• Kämparglöd1

    Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

    Hej

    Jag lever med min sambo sen 10 år tillbaka . Han hade inte fått diagnosen adhd då . Men efter ett tag börja jag läsa på om det. Kanske först och främst då jag märkte att hans son hade dessa symtom. Som märktes i familjen och var jobbigt för alla förutom för min sambo. Som inte riktigt ville inse att det var något . Det har varit mycket bråk och missförstånd . Mycket som är bra också annars skulle jag inte stannat. Men ibland känns det hopplöst och jag vill bara gå därifrån. Detta humör som svänger och vet inte vad som ibland triggar igång honom och jag vet inte om han själv vet det. Och så är det ju så det är hemma det visar sig inte för omgivningen runt omkring. Många har frågat hur jag orkar.. Det jag har mest dåligt samvete för är mina barn. Vill jätte gärna komma i kontakt med andra i liknande situation.

    Lever på hoppet????

  • Svar på tråden Stödgrupp att leva med sambo med ADHD
  • Kämparglöd1

    Han fick diagnosen för ca 2 år sen. Har ätit concerta 108 mg men nu bytt medicin som jag inte riktigt kommer ihåg namnet på.

  • Kämparglöd1

    Det som är jobbigt är humöret och dessa utbrott. Från att allt är jätte bra och han är jätte gullig . Kan han bli värsta monstret och vara riktigt elakt och det är obehagligt när han blir arg. Då vet han att han har övertaget då han vet att jag blir rädd . Så dessa tolkningar o missuppfattningar och det är ju alltid jag som gör honom arg och som han stör sig på. En sak kan bli så stor som någon annan knappt skulle pratat om . Och han tror inte att hans ADHD påverkar förhållandet och detta skulle jag vilja att personer med adhd får hjälp med att förstå. För jag tror att vi som lever med en person med denna diagnos vet detta bättre än någon. Jag märker stor skillnad om jag gemför med tidigare förhållande . Skulle dom bra stunderna inte finns så skulle man inte klara av det..

    Hur har ni det med utbrott , och detta med att det är sällan hans fel , säger jag en sak så hör han den alltid på ett sätt som upprör honom och han tar in ansvar i allt och tycker inte jag har det. Sen när man påpekar att han gör samma sak som han själv gnäller på då tycker han att jag inte tar ansvar och bara skyller ifrån mig o säger som du och har dubbelmoral. Men när han gör samma sak/fel som han gnäller är inte det dubbelmoral? Jag det blir ibland mycket tjafs om småsaker... Och det är svårt att säga att nu slutar vi prata om detta exempelvis nej då tycker han att jag inte tar ansvar . Istället för att se det som att nej hon har rätt och vi kommer inte längre blir bara mer bråk!

    Berätta gärna hur ni har det? Hur ni löser saker? Jag är jätte intresserad av att få kontakt med er som är i samma situation :)!

    Ha en bra dag!!!

  • Kämparglöd1

    Hej

    Ja man är verkligen ensam. Det kan bli .riktigt i.trevligt som nu i helgen men han tycker att det är mitt fel och jag har gjort honom arg! Han kan så klart spy ur sig allt och han är rätt stor så jag har ju inte så mycket att sätta emot. Och när han blir så då är det bara att hålla sig lugn. Och tyvärr nästan hålla med honom vilket undergräver mig mer. Egentligen tror jag triggar var att han sett kvällen på ett sätt men det blev annat. Då jag har märkt har man sagt att man ska göra något o det blir inte av eller i alla fall inte när han tänkt sig då blir det kaos. Men att höra sake som att jag har lust att sparka in pannbenet på dig om du säger något mer om ADHD. Men säger han jag skulle inte göra det. Jag tror inte han fattar hur hans adhd påverka relationen. Och det skulle jag vilja att han får hjälp med. Vi går ju o pratar genom att han har adhd i då ikan vi prata om allt. Helt annat när vi är själv o ja sen om det är fredagkväll med lite alkohol ! Har märkt att det blir värre av starksprit. Jag vill ju kunna känna mig trygg hemma o med den jag älskar ska inte behöva tänka på varje ord rörelse för hur han ska regera. Skulle verkligen vara skönt att bolla med någon . Som förstår . Våran terapeut tycker bara att han är så duktig o har jobb mm . Förstår nog inte hur arg han blir. Utan säger mer att jag förstorar upp det o att han inte alls regerar så. Men hon är ju inte där. Skulle han få insikt vad som triggar honom. Håller gärna kontakten! Sen kan han ju vara jätte mysig annars skulle man jui inte stanna kvar. Ha det bra!

