Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Omg vad jag känner igen mig. Sen jag valde att leva med en partner med Adhd har jag fått mer humörsvängningar. Fastän jag vanligtvis är en lugn person. Helt otroligt..

De bra stunderna är jättemysiga men de dåliga är så himla jobbiga.

Skulle inte va nån blinkgubbe :/

Jag med... Har sagt saker till honom som jag aldrig trodde skulle komma ur min mun... Kan bli hur arg som helst, vilket jag inte blivit i tidigare relationer...

Jag märker att jag anammar hans humör och sätt att vara arg. Så irriterande. Han är världens snällaste ibland. Det är det som gör det svårt. Annars hade det varit lätt att lämna bara sådär. Hans svårigheter och svaga och dåliga sidor visar sig mer och mer ju fler barn vi fick och han var tvungen att anpassa sig till den vanliga världen.

Önskar jag kunde trycka på en knapp och bara få lugn ett tag. Önskar lugn! !!!!!!!

Känner att jag själv är på väg in i en depression pga att det varit dåligt ett bra tag nu. Min ork har tagit slut.
Han brukar kunna väga upp sin skit med att vara charmerande och gullig. Han har tex alltid verkligen visat att han älskar mig och fått mig att känna mig speciell.
Nu när det blivit betydligt mindre av det och mer av det negativa så inser jag hur mycket det avgjort. Utan det så finns ingen positiv energi kvar. Jag som person speglar hans humör och kan inte "stänga av". Jag kan inte tänka på något annat eller lägga fokus någon annan stans (får för mig att vissa klarar det)

Igår skrev jag ett långt sms om detta till honom. Att jan inte längre visar kärlek. Att han inte verkar intresserad öht och att jag börjar känna mig bortstött och oälskad.
Han svarar som vanligt att han mår väldigt dåligt just nu men att han ska börja visa mer osv osv.
Sen drar han iväg på kvällen och har fortfarande inte kommit hem??? Jo men DET visar ju verkligen hur mycket han bryr sig. Verkligen rätt tid att göra så.
Skrev att jag fått nog och hans enda svar var "ok"....ok???
Har inte skrivit mer...orkar inte...vet inte vad jag ska skriva/säga.

Det värsta är att det går ut över barnen. Jag blir så frustrerad, irriterad och ledsen. Mitt tålamod är noll och jag kan inte vara den mamma jag vill vara. De behöver ju en förälder som pallar. Och eftersom att jag är starkare så faller det på mig. Men jag är ingen övermänniskan. Jag klarar väl inte hur mycket som helst?

Jag är så trött på att vi har problem med allt. Ekonomin, boende, sjukdomar och nu kärleken.

Vad jag skulle behöva är att få upp min egen ekonomi och stå på egna ben. Fokusera på jobbet och barnen....men jag klarar det inte.

Att jag dessutom troligen själv har add (eller iaf drag av) gör inte saken bättre. Jag har faktiskt inte insett detta förrän nu. Min egen teori är att mina symtom är så "lätta" eller "difusa" jämfört med honom att jag känt mig "normal" i jämförelse. Jag saknar ju "hypern" om man säger så, dvs det man mest förknippar med adhd. Men allt inom add passar in på mig förutom dålig impulskontroll. Men där har jag läst att man kan vara motsatsen också, dvs man har extremt svårt att fatta beslut och backar ist. Jag i ett nötskal. Dessutom har jag social fobi och dermatillomani vilket är vanligt i samband med add.
Har iaf fixat en läkartid om detta. For väl dra in deppen också då.

Kan ju tillägga att jag även har psoriasisartrit och därför ont i kroppen hela jävla tiden. Som att inte all annan skit räcker.

Så, nu har jag självömkat nog. Känns iaf lite skönt att skriva ner skiten.

Kram på er

Jag är också trasig fysiskt och har nu utmattningsdepression. Mitt mål just nu är att ta hand om mig själv så jag är så stark jag kan vara när det är dags att separera. Läkarbesök och kontakt med kurator. Viktigt. Bra att du bokat tid hos läkare!

Ekonomin kommer att bli tuff den dag vi separerar. Askass........ men det får gå. Jag har bestämt mig för att klara det även om jag ibland verkligen undrar hur fasen det ska gå. Blir tufft men värt det.

Kram till dig!

Jag är 55 år. I maj lämnade jag min sambo efter 26 år. Nu har jag hunnit landa och även bli av med den värsta rädslan som jag levt med dagligen. Jag känner mig så fruktansvärt lurad på många år och jag vill bara säga till er som är mycket yngre. Lämna! Det blir aldrig bättre. Man lever ett liv i en stor lögn. På förhoppningar som aldrig går i uppfyllelse. 
Jag vill kunna leva i ett normalt förhållande där man inte behöver gå på tå för att slippa ev utbrott. Om er närmsta vän kom o öppnade sig o berättade att hon hade det så här, vad hade ni rått henne att göra?

