Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Verkligen svårt det här med medicin. ...... min sambo har testat flera av de du skrev om men tar nu en som heter elevanse. Första som tog ner honom på jorden. Han landade liksom. ...... De andra han testade vart super kassa.......

Kan du vara med då han träffar läkare så de får reda på Att han inte tar rätt dos. ....

Styrka till dig!

Vill bara säga att jag ber om ursäkt för att jag visar så dåligt tålamod här med diagnosen......... det finns ju alla varianter. Och med min sambo är jag väldigt tolerant. Behöver någonstans att bara vräka ur mig allt jag tänker. Sorry.

Jag har haft några riktigt tuffa veckor här. ...... kommit fram att vi troligen måste separera. Eller ta en paus på något sätt. Hur tufft det än blir och hur lite jag än vill det. Om jag stannar går jag sönder och även han. Vi har för långt för att kunna mötas på mitten. Min sambo sliter och sliter för att göra allt bra. Men det räcker inte tyvärr. Han går sönder allt mer. Och jag har så svårt att leva med en person som svänger så snabbt i humör och förmåga. .......

Varför ska det vara lätt när det kan vara svårt. ....

Ingen fara folk är ju olika och poängen är ju att ha ett ställe att få vräka ur sig så jag menade inget illa med länken utan det var mest för att den tillhörde ämnet och det var kul att se några som får det att funka.

Kände igen mig så i den där filmen direkt när hon svarade på vad hon fastnade för hos killen. Lugnet och tryggheten han utstrålade för det är precis vad jag själv fastnat för hos de män jag haft relationer med iaf de som varit sunda.

Förstår att livet är riktigt jobbigt för er nu. Skulle särbo kunna funka för er del? Alltså minska friktionen osv om kärleken ändå finns där i grund och botten?

Kände igen mig så i den där filmen direkt när hon svarade på vad hon fastnade för hos killen. Lugnet och tryggheten han utstrålade för det är precis vad jag själv fastnat för hos de män jag haft relationer med iaf de som varit sunda.

Förstår att livet är riktigt jobbigt för er nu. Skulle särbo kunna funka för er del? Alltså minska friktionen osv om kärleken ändå finns där i grund och botten?[/quote]

Nu har jag sett inslaget. Tyvärr blev jag bara ledsen. Skönt för dem att det funkar. Men. I vårt fall hat det nog gått för långt. Att skaffa barn är yttersta pressen för en person med adhd. Det är svårt. Och i vårt fall fick min sambo sin diagnos för 4 år sedan. Vårt äldsta barn är 8 år.......... Vi har slitit och slitit och nu när jag vet exakt hur vi skulle gjort är det för sent. Jag är arg på vården för att de inte v hjälpt oss. Utebliven hjälp splittrar en liten familj. ....... Det är så sorgligt att jag bara gråter. ..... Jag har inte pratat med min sambo än om separation. Men min tanke är något slags särbo förhållande. Till en början i alla fall. Sedan får vi ser vad som finns kvar när vi tagit bort de flesta svårigheter vi har i och med att vi bor ihop. Hoppas såklart på att det ska plocka fram det jag föll för hos honom och att vi kan umgås mycket och göra roliga saker ihop. Min sambo är fin och omtänksam och bra men det förminskar mig som person och det är inget jämlikt förhållande. Det funkar bara inte.

Inslaget fångar på pricken hur det är att ha ett förhållande med en person med adhd. Och psykologen är väl insatt. Mycket bra! Inte många som verkligen verkligen förstår......

Nu måste jag bara kräka ur mig!!!
Hämtar barn, kommer hem från jobbet. Börjar med maten. Han kommer hem-sätter sig vid köksbordet och surfar-inte en jävla ansats att bidra med matlagning/dukning etc. Sen går han upp och lägger sig på övervåningen. Ropar "jag tar disken sen" när jag blir sur. Kommer ner till dukat bord. Äter. Går upp och lägger sig och surfar. Jag är med sonen och leker och plockar lite. Välling pyjamas osv.
Sonen har lagt sig och han ska ta tag i disken. Helt jävla omöjligt!!! Blir arg på MIG för att jag inte "hjälper till"... Lyckas plocka ur halva diskmaskiinen, sen går han upp på övervåningen igen.
Fan vad tungt det är att känna att man är ensam med två barn!!! Jag är liksom en modern kvinna, ingen person från 1800-talet!!!! När han dessutom vägrar gå och göra utredning och få diagnos på papper blir det inte lättare- jag orkar snart inte längre och jag blir så jävla ledsen!
Det finns så mycket positivt också, men han är ju så ojämn!!!! Kan uppfinna en app till telefonen men kan inte hänga upp jackan i hallen. Och humöret är också ojämt- det är så jävla jobbigt!