  • Kämparglöd1

    Jag har börjat gå i en Anhörighetsgrupp. Men jag är den enda som har en sambo med adhd. Annars är det föräldrar med barn som har diagnos. Jag skulle gärna starta en grupp enbart för anhöriga som är sambo med någon med diagnos. För att just kunna prata o diskutera. Ni som skrivit här. Vart bor ni? Tänk om vi kunde få ihop en grupp irl. Om vi då inte bor för långt ifrån varandra:)!

    Glad Påsk??

  • Kämparglöd1

    Hej

    Det känner jag igen detta att ena dagen är det jätte kärleksfullt. Nästa kan man få höra allt möjligt. Det som jag hört från många är att dom ja, jag säger dom är trevliga i början även när dom dricker alkohol . Men på sistone har han blivit väldigt otrevlig då. Kan säga allt möjligt o verkligen såga en vid fotknölarna . Det känns som att en vuxen sambo behöver strama ramar att förhålla sig till, tydlighet lite som ett barn. För jag har märkt min sambo är inte pedant men han kan kläcka ur sig att det behöver dammsugas och jag är less på att han bara säger sånt o sen kan han bli sur om jag inte säger eller gör nått . Men skulle jag säga samma sak inte tror jag han skulle hoppa upp o dammsuga. Sen som min sambo så det är viktigt för honom att visa sig duktig för andra , ställa upp ta på sig saker. Få höra av andra att han är duktig . Då på något sätt behöver han inte ha det hemma av mig. Men det gör att han gör ännu mindre hemma, hjälper knappt till, ingenting för oss . Han måste på något sätt få mothugg. Sen är han ju världens bästa manipulerade person o kan ju diskutera till fan avlöser honom.

    Sen är det ju så att han tycker i princip alltid att han har rätt. Och eftersom inför en situation eller vad det nu kan vara. Så tänker han ut flera olika händelser hur det kan gå till . Sen väljer han det han tycker är rätt. Tycker eller säger jag något annat kan det bli kaos. Och i princip är det ju så att det är bars ren fakta som är rätt. Annars är det ju vad man själv tycker o tänker o det är ju rätt för den personen. Det blir mycket missförstånd. Som många gånger leder till tjafs o bråk . Vissa perioder är inte kul. Sen också när han är trevlig utåt och sen är det jag som får ta allt skit hemma och det har han ju inga problem med. Då finns ingen empati och förstå någon annan. Sen detta med tidsuppfattning .. Snart kan vara hur länge som helst i alla fall om han säger snart! Säger jag snart eller sen eller liknas gäller inte samma regler.

    Det känns som det är så mkt mer än det alla berättar för dom .. För då är det ju koncentration, impulsvitet men inte vad det innebär eller kan få för konsekvenser . Sen detta humör som kan gå från noll till hundra och man vet aldrig när dessa utbrott kommer det är jobbigt! Jag önskar att det pratades mer hur det påverkar ett förhållande!

    Kan ju säga det måste vara starka tjejer som är ihop med dessa killar. Psykiskt är det otrolig påfrestning och det är ingen annan som förstår än vi som är i ett sånt förhållande !

