Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Jag saknar verkligen en stödgrupp irl som man som anhörig kunde gå i, så man fick stöd från andra så denna tråden är GULD!!! Min sambo har heller inte fått ngn hjälp med sin adhd, bara konstaterat och varsegod ät medicin. Så han vet inget om sin egen sjukdom...

Intressant att fler har det så att sambon bara skyller ifrån sig ist för att säga ok, ska göra bättre, samma här hemma. Tröttsamt för en enkel sak får stora konsekvenser.

Hur hanterat ni egofixeringen? Han kan vara så engagerad och på...när det gäller egna saker men att få honom qtt städa upp i sin dusch är lögn...

Jag har börjat gå i en Anhörighetsgrupp. Men jag är den enda som har en sambo med adhd. Annars är det föräldrar med barn som har diagnos. Jag skulle gärna starta en grupp enbart för anhöriga som är sambo med någon med diagnos. För att just kunna prata o diskutera. Ni som skrivit här. Vart bor ni? Tänk om vi kunde få ihop en grupp irl. Om vi då inte bor för långt ifrån varandra:)!

Glad Påsk??

Hej! Jag googlade och hamnade här!! Jag har en sambo med en kille som fick sin diagnos i dec. Han äter centralin, han e det största egot känslomässigt. Säger att han skiter i om de tar slut eller ej, är jävligt otrevlig o beter sig som en skitunge! Vet inte vad jag ska göra, ena dagen älskar ha. Mig, andra dagen e han svinsur. Han har även pedantiskt beteende och städar 24/7 inget får va framme o de e tjafs om den här jäkla städningen !! Jag har bett om 1 sak, jag vill inte att någon står o diskar innan vi äter frukost o att en maskin står o brummar mitt i frukosten. Jag vill ha lugn o ro på morgonen! Han har så jävla svårt att acceptera denna lilla skitgrej!! Blir så arg och less på det gär EGOISTISKA sätter. Han är givmild med materiella ting men så fort man säger att han e ego så blir han skitsur o kan slänga ur sig saker om pengar!! Vem fan bryr sig om PENGAR

Hej

Det känner jag igen detta att ena dagen är det jätte kärleksfullt. Nästa kan man få höra allt möjligt. Det som jag hört från många är att dom ja, jag säger dom är trevliga i början även när dom dricker alkohol . Men på sistone har han blivit väldigt otrevlig då. Kan säga allt möjligt o verkligen såga en vid fotknölarna . Det känns som att en vuxen sambo behöver strama ramar att förhålla sig till, tydlighet lite som ett barn. För jag har märkt min sambo är inte pedant men han kan kläcka ur sig att det behöver dammsugas och jag är less på att han bara säger sånt o sen kan han bli sur om jag inte säger eller gör nått . Men skulle jag säga samma sak inte tror jag han skulle hoppa upp o dammsuga. Sen som min sambo så det är viktigt för honom att visa sig duktig för andra , ställa upp ta på sig saker. Få höra av andra att han är duktig . Då på något sätt behöver han inte ha det hemma av mig. Men det gör att han gör ännu mindre hemma, hjälper knappt till, ingenting för oss . Han måste på något sätt få mothugg. Sen är han ju världens bästa manipulerade person o kan ju diskutera till fan avlöser honom.

Sen är det ju så att han tycker i princip alltid att han har rätt. Och eftersom inför en situation eller vad det nu kan vara. Så tänker han ut flera olika händelser hur det kan gå till . Sen väljer han det han tycker är rätt. Tycker eller säger jag något annat kan det bli kaos. Och i princip är det ju så att det är bars ren fakta som är rätt. Annars är det ju vad man själv tycker o tänker o det är ju rätt för den personen. Det blir mycket missförstånd. Som många gånger leder till tjafs o bråk . Vissa perioder är inte kul. Sen också när han är trevlig utåt och sen är det jag som får ta allt skit hemma och det har han ju inga problem med. Då finns ingen empati och förstå någon annan. Sen detta med tidsuppfattning .. Snart kan vara hur länge som helst i alla fall om han säger snart! Säger jag snart eller sen eller liknas gäller inte samma regler.

Det känns som det är så mkt mer än det alla berättar för dom .. För då är det ju koncentration, impulsvitet men inte vad det innebär eller kan få för konsekvenser . Sen detta humör som kan gå från noll till hundra och man vet aldrig när dessa utbrott kommer det är jobbigt! Jag önskar att det pratades mer hur det påverkar ett förhållande!

Kan ju säga det måste vara starka tjejer som är ihop med dessa killar. Psykiskt är det otrolig påfrestning och det är ingen annan som förstår än vi som är i ett sånt förhållande !

Jag är jätte glad att få komma i kontakt med er! Känns skönt! Kram på er och Glad Påsk<3

Härligt att ni finns där ute tjejer!!!!!!!!!! Man.känner sig inte så ensamen då <3

Börjar fundera när jag läser era inlägg, hur mkt som är ptsd och hur mkt som är adhd på sambon... Tror det är mer adhd som kryper fram trots allt. Att den har förstärkts pga ptsd. Väntar ännu.på ny psykolog till sambon, hur lång tid ska det ta??!! Han var ju i.påbörjad behandling liksom. Suck!!!

Intressant det ni berättar om egofixeringen! Det är ju sånt här man som anhörig behöver få veta samt ngt som dem med diagnos måste få insikt i! Min sambo är sjukt hjälpsam till andra, säger ngn hoppa så hoppar han, eller frågar om han ska. Men hemma är det ju verkligen inte så! Kan man ju be om samma sak tusen ggr utan att ngt händer. Är nog dom ngn av er skrev, behovet av att visa sig bra utåt...

