Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Så mycket ni har att kämpa mot. Tufft. Ta hand om dig!Ta hand om dig!

Min sambo är mycket krävande, ska separera men han segar och allt tar så lång tid. Längtar efter att landa på andra sidan snart så jag kan börja leva. Så många år som långsamt brutit ner mig som person. Varit så förstående att jag helt raderat mig själv...... så. Ta hand om er!

Jag har börjat återta mig själv. Låter barnen härja, gör det jag vill göra, planerar olika saker! Känns väldigt bra! Dock måste ju jag ha med barnen i allt men det mesta funkar. Höll oxå på att försvinna!!! Sambon har blivit lite bättre men familjwpeoblwmet kvarstår, att han inte kan vara med barnen och bara ha kul utan allt är nej nej nej farligt stress jobbigt med ljud att dom springer...allt! Finns inget som funkar, suck. Hoppas få hjälp...

Ibland känns det ljusare...tur jag har studierna och hundarna!!!

Bra. Får köra sitt eget race och göra saker man mår bra av.

I morse hade allt precis lugnat ner sig efter en stund med skrik och syskonbråk. Då kommer sambo ner efter en lång sovmorgon och gör hastiga och ogenomtänkta beslut och vips så blev det skrik och bråk igen........ suck suck suck. Det är jobbigt. Jobbigt.

En sak jag funderar mycket på är hur man ska förklara för barnen vad adhd är. Trodde först att sambon skulle klara att prata om det men han är inne i en konstig fas. Håller själv på att lista ut sina problem. Ska jag ta hjälp och i så fall vem kan hjälpa. Viktigt att det blir bra. Berättade för min äldsta son att pappa går en utbildning för att lära sig att hantera när han blir arg. Sonen blev lugnare av det och verkar förstå. Han blir ju också arg. Viktigt att han förstår att det är en skillnad på det och adhdarg.....

Jag försöker förklara bäst jag kan och hålla samtalet levande så dom kan fråga om allt. Förklarar vad han gör fel osv. Men har små barn så enklare...

Hej!

Har också en sambo med diagnosen adhd. Det konstaterades för ca sex år sedan, vi har varit tillsammans ca tre år. För det mesta märker man inte av hans diagnos, han är i sociala sammanhang rolig och pratar och skrattar. Hemma kan han vara en mussla i flera dagar, säger inte god morgon eller god natt - konfronterar honom varje gång det händer för så svårt är det inte att se sin sambo... Han medicinerar och anses vara väl balanserad.

För ett år sedan fick han en psykos efter att tagit för många tabletter av sin adhd-medicin. Jag fick tvinga in honom till psykakuten och där blev han omhändertagen enligt LPT. Fick stanna inlåst nästan två veckor.

Tiden därefter har varit en bergådalbana. Mycket mörker. Vi hade precis köpt vårt hus och var lycklig för det. Det kom av sig lite.

Efter tvångsvården insisterade jag på psyk att vid varje läkarkontakt vara med, dela hans mediciner och hålla resten gömd. Det har hjälpt oss båda att komma på benen igen och på rätt kurs.

Fick anhörig-samtal med ssk på psyk. Så många tillfällen jag behövde, kändes fantastiskt! Äntligen ngn som lyssnade på mig och såg mig, man hade ju kämpat i det tysta själv hela tiden.... Fick även delta i anhöriggrupp med sex deltagare som avslutades med en föreläsning.

Nu har ett år gått sedan den händelsen och livet börjar kännas gott igen. Han ska bli pappa i december för första gången. Mycket lycka men också mycket oro i mig kring detta. Men hoppas att detta gör oss ännu starkare tillsammans.

Ha en fin kväll!

Lycka till med bäbis!! Skönt du har fått bra kontakt och en grupp måste vara guld, det saknar jag!

Ego. Livet bra nu för tiden men man vill inte ropa hej... Sambon har en arbetsterapeut som verkar riktigt bra! Vi väntar på att få komma på familjehjälp i kommunen så sambon får hjälp med sin rädsla för att ngt ska hända så fort dom rör sig samt klara av allt annat runt dom.

Vill så gärna han trea men vet inte om vi vågar...

Hur mår ni och hur är det?

Här blir det bara trasigare och trasigare. Sambon vägrar utredning. Jag är säker på ADHD, ganska säker på drag av Asperger/autism och anar även bipolära drag. Jag hotar, gråter. Tror inte att en utredning löser allt. Kanske löser den inget, men det är vårt enda hopp. Han vägrar. Han skriker, han slår i dörrar, han slår sönder saker. Skriker åt sonen. Ignorerar sin dotter (från ett tidigare förhållande). Jag har ingen aning om vad som rör sig i hans huvud för han verkar inte kunna uttrycka en enda känsla som en normal människa. Blir bara arg. Höjer rösten. Vresig.
Ska man trippa på tå och "medla" mellan en vuxen och en 2,5-åring? Nej tack!!!

