhd då . Men efter ett tag börja jag läsa på om det. Kanske först och främst då jag märkte att hans son hade dessa symtom. Som märktes i familjen och var jobbigt för alla förutom för min sambo. Som inte riktigt ville inse att det var något . Det har varit mycket bråk och missförstånd . Mycket som är bra också annars skulle jag inte stannat. Men ibland känns det hopplöst och jag vill bara gå därifrån. Detta humör som svänger och vet inte vad som ibland triggar igång honom och jag vet inte om han själv vet det. Och så är det ju så det är hemma det visar sig inte för omgivningen runt omkring. Många har frågat hur jag orkar.. Det jag har mest dåligt samvete för är mina barn. Vill jätte gärna komma i kontakt med andra i liknande situation.

Lever på hoppet????