Gör det. Innan ni är helt knäckt.

Styrkekramar till alla och tack för den här tråden!

Måste bara skriva av mig lite, för vissa dagar är så frustrerande?

 

Jag lever med en odiagnostiserad person. Jag tror själv att han har både ADHD och Asperger. En sådan person som kallades DAMP-unge i skolan och som hans mamma slog för att ?få ordning på?. Vilka skador har det gett när han nu är närmare 40?

Synbart har han klarat sig bra ändå. Han har mig, ett hus, 2 barn och ett välbetalt jobb. Men det är kaos-vi lever i ett kaos där jag försöker skapa ordning och stabilitet. Och jag känner inte att han är en dag äldre än 15 år? När han var 15 år dog hans pappa, jag undrar om hela hans mentala utveckling ?frös? då- det är så det känns.

 

Han tar inte hand om sig själv. Glömmer att borsta tänder. Glömmer att äta. Eller dricker coca-cola till frukost. Kan inte få ihop en tågtidtabell och hur många minuter han behöver ha på sig för att hinna passa en tågtid. Har ingen tidsuppfattning alls. Vet inte om det gått 3 timmar eller 7 timmar. Därför måste saker ständigt göras i panik. Därför blir jag ständigt arg. Han kan inte ta till sig att jag försöker hjälpa med hans tillkortakommanden utan jag ?tjatar? då. Men jag vill ju bara att han ska hinna i tid till dagis? Eller komma ihåg att han ska dit?

Städning existerar inte. När han flyttar saker kommer de ALDRIG tillbaka där de var från början. Godispapper kan slängas i handfatet i badrummet. Läskburkar står kvar framför datorn.
Datorn-hans allt. Där kan han sitta trots att massor av saker behöver göras i hemmet. Trots att barnen (och jag) behöver uppmärksamhet. Vid datorn är det alltid något han ?ska bara? eller ?måste fixa?.
Fixa mat vill han bara göra när han är sugen och känner sig inspirerad, ca 1 dag i månaden. Jag tror inte han vet hur man ordnar en frukost för familjen, för det är för många moment. Han hjälper inte ens till. Sitter och surfar istället. Eller ligger i sängen. ?säg till när det är klart? säger han. Som om jag vore hans morsa eller hemmafru?

Jag har försökt styra upp det också. Ta ?hänsyn? till en funktionsnedsättning som han vägrar utreda om den finns. Jag säger att jag fixar frukost och han fixar disk. Han har sagt ja. Men säger ändå ?jag fixar det senare? när 9 av 10 frukostar är avklarade. ?Senare? ska allt tråkigt fixas. Om jag påminner om ?senare? är jag tjatig, igen?  Han säger att han älskar mig. Ofta. Men han kan inte visa det. Eller i alla fall bara sällan. Jag måste ofta säga hans namn 2-3 gånger för att få hans uppmärksamhet, och detsamma gäller för barnen. Så skriker han till slut?VAD ÄR DET?????. Allt man vill är att ställa en fråga eller föra en vanlig konversation. Men nästan alltid stör man i något han håller på med, tittar på, eller tänker på.

?Vad ska jag med den till?? säger han när jag bönar och ber att han ska göra en utredning? Ja, få verktyg, självkännedom, medicin? Rädda vår relation?

Han har en dotter (ej min) med ADHD-diagnos och de två funkar överhuvudtaget inte tillsammans. De har ingen relation och han är som en främling gentemot henne.

Om jag behöver hjälp med något ser han det aldrig. Jag kan stå med 10 matkassar och ett barn och han står med enbart bilnycklarna och jag måste skrika ?KAN DU HJÄLPA TILL????. Har hänt att främlingar på stan agerat snabbare innan han agerat. Han ser aldrig mina behov. Om jag ligger sjuk och orkeslös så kommer han ALDRIG säga ?vila älskling?. Detsamma med barnen. Han tycker att de kan fixa det mesta själva. Om de vill ha något så fixa det liksom. Är väl inget hinder att vara 2 år gammal?

 

Varje dag i hans liv är en ny dag. Det är som i en film. Han lär sig inget av gårdagens misstag och kommer inte planera framtiden utefter dem. Han agerar inte annorlunda för att jag blivit arg/ledsen över något 100 gånger, han gör det en gång till. Han reagerar inte heller över det som han fått positiv respons från mig (jag försöker ju vara super-positiv och BELÖNA beteenden som jag gillar men det verkar också glömmas?).

Han kan ligga en hel dag och säga att han behöver ?vila? och vill inte bli störd. Och han kan jobba maniskt med en sak från 7-24 och tycka att jag stör när jag vill att han ska ta kaffe-paus.

 

Det finns massa bra saker, de har jag samlat i ett annat inlägg. Detta är det tuffa. Jag vill inte vara morsa. Jag vill inte att han ska tynga ner min vardag, jag vill att han ska underlätta den. Jag vill att vi ska vara ett VI?