Min förståelse håller på och tar slut. Jag håller på och bli bitter. Som jag lovat mig själv att inte bli! Jag börjar bli desperat... Snart 5 veckors semester. Hur klarar man det utan att bli galen?!?!?!
För honom verkar hemmet anses vara en stor viloplats där man gör enstaka punkt-insatser efter tillsägelse.
För mig är hemmet en arbetsplats där det är tungt just nu! Och med långa arbetspass.

Vi ska till soc. snart för att prata om hans dotter (9 år med adhd-diagnos) och jag sa åt honom idag att jag säger allt då. Jag säger att han får utbrott hela tiden och att jag vill att han ska göra utredning och prova medicin men han vägrar. "Då lämnar jag dig och sonen" svarade han. Och "jag kommer resa mig och gå".
Jag känner lite "jaha"... För vad är alternativet? Vi kommer ingenstans nu. Jag måste sälja ut hela min person och trippa på tå. Och glädjas åt de små små stunderna här och där när det känns bra.
Är det så livet ska vara? Svar-NEJ!

Hej!
Jag tycker att du vid nämnda kommande utredning ska beskriva hur du/ni har det, trots hans hot och motstånd. Du kommer att gå under till slut annars.
Lämnar han dig/er då är han den största förloraren i denna situation.
Det kommer inte att ske ett mirakel over night, utan tror att det är enda chansen att konfrontera vid utredningen.
När min sambo brakade ihop var det ändå när vi befann oss inom vården som han förstod allvaret, lyssnade och pratade. Visst var det motstånd också men inte alls som jag hade förväntat mig.
Hoppas att det går vägen och att allt löser sig till det bästa. Kram och kämpa på!

Lite posistivt från mig idag!
Sambon hade läkarmöte idag och så mkt föll på plats! Helt plötsligt kom det ju fram (till vården alltså) att han haft hjärnhinneinflamation som liten, han har bara inte uppgivit detta, tänkte inte på det. Och då visar det sig att detta ger i princip alltid ökad ångestnivå, finns massa forskning. WOW! Så genast ändrades medicinen! Sedan lades ett och annat ihop från hans barndom som påverkat honom massor och varför hans familj inte är som alla andras egentligen. Så många förklaringar idag!!! Blev så himla GLAD!!! ÄNTLIGEN är det ngn som fattat allt osm jag räknat ut för lääänge sedan men inte fått ngn att nappa på (om familjen och barndomen) så nu kanske vi kan komma vidare :) Sambon så klart ledsen också, kommer bli tufft att bearbeta och komma till acceptans om allt men ändå, lycka!!! 

 

Massor med pepp från mig! Ibland kan det vända på de mest outgrundliga sätt! Vi kämpar ännu men det har blivit så mkt bättre, även om det är fråga om fem min med barnen som funkar så är det fler än 0!!! Så kämpa med vården, det är mitt enda tips men då måste er partner också vilja! Stora kramar från en som förstår allt som skrivs här ovan!

Läser och blir glad när jag ser att några fått det lättare, ledsen när jag ser att andra kämpar.

Våren här har varit tuff. Vi har gått i familjerådgivning för sambon har inte pratat med mig. Knappt där heller.......

Nu äntligen har han fått en egen lägenhet. Vi separerar. Flytt om n någon månad. Sim jag längtar. Tiden fram till mitten av juni var kaos. Han blev deprimerad, eller ner deprimerad, humöret ilsket och argt. Jag och barnen tassade på tå och visste inte vilken person Vi skulle möta. Och det kunde ändras på en sekund. Nu blir han h hos sina föräldrar på annan ort. Jag ensam med tre barn. Tufft, men ändå mycket lättare. Sambon vägrar fortfarande prata. Svarar på sin höjd på meddelanden. Hör knappt av sig till barnen trots att jag ber honom. Ser inte fram emot ett icke fungerande kommunikation framöver. Barnen bor hos mig, fullt. Och jag låter inte honom träffa dem själv på ett bra tag förrän jag ser att han vänt och mår bättre. Detta är en stor sorg för jag vill verkligen att barnen ska få ha kvar sin pappa. Men det han var i när han åkte var inte ok för barn att utsätta s för.

Fann att man hamnade här. Det var ju inte så det skulle bli. 

I vårt fall blev sambon skönt för varje Barn som kom. Det blev för mycket för honom och han mäktade inte med det. Det var min egoistiska barnlängtan som gjorde mig blind och jag blundade för många problem och mycket energi gick till att försöka fixa och ordna. Mycket klarnade när han fick sin diagnos efter att vi fått vårt andra barn. 

Nu väntar en tuff framtid som ensamstående trebarnsmamma, men mycket kommer också sy bli så mycket lättare. Han tar så mycket energi från mig. Den energin vill jag i framtiden lägga på mig själv och mina barn. Det ser jag fram emot!