Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Jag är inte anhörig utan jag har ADHD, fick min diagnos som väldigt ung. Det som funkat bäst för mig är att ha någon form av fysisk aktivitet, typ träning, boxning eller liknande så tar man ut all "ilska" och frustration på tankar och saker som man störts sig på under dagen. Även maten är viktig, försöka undgå socker så mycket det går, det gör hjärnan mer på, på fel sätt.

Att planera mycket i förväg, är bäst för mig, ändå jag kan göra inpuls saker så att ha det nedskrivet på en stor almanacka, så man vet varför du kanske inte kommer hem exakt då du brukar, komma hem, eller varför vi måste göra detta just i dag, så är det en påminnelse att det stod på tavlan.

Om ni tänker, ni har en burk och i denna burk är det fullt med olika bokstäver inga sammanhängande ord, sen kastar ni ut allt på golvet, och någon säger till dig att du har 5 sekunder på dig att hitta så många ord du bara kan. Det enda du ser framför dig är en enda röra med bokstäver, hur mycket hinner man se på 5 sekunder.

Så är det ungefär i huvudet på någon med adhd, det är så mycket som samlas på samma ställe och hjärnan har svårt att dela upp alla info, och lägga dom i rätt kategori.  Ibland tas fel kategori fram vid fel tillfälle och det är då det blir bråk, hjärnan förstår varför vissa saker händer, men sen förmedla det utåt är ett problem. Då är det lättare att skälla på den som är närmast för man kan ju inte banka huvudet i väggen, det hjälper ju inte att få bort känslan att fel sak kom upp vid fel tillfälle. Men det är någon man kan träna på, man kan träna på att försöka få hjärnan att varva ned, kolla på hela bilden istället för det lilla som just gjorde mig arg. Man måste dock först acceptera själv att man har en diagnos och sen se sina problem för att vilja och kunna lösa dom. Då hittar man också egna sätt att leva bättre.

Ska inte lägga mig i er stöd forum. Men om ni har några frågor kanske jag kan svara på dom. Tveka inte att skriva. Jag är gift och har 1 barn.

Som ni har nämnt så är man ofta ganska ego, jag känner så här, jag mår såhär, jag tycker såhär, jag gör såhär.

Tyvärr är det nog så att den som står en nära, tänker man att den personen ska ALLTID vara kvar. Hur mycket elaka saker man säger eller tjabbar om så ska denna person ta det och sen bara gå vidare . Men i verkliga livet så funkar det ju inte så, alla har en stopp punkt, då man säger i från eller lämnar relationen.

Det som funkat bäst hos oss är att min man bara går, när vi bråkar. Ändå jag blir jäääätte arg att han bara sticker liksom, så efter ett par timmar så kan vi prata om det som två vuxna och det brukar funka mycket bättre. Att tjafsa i mot , funkar aldrig , en person med adhd blir som ett eld klot och alla tankar forsa ut och man kan säga dom mest elakaste sakerna utan att man hinner stoppa sig själv. Ibland behöver man diskutera saker och då kan det vara bra att skriva ned, för eller imot lista på det ni ska diskutera. Att förklara att du får ha din åsikt och du har bra saker att säga men såhär tycker faktiskt jag.

Beröm är något som dom flesta med adhd, letar efter. Det kan vara för minsta lilla sak, så kan det lysa upp hela dagen. Fixar han disken, ändå du har tjatat på honom så, säg det. Oh vad bra att det blev städat, skitbra!  Det låter jätte fånigt men, det stärker våran självkänsla. Man får tyvärr ibland tänka att du är tillsammans med ett vuxet barn.

Men ibland behöver man tyvärr höra att saker man säger och gör är för jävla jobbigt och du är inte en dans på rosor att leva med. Att visa känslor, eller ställa ultimatum. Ofta män är mer impulsiva, ta saker som det kommer eller överdriver vissa saker. (ja ni vet när de är förkylda, så det ju sååå synd om dom) typ så.