Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Hej alla!
Jag googlade "stödgrupp sambo med ADHD" och hamnade här. Känner igen så mycket av det ni skriver!!! Min sambo sedan 3 år är dock odiagnostiserad. Men det finns ingen tvekan... Bara tvekan om han har/är nåt mer typ bipolär/Asperger... Det är en jävla pärs. Och det är skitbra. Men det känns som den skitbra tiden krymper och den andra växer.
Vi har en son som är snart 2 år och som ni skriver så är det ju som att ha fler barn. Spår av honom överallt. Sopkorg och tvättkorg är omöjliga att hitta till. Jag är "tjatig och gnällig". Och hans stora visioner. Och slöseri med pengar.
Skulle verkligen behövas riktiga stödgrupper för oss som lever med dessa personer. Jag har fan ingen utbildning för detta!!! :(
Just nu försöker jag få honom till utredning. Tänker att kanske, kanske medicin kan hjälpa. Och verktyg i vardagen. Och att han får NÅGON självinsikt. Även om vår relation inte kommer hålla har vi ju alltid sonen tillsammans... Men det är ju jag som är "tjatig och sur" såklart. Inte lika "spontan och leve i nuet" som honom. Och han "ska försöka skärpa sig".

Utbrott och elaka saker som han själv glömt att han sagt 2 dagar senare medans det blir som sår i mig (eller "du ältar och är långsint" som han säger).
Ibland blir man sjukt less och hade vi inte haft barn och nytt hus hade jag ju ärligt talat lämnat denna relation redan...

Det är verkligen inte lätt. Mitt ex blir ju väldigt deppig till och från också och han behöver någon som strukturerar upp vardagen. Visst, om man fick nåt annat tillbaka så kunde jag hjälpa til med det men jag har redan barn, hushåll, jobb och allt annat att sköta. Han gör inget. Han kör sitt race och förverkliga sina drömmar. Glömmer barn och mig och det är inte längre okej. Även om man har diagnos så måste man som vuxen ta ansvar för sitt beteende. Klarar man inte det själv måste man ta professionell hjälp.

Hej!

Hoppas att denna grupp fortfarande är aktiv! Har länge letat efter något liknande men det har inte funnits. Förrän nu. ...

Jag behöver lufta allt jag känner och tänker med personer som verkligen förstår. För det går inte att förstå om man inte lever med en person med adhd. Blir helt andra problem i relationen än annars.

Min sambo fick diagnos för 3 år sedan.

Vi har 3 barn tillsammans.

Nu funderar jag mycket på om jag ska stanna eller gå. Hade vi inte haft barn tillsammans hade jag gått. Det är som att bo med flera olika personer. Humör och förmåga skiftar så ofta och så snabbt. Även om vi går skilda vägar måste jag hitta ett sätt att förhålla mig till honom eftersom vi har 3 fina barn tillsammans. ........

Medicinerar din sambo? Om inte så varför? Finns det någon möjlighet för dig att lägga in det som krav?

Förstår att du funderar och det är ett svårt val.

Kan absolut förstå att det känns som olika personer, så kände jag också. Fast min fd sambo hade adhd och var bipolär. Vi levde ihop i nästan fyra år han visste inte om sin andra diagnos. Jag tror saker hade kunnat fungera bättre om vi vetat om den då och han ätit medicin då men han åt ingen varken för adhd eller det andra.

Jag kanske är fel person att bolla med också då jag också har adhd. Men jag är inte det minsta lik min fd och jag har alltid haft enorm självinsikt långt innan jag ens fick en diagnos.

Min sambo har adhd/add. Han fick diagnosen för ca 5 år sen. Vi väntar även ett barn tsm. Vårat första. Iaf, min sambo har väldigt svårt med rutiner. Vi har en veckoplanerare som vi tsm skriver i vad som ska göras. Ex dammsuga, vad för mat som ska göras osv. Och allt funkar perfekt. Visst att hans humör blir som det blir. Men det blir väll även mitt? Skulle aldrig ha hjärtat att lämna honom bara för att han har adhd/add, det är ju inte hans fel. Man får helt enkelt kompromissa :)

Ni verkar ha det "så bra", ni som får er sambos att följa schema eller som inser sina begränsningar/att de har en diagnos.
Min sambo skiter i att jag försöker styra upp, han har NOLL självinsikt. Det är ju jag som är tråkig...
Igår bad jag honom handla FYRA saker till middagen enligt lista när han ändå var ute och handlade annat. Det var förmodligen för tråkigt för han kom hem utan mat och sa "jag tar det sen". Vilket ledde till att vi inte hade någon middag och jag fick tjata och fråga hur vi skulle få mat. Då åker han till Ica 2 mil bort (istället för närmaste) och handlar massa oxfilé... Så klockan 19.45 igår serverades 1 kg oxfilé till söndagmiddagen och sonen var helt slut av trötthet och hunger...

Så jävla tröttsamt att inte ens små, enkla, tydliga saker kan göras rätt... Allt tråkigt "gör jag sen"- det är som en hopplös tonåring och jag känner mig som en tjatig morsa... :(
Man vill bara att han ska inse att han har nåt jäkla problem och söka hjälp! Och jag känner mig så sur och tråkig-jag blir något jag inte är för att jag är less på och dubbelkolla och styra upp någon som ändå kör sitt eget race...
Och han kan också vara som olika personer.

Jag har inget vettigt svar annat än att det är jobbigt. Men om de inser sina begränsningar och tar emot den hjälp som finns är ju en början...

Jo han medicinerar. Och han kan fungera väldigt bra. Men han kräver inte hjälp av sjukvården. Fick tidigare träffa arbetsterapeut sköterska kurator och då funkar allt. Men vården söker inte upp och vill hjälpa. Det måste man göra själv. Och när man som min sambo har adhd hat man i regel svårt med sådant och ffa att upprätthålla kontakter. ........ det är inte bara för att han hat adhd jag funderar på att lämna honom. Det är för att vardagen med honom stjäl så mycket av min energi när han inte fungerar. Det känns skit att om vi skulle separera beror det endast pga han inte går den vård och hjälp han behöver. Jag orkar tyvärr inte försöka hjälpa mer. .......

Brukar också tänka att jag själv inte är felfri. Lång ifrån. Men det är svårt att förhålla mig till att han är så många olika slags personer som kan olika saker olika dagar och perioder. Ibland är det som att leva med en senil gammal man. Ibland är han så mycket bättre än mig och då är jag kvart i att han inte kan. ....... vi är sällan i fas.......... Skit

Och dubbelkolla ........ heeeeeeela tiden. ......... tråkigt för honom. Tråkigt för mig

Ja det är lätt att känna sig som en papegoja ;)

Någon som upplevt att medicineringen visserligen gör personen mer pigg och glad men även mer ego och självupptagen?

Jag hade hoppats att med utredning och medicinering kanske orken att hjälpa till hemma mer skulle infinna sig...men icke!!! Känns snarare värre och den nya energin och fokusen går enbart åt jobb och att "komma iform". Eller att han sticker ut och ränner.