Insåg ganska nyligen att min sambo har Adhd, men han är inte diagnostiserad. De brukar dock alltid prata om det i hans familj hur de alla förmodligen har det för att de alltid pratar i mun på varandra, avbryter konstant, blir lätt irriterade och bråkar när de ses. Hinner själv aldrig svara eller flika in i konversationer under deras familjeträffar innan någon annat tar över samtalet. Läst på lite och inser hur läskigt mycket stämmer in på hans beteende. Jag själv är väldigt ordningsam och vill ha det rent och fint hemma, vilket jag påtalat upprepade gånger, säger att jag själv aldrig går och lägger mig om det står disk i köket. Ändå lämnar han det kaos efter varje måltid och låter allt stå kvar, mjölkpaket, smör, mat vi lagade till middagen. Jag brukar aldrig glömma att ställa in saker men några gånger har jag testat honom för att se vad han gör/reagerar. Slutat alltid med att jag får skit för att jag glömt att ställa in det eller tagit hans disk som han använde mitt i natten. Det är aldrig hans fel. Lät även bli att diska hans saker eller städa undan efter honom och ställde bara in mina saker i diskmaskin (han brukar bara ställa sin disk ovanpå diskmaskin). Tro fan att jag fick skit för att det såg förjävligt ut, och påpekade jag "varför ställer du inte bara in det i diskmaskinen som jag gör?" så blir han defensiv och menar på att det inte bara är hans disk som har fyllt hela köket under veckan (vilket det är). Våra bråk ser ut på det vis att han får säga det han vill och drar långa tal varenda gång, när det är min tur så brukar han dra till med att han inte vill prata om det mer och beter sig barnsligt och hyschar mig om jag försöker säga något därefter. Det är också frustrerande att när vi bråkar eller när vi försöker tala ut om något så kan han inte sitta still utan måste ha något att göra samtidigt, städa eller diska vilket för mig känns som att han inte lyssnar och jag blir dessutom ofokuserad och kommer av mig för att det pågår för mycket och blir högljutt under tiden. Har försökt alla möjliga sätt att framföra "klagomål" eller berätta när någonting sårat en, försökt undvika "du" för att inte få en sån anklagande ton, eller "jag känner"... "det känns som" men hur jag än framför det så får jag alltid tillbaka det och han vrider och vänder på det jag säger. Och han är supernoggran med alla ord jag använder, säger jag något "fel" mitt i stundens hetta så fokuseras resten av bråket på detta. Han tar ofta på sig martyrrollen eller ofterkoftan. Senast var när jag berättade att han hade gjort mig ledsen och jag försökte undvika ordet besviken men det slank ur mig ändå, då vände hela samtalet och det är inte så kul för honom att höra att jag är besviken på honom och det var fel av mig att uttrycka och även känna så. Försökte gång på gång säga att jag måste få äga mina känslor och att det måste vara möjligt för oss båda att berätta för varandra vad vi känner. Sa även till honom efter att situationen började urarta att hans reaktion bara hade behövt vara "ah förlåt, det var inte min mening att såra dig". Ett samtal som hade tagit mindre än 5 min men som istället blev förstorat av honom och tog 1h. När jag försökt säga att vi behöver lära oss att kommunicera bättre, försöka ta reda på hur vi ska prata med varandra för att det inte ska bli missförstånd så har han bara sagt att det är något som vi lär oss allt eftersom, det är inget man kan lösa genom att prata om det. Har föreslagit ifall vi ska gå i terapi för just våra kommunikationsproblem innan någon blir riktigt sårad och att det inte betyder att det är en sista utväg utan mer att jag tycker det är nyttigt för alla par att göra det. Men det blev ett bråk utav det och "det är bara för par som håller på att skilja sig". En totalvägran att ens tänka tanken, även om jag sa att det hade betytt mycket för mig.
Börjar komma till en punkt där jag inte orkar mer, försökt hålla mig till hans villkor och regler men det slutar ändå alltid med att något nytt dyker upp, eller en tidigare regel som nu ändrats. Går runt på äggskal 24/7. Det är även jag som sköter allt hemma, räkningar, städ, handla mm. Hjälpsam är han dock alltid hemma hos andra men aldrig i det egna hemmet, tror knappt han vet vart dammsugaren finns. Det som stör mig mest är hans obeslutsamhet och att han alltid behöver min hjälp. Det kan handla om att jag ska vara med och bestämma vad han ska ha på sig, skriker från badrummet att toapappret är slut, "vad är klockan", kan du hämta det där, klia mig i håret, ge mig handduken (som hänger 1m ifrån honom), hjälp mig med det här. Saker som jag i andra förhållande gladeligen hade gjort men som i detta bara gör mig galen för att jag känner mig som en morsa och aldrig får något tillbaka. Orkar inte ta hand om en 29 årig pojke
Intima är vi sällan heller. Jag är vanligtvis en väldigt kelig person som älskar att mysa och gosa. Hade jag fått välja hade jag dessutom velat ha sex varje dag. Men det är helt omöjligt att själv få igång honom, det måste vara på hans villkor. Försökte några månader i början av vårt förhållande men lyckades som mest få till det 1 gång/v. Tärde en del på självförtroendet så tillslut gav jag upp. Jag försökte prata med honom om det och han nämnde att hans ex kunde böna och be om det tillslut för att dom hade sex så sällan.
Det har lett till att jag aldrig nekat honom sex när han väl vill ha det för jag känner att jag inte vet när nästa chans kommer. Nyligen har han själv påpekat att han inte får "sex" av mig så ofta. Han förstår uppenbarligen inte han själv sällan tar initiativ till det.
Mycket neggo snack här nu men vi har precis bråkat och jag behövde få skriva av mig. Frågade om han blivit utredd för Adhd eller ifall han skulle kunna tänka sig att göra det, för att hjälpa honom. Han blev arg och tyckte att jag var nedlåtande och han förstår inte varför han skulle behöva göra det, han är ju perfekt. Anar att han kan ha lite andra personlighetsdrag.. Narcisist bland annat...