    Jag är jätte glad att få komma i kontakt med er! Känns skönt! Kram på er och Glad Påsk<3

  • Kämparglöd1

    Ja, det är verkligen skönt att ha kontakt med er:)! Personer som förstår. Nu på sistone har han blivit elakare och tar sig rätten. Försöker jag säga något om honom , så får jag tillbaka du tror du vet allt och att det du säger inte sårar, saken är den att det är ju mot honom. Då jag sagt att jag är rädd för honom och det är ju självklart när han får sina utbrott. Nu använder han det emot mig och säger du som säger att du är så rädd för att säga saker till mig . Så får jag säga till honom inte när du är lugn det är ju när du är arg. Som ikväll... Blev det en skitsak som blir för stor.. Då får jag höra vilken sopa jag är och han går bara upp o lägger sig. När han blir trött och onykter blir han otrevlig och då måste jag vara på tå. Det ska man ju normalt inte vara i ett förhållande. Det liksom är upp o ner och ena stunden älskar han mig mer än allt annat och är bäst för i nästa stund är jag en sopa, värdelös , ansvarslösa mm. Då blir jag ju jätte positiv blir på jätte bra humör . Jag känner att han klara jobb o andra uppdrag där han kan visa sig duktig för andra och få deras bekräftelse som är viktigt för honom. Sen är han helt slut när han kommer hem o orkar inte göra någonting . Då förväntar han sig att jag fixar det för jag har ju ingenting annat... Ändå är det han själv som tar på sig allt så klarar han inte det kanske han ska dra ner på något. Säger jag något då är det jag som tycker synd om mig själv att jag har sånt bekräftelsebehov . Det är ju faktiskt skönt att känna att han gör något. Kul lördag kväll kl är knappt nio , han sover och jag sitter här nere i soffan sen vaknar han 5 imorgonbitti och vill säkert ha lite "mys". Eller så är han fortfarande sur! Men det spelar ju ingen roll för det är ju mitt fel.

    Ja, många har frågat hur jag orkar... Ibland gör jag inte det! Men jag håller med vi är starka för vem skulle annars stå ut , med allt man får höra! Och i ett förhållande är det väl inte riktigt meningen att man ska stå ut!

    Glad påsk! Önskar er en fin påskhelg??

  • Kämparglöd1

    Ja, det där med humör som verkligen vänder på femöring. Och man vet aldrig när utbrotten kommer. Nej, han får häva ur sig massa och har noll empati för hur det påverkar och när han " glömt " det. Så ska man vara på topp och bara svälj det han sagt ... Annars precis får man hör ska du vara sur hela dan. Så är han på bra humör några dagar , sen är det något han störs på som jag sagt eller gjort. Så är det igång igen. Då känner jag i alla fall inte för att göra något för honom ... Detta tär.. Ändå tycker han att det är jag som drar igång tjafset... Han gör ju inte fel, för i så fall har ja retat upp honom. Och då har han ju rätt att säga vad han vill....

    Dagarna när han är i balans så kan han vara jätte mysig... Men jag tycker dom blir färre...

    Kram

  • Kämparglöd1

    Jag jag håller med riktigt bra att få den inputen. Eftersom som man måste ju förstå varandra. Det är ju så mycket lättare då att komma vidare . Och dessutom veta vad som är svårigheter från Adhd. Men då gäller det att den som har Adhd även är medveten om hur det påverkar.

    Jag skulle gärna vilja veta din synpunkt på detta. Då jag tycker det är svårt när jag säger något så är det lätt att han misstolkar eller hör att jag betonar något ord och sen är det igång med värsta diskutionen . Som i värsta fall leder till tjafs o bråk. Det är även svårt att backa , t. ex om vi börjat tjafsa om något och sen säga. Nej, nu stuntar vi i detta vi kommer inte längre. det går inte för då tar jag inte ansvar och vill bara skit i det. Jag gör det mer för att det inte ska bli värre.
    Samma vissa tillfällen har jag märkt om jag tycker jag är snäll och hjälper honom. Och om han har planerat hur han ska gå till väga med det jag "hjälpte " honom med. Så kan han bli arg och inte ha någon förstålse. Men det är väl så jag går in o # förstör" det han planerat...