Hur gör ni då, för att klara dessa svängar i humöret??!! Jag ältar verkligen inte men det går ganska trögt nu att gå från attackerad och arg/ledsen till glad igen. Sambon vänder humör på en.femöring, det går så fort, även tillbaka. Och då får jag höra,jaha hur länge ska du prata om det här nu då?Ska du vara sur hela dagen nu? Det finns noll utrymme att få vara arg tillbaka. Känner mig så sårad, när man kanske slappnat av ett par dagar, allt är bra och så.kommer en sådan em som igår med utbrott och dumma saker. Då känner jag mig lurad! Vill inte alls vad a gullig med en sådan person, utan med den som var där dagen innan.

Det är mycket det här... Och så vill man skydda barnen oxå! Pust...

Glad påsk på er tjejer, ni är tuffa!!

Ja, det är verkligen skönt att ha kontakt med er:)! Personer som förstår. Nu på sistone har han blivit elakare och tar sig rätten. Försöker jag säga något om honom , så får jag tillbaka du tror du vet allt och att det du säger inte sårar, saken är den att det är ju mot honom. Då jag sagt att jag är rädd för honom och det är ju självklart när han får sina utbrott. Nu använder han det emot mig och säger du som säger att du är så rädd för att säga saker till mig . Så får jag säga till honom inte när du är lugn det är ju när du är arg. Som ikväll... Blev det en skitsak som blir för stor.. Då får jag höra vilken sopa jag är och han går bara upp o lägger sig. När han blir trött och onykter blir han otrevlig och då måste jag vara på tå. Det ska man ju normalt inte vara i ett förhållande. Det liksom är upp o ner och ena stunden älskar han mig mer än allt annat och är bäst för i nästa stund är jag en sopa, värdelös , ansvarslösa mm. Då blir jag ju jätte positiv blir på jätte bra humör . Jag känner att han klara jobb o andra uppdrag där han kan visa sig duktig för andra och få deras bekräftelse som är viktigt för honom. Sen är han helt slut när han kommer hem o orkar inte göra någonting . Då förväntar han sig att jag fixar det för jag har ju ingenting annat... Ändå är det han själv som tar på sig allt så klarar han inte det kanske han ska dra ner på något. Säger jag något då är det jag som tycker synd om mig själv att jag har sånt bekräftelsebehov . Det är ju faktiskt skönt att känna att han gör något. Kul lördag kväll kl är knappt nio , han sover och jag sitter här nere i soffan sen vaknar han 5 imorgonbitti och vill säkert ha lite "mys". Eller så är han fortfarande sur! Men det spelar ju ingen roll för det är ju mitt fel.

Ja, många har frågat hur jag orkar... Ibland gör jag inte det! Men jag håller med vi är starka för vem skulle annars stå ut , med allt man får höra! Och i ett förhållande är det väl inte riktigt meningen att man ska stå ut!

Glad påsk! Önskar er en fin påskhelg??

Ja, det där med humör som verkligen vänder på femöring. Och man vet aldrig när utbrotten kommer. Nej, han får häva ur sig massa och har noll empati för hur det påverkar och när han " glömt " det. Så ska man vara på topp och bara svälj det han sagt ... Annars precis får man hör ska du vara sur hela dan. Så är han på bra humör några dagar , sen är det något han störs på som jag sagt eller gjort. Så är det igång igen. Då känner jag i alla fall inte för att göra något för honom ... Detta tär.. Ändå tycker han att det är jag som drar igång tjafset... Han gör ju inte fel, för i så fall har ja retat upp honom. Och då har han ju rätt att säga vad han vill....

Dagarna när han är i balans så kan han vara jätte mysig... Men jag tycker dom blir färre...

Kram

Jag är inte anhörig utan jag har ADHD, fick min diagnos som väldigt ung. Det som funkat bäst för mig är att ha någon form av fysisk aktivitet, typ träning, boxning eller liknande så tar man ut all "ilska" och frustration på tankar och saker som man störts sig på under dagen. Även maten är viktig, försöka undgå socker så mycket det går, det gör hjärnan mer på, på fel sätt.

Att planera mycket i förväg, är bäst för mig, ändå jag kan göra inpuls saker så att ha det nedskrivet på en stor almanacka, så man vet varför du kanske inte kommer hem exakt då du brukar, komma hem, eller varför vi måste göra detta just i dag, så är det en påminnelse att det stod på tavlan.

Om ni tänker, ni har en burk och i denna burk är det fullt med olika bokstäver inga sammanhängande ord, sen kastar ni ut allt på golvet, och någon säger till dig att du har 5 sekunder på dig att hitta så många ord du bara kan. Det enda du ser framför dig är en enda röra med bokstäver, hur mycket hinner man se på 5 sekunder.

Så är det ungefär i huvudet på någon med adhd, det är så mycket som samlas på samma ställe och hjärnan har svårt att dela upp alla info, och lägga dom i rätt kategori.  Ibland tas fel kategori fram vid fel tillfälle och det är då det blir bråk, hjärnan förstår varför vissa saker händer, men sen förmedla det utåt är ett problem. Då är det lättare att skälla på den som är närmast för man kan ju inte banka huvudet i väggen, det hjälper ju inte att få bort känslan att fel sak kom upp vid fel tillfälle. Men det är någon man kan träna på, man kan träna på att försöka få hjärnan att varva ned, kolla på hela bilden istället för det lilla som just gjorde mig arg. Man måste dock först acceptera själv att man har en diagnos och sen se sina problem för att vilja och kunna lösa dom. Då hittar man också egna sätt att leva bättre.

Tack för ditt inlägg, bra info till oss!

Ska inte lägga mig i er stöd forum. Men om ni har några frågor kanske jag kan svara på dom. Tveka inte att skriva. Jag är gift och har 1 barn.