Åååååh! Förstår. precis. Det är jobbigt. Riktigt jobbigt. Just nu har jag sagt till min sambo att han får bo hos sina föräldrar några dagar. Han är arg och virrig och allmänt konstig. Jag behöver lugn. Och barnen.

Just nu funderar jag mycket på om och i så fall hur man ska prata med barnen om att pappa har adhd. Svårt När vi inte vill att andra ska veta att han har diagnos, för folk fattar inte. Men kanske viktigt för barnen att veta att pappa reagerar annorlunda och mer än vad som kanske är normalt. ...

Tänker att din sambo i alla fall borde börja medicinera om han inte redan gör det. Det hjälper mycket.

Det är jobbigt. Prata med någon. Parterapi. Innan det är före sent. För om ni inte gör något kommer du till slut inte att orka.

Varför ska det vara lätt när det kan c vara svårt. Styrka till dig!

Åh tack för stöd!!! Nu är det lite lugnare och nu har han varit bättre några dagar. Det är ju en sak som ÄR så jobbig! Att han är "helt normal" ibland. Och ibland inte klarar någonting. Det är svårt att hänga med när det är så ojämt... Men det är väl en del av problematiken. Jag önskar bara att han kunde uttrycka sina känslor istället för att vara tyst och gå in i nåt projekt...

Jag tror absolut att jag vill säga till min son när den dagen kommer. Som förklaring. Barn är också rätt "enkla" i vissa avseenden. Jag har en vän vars pappa till barnet (EX) är alkoholist. Och såklart lovade han sonen massa men höll inte osv osv. En dag (när han var 7 år) berättade hon att pappa var alkoholist och att man inte kunde lita på en sådan person helt. "Då förstår jag, varför har du inte sagt något tidigare" svarade sonen. Och har lättare att förstå. Även om det såklart gör ont för barnen att inte ha föräldrar som fungerar fullt ut så är det ändå deras pappa...

Ja, det är nära terapi nu... Måste få honom till utredning och kanske kan det hjälpa om någon mer säger. Jag tycker att han måste ta ansvar för detta men han bara skjuter ifrån sig... SUCK!

Hoppas du får några lugna dagar!!!

Varför vill ni inte att andra ska veta att han har en diagnos?
För oss är det precis tvärt om. Så otroligt skönt att kunna förklara för folk att han har en diagnos som gör att han tex lovar för mycket, glömmer eller avbryter mitt i en mening. Alternativet är ju att de bara tror att han är oärlig, nonchalant och totalt ointresserad.
Barnen är fullt medvetna och har därför mycket mer överseende med sin pappa. De vet att hans ord måste tas med en nypa salt och att löften ofta inte blir. Sorgligt men bättre att de inte förväntar sig något. De vet ju att han verkligen vill men förstår att han glömt andra saker han skulle göra. Vi pratar mycket om det och skojar lite om hur "tokig" pappa kan vara.
Vi har ju en dotter som håller på att utredas och även där ser vi fördelen i öppenheten. Att diagnosen är inget man döljer eller skäms för.

Det är tyvärr samma här!

Instämmer i det mesta folk har skrivit i tråden, men en av de jobbigaste grejerna (iallafall för mig) är att hans diagnoser (har även Aspergers) är hemliga. Ingen får veta, ingen får veta något om medicinering eller nånting. Han går hos en privat klinik för att inget ska finnas i några offentliga journalsystem osv.

Då vi har tre barn varav två med exakt samma diagnoser samt en tredje som många gånger undrar varför pappa är så av/på, så sur, så konstig, inte går att prata med osv så är det för mig obegripligt varför han inte vill prata om dem någonsin.
Barnen vet ingenting, hans föräldrar vet ingenting (fast jag har pratat med hans mamma, jag var helt enkelt tvungen). Ingen på jobbet vet. Ingen.
Jag får aldrig ta upp någon av diagnoserna i någon form av diskussion, som en anledning till vissa reaktioner eller tankegångar eller liknande.

Ger han något vettigt svar om varför? Jag hade blivit helt tokig. Min man var visserligen väldigt anti i början när jag började påpeka att han nog hade adhd (blev liksom förbannad och kände sig kränkt, som om jag sagt att han var efterbliven eller dylikt) men det handlade om hans okunskap. IOM att han hittat info och gjort en utredning så förstod han hur vanligt det var och att det inte bara är negativt.