    Vill gärna höra om du upplever det så här? Då det är väldigt olika ...Jag tänker mer det kanske är något som jag bör tänka på för att hamn här.. Just nu är det ju allmänt jobbigt då han har alldeles för mkt överallt. Då är det ju relationen som blir drabbad. Jag säger att jag förstår det. Men jag vill samtidigt inte bara ha någon som gnäller och skäller på mig. Det kan kännas så att det får han inte dåligt samvete av om han är så mot mig. Men det är så försummar eller är han så mot någon annan då kan han få dåligt samvete... Nu gnäller jag bara här, men det är jobbigt o frusterande. Jag vill ju att det ska funka:)! För när det är bra , så kan det vara oerhört bra:)!

    Så om du har lust och tid får du gärna berätta hur det är från din sida:)!

  • Kämparglöd1
    Polarlantis skrev 2015-03-24 07:19:14 följande:

    Jag saknar verkligen en stödgrupp irl som man som anhörig kunde gå i, så man fick stöd från andra så denna tråden är GULD!!! Min sambo har heller inte fått ngn hjälp med sin adhd, bara konstaterat och varsegod ät medicin. Så han vet inget om sin egen sjukdom...

    Intressant att fler har det så att sambon bara skyller ifrån sig ist för att säga ok, ska göra bättre, samma här hemma. Tröttsamt för en enkel sak får stora konsekvenser.

    Hur hanterat ni egofixeringen? Han kan vara så engagerad och på...när det gäller egna saker men att få honom qtt städa upp i sin dusch är lögn...


    Hej

    Jag har ju börjat i en anhörighetsgrupp nu. Men då är det just i alla fall i denna grupp, förädrar till barn med adhd. Skulle gärna vilja starta en egen grupp för sambo /gifta med en person med adhd. För det är ju lite skillnad på att leva i en sån relation mot i en föräldrar/barn relation.
    Så det skulle vara jätte nyttigt att få ihop en grupp... Gäller ju bara att alla då bor rätt nära:)! Men behovet borde vara rätt stort!

    Ha en bra dag!
  • Kämparglöd1
    L85 skrev 2015-04-10 10:58:57 följande:

    Som ni har nämnt så är man ofta ganska ego, jag känner så här, jag mår såhär, jag tycker såhär, jag gör såhär.

    Tyvärr är det nog så att den som står en nära, tänker man att den personen ska ALLTID vara kvar. Hur mycket elaka saker man säger eller tjabbar om så ska denna person ta det och sen bara gå vidare . Men i verkliga livet så funkar det ju inte så, alla har en stopp punkt, då man säger i från eller lämnar relationen.


    Det som funkat bäst hos oss är att min man bara går, när vi bråkar. Ändå jag blir jäääätte arg att han bara sticker liksom, så efter ett par timmar så kan vi prata om det som två vuxna och det brukar funka mycket bättre. Att tjafsa i mot , funkar aldrig , en person med adhd blir som ett eld klot och alla tankar forsa ut och man kan säga dom mest elakaste sakerna utan att man hinner stoppa sig själv. Ibland behöver man diskutera saker och då kan det vara bra att skriva ned, för eller imot lista på det ni ska diskutera. Att förklara att du får ha din åsikt och du har bra saker att säga men såhär tycker faktiskt jag.


    Beröm är något som dom flesta med adhd, letar efter. Det kan vara för minsta lilla sak, så kan det lysa upp hela dagen. Fixar han disken, ändå du har tjatat på honom så, säg det. Oh vad bra att det blev städat, skitbra!  Det låter jätte fånigt men, det stärker våran självkänsla. Man får tyvärr ibland tänka att du är tillsammans med ett vuxet barn.


     


    Men ibland behöver man tyvärr höra att saker man säger och gör är för jävla jobbigt och du är inte en dans på rosor att leva med. Att visa känslor, eller ställa ultimatum. Ofta män är mer impulsiva, ta saker som det kommer eller överdriver vissa saker. (ja ni vet när de är förkylda, så det ju sååå synd om dom) typ så.


     


    Hej

    Ja, känner igen mig i det du beskriver. Just nu på sistone att han blivit så elak när han blivit arg. Säger elak saker och sen pratar vi inte om det. Men jag ska nog börja gå iväg när det händer för att inte ska tro att jag tycker det är ok det han säger.

    Sen är det ju så roligt för han säger han behöver inte ha beröm/uppmärksamhet av mig. Det är viktigar att få utanför vårat förhållande . För han menar att han får det ändå genom att jag vill vara med honom. Men jag har märkt han säger alltid när han gjort något som disken. Om inte jag säger vad bra att du gjort disken. Så det blir lite motsägelsefullt. Sen är det också något han börjat med att jag har dubbelmoral hela tiden. Leva som man lär . det roliga är ju att han själv ofta gör så och då är det svårt att säga det till honom.

    Jag märker när han är på sånt humör så minsta lilla då kommer det bli tjafs. Säger jag det till honom får jag höra du tror du vet allt. Tänk på hur du själv är .
    För det är ju i princip alltid jag som gör honom arg, irriterad. han har ju ingen del i det tycker han. Det stämmer ju inte riktigt då han kan reagera riktigt konstigt ibland. Det är tur att dom roliga o trevliga stunderna är fler än tvärtom. Det som är svårt är att man vet aldrig när utbrotten kommer. Jo ibland:)!
    Det som blir svårt är mycket att han kan reagera på ett tonläge, blick mm . även där starkare än en utan Adhd.. då allt förstärks känslomässigt.

    Jag önskar att jag kunde berätta allt detta för honom för att han skulle kunna förstå att ibland är det faktiskt hans symtom som påverkar honom. Kan man prata om det och då får båda en förstålese för det.

    Det är mycket känslor och ibland känns det som han gör sakerna öite väl stora. i ena fallet om jag tittar på mobilen i en situation så är jag respektlös, dum i huvdet, funkar inte socialt mmm. Sen kan han själv gör det och då är det alltid för något som han ska kolla upp men då är det ju dubbelmoral då lever han inte som han lär. Eller ska jag tolka det som att vissa personer är viktigare än mig och då blir det respektlöst? Speciellt när personerna i fårga inte ens märker att jag tittar på mobilen, då är det ju bara han som får för sig något...

    Dessa missförstånd är jobbiga...

    Han har sagt att jag måste vara tydlig. Säga till när jag gör något hemma så han blir uppmärksamad på det, men det känns ju lite fånigt...

    mmmmmm
  • Kämparglöd1

    Hej,
    Ja, det går verkligen upp och ner... Rätt less på detta istabilla humör som svänger.. Oron som man ska gå med hela tiden, vad händer. Hur arg ska han bli... Sist blev han arg på någon skit sak o putta mig så jag gjorde illa mig..Men då fick han fixa det och bad om förlåtelse..Men att det ska hända...
    Nu när det är mkt runt om honom.. så kan han ändå gör små saker som han vet sticker.. som ex. att fixa saker för andra som vi har pratat om länge att göra/köpa men då har han inte åkt o fixat det. Sen detta att andra kan säga saker och bete sig.. och då säger han ingenting förutom att beklagar sig till mig om det... Men säger jag samma sak på samma sätt , eller gör.... Då får jag en jätte utskällning och får hör allt möjligt... Han som hatar dubbelmoral.. Så vet jag inte vad jag ska kalla detta... Det tar mycket energi.. och många småsaker som om jag inte ber mina barn att plocka undan på bordet efter middagen.. då ska han inte heller göra det säger han.. får då får jag curla honom också. Det är moget... jag är less på detta att han kan göra så mkt utanför vårt förhållande och sen inte orka göra något i vårt förhållande.. säger jag något så tycker jag synd om mig själv,... eller kan det vara så att det är lättare att säga det än att säga att jag är dålig...
    Lika trevligt som det kan vara lika otrevligt kan det vara. Rätt som det är sitter ett monster brevid mig inte den gulliga nallebjörnen...
    Sen detta att han får ofta för sig , eller tror att folk tycker eller tänker på det ena eller andra sättet. Tror att nu är dom konstiga och avvaktande fast det kanske inte är så och jag tror alla såna saker ligger kvar ... när irritationen kommer och jag får då ta allt..Så jag har jätte svårt när alla ska säga han är så bra, lugn mmm.
    Jojo, många har inte sätt den mörka sidan, hur jävliga arg han kan bli.. och vem skulle någonsin då rycka in om det behövs.. känns mer som folk ser åt andra hållet... och vart ska man ta vägen när man bråkar o han är galen...

    Ja, ingen ska säga att vi är svaga ... vi kanske är för starka för vårt eget bästa:)!

    Så många som läst denna tråd så måste det finns många i samma situation!

    <3

  • Kämparglöd1

    Hej

    Ja, denna berg- och dalbanan man lever i... Detta på eller av.. Raseriutbrott , som får mig att tycka min man är obehaglig och jag är rädd för honom . Att han ska göra något och detta psykiskt nedbrytande . Att få höra att det är mitt fel om han blir arg . Och att jag är dålig och gör ingenting... Så kommer lite positiva ord för att i nästa sekund bli elaka ord.. Alltid viktigt med bekräftelse utanför förhållandet ... Gnälla på mig går bra, men att säga till honom när han gör fel går inte. Det är ju tur att det är bra dagar också.. Men emellanåt är dom dåliga dagarna fler känns det som.. Hur är era män med humöret? Alkohol ?

  • Kämparglöd1

    Hej på er!

    Nu har det varit jobbigt. Trodde att det var lugnare . Men har märkt att han har förändras . Med att nu får jag anpassa mig och jag kan knappt kräva det av honom.. Och igår skulle vi ut o käka och ta någon öl.. Och har själv gått ut med kompisar o då har det gått bra att vara ute länge.. Inte bråttom hem men det var det igår.. Inte populärt att säga att det går bra att vara ute med kompisarna .. Och vi prata känslig ämnen pengar o barn och då börja det och han blir irriterad .. Och jag vill stanna o vi tar en drink o jag tycker vi får trevligare .. Men inte i hans huvud..när vi kom hem bröt helvetet lös. Känns jätte jobbigt ... Och så jävla jobbigt när man tror att det är bra så tvär vänder han.. Och just detta med att han får för sig att jag sagt något o haft en stöddig attityd och detta är jobbigt . Det går inte att säga emot honom när han är så förbannand. Sist vi var hos terapeuten kom han till massa insikter o förstod hur jobbigt för mig. Men det finns inte hos honom nu. Han sa även här om dan att det är ingen idé att du " stöddar" mot mig jag vinner alltid över dig. Precis en sån sak vi prata om hos terapeut . Hoppas på en lugn kväll ....??

  • Kämparglöd1

    Ja det JÄVLA humör. Irritation om minsta lilla skitsak. Blir lätt arg. Det är jag hela tiden tycker han som gör säger fel. Eller Säger något och gör något annat..
    för inte gör han något inte...Så less att han ska störas sig på massa saker. Säger jag något då ska jag inte vara sån Fitta och den attityden...
    JA SUCK .. trist att det måste gå upp o ner. jag trodde på en ljusning kändes bättre och att han fått massa instikt och förstått att det inte är lätt att leva med honom.. men det har vänt kan jag säga...
    tillbaka i skiten...

Svar på tråden Stödgrupp att leva med sambo med ADHD