Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Jag och min man har varit tillsammans mer än 17 år...så bra sidor finns såklart.

Det finns ingen så får mig att känna mig så fin, fantastisk, snygg, duktig osv. Han talar om dessa saker varje dag...FORTFARANDE . Sen så stöttar han mig i allt jag gör.
Han är otroligt social och trevlig.

Han må vara en lat pappa rent praktiskt och har som tidigare nämnt väldigt dålig att hålla löften. Men han är även väldigt kärleksfull, älskar att de kommer och sover med honom på natten, värnar om deras bästa, talar om för dem hur mycket han älskar dem och tar ibland med dem på tex upptäcksfärd ute.

Vi har samma humor och gillar att umgås.

Som någon nämnde är även sexlivet på topp...fortfarande. Blir bara bättre och bättre faktiskt.

Sen att han hatar att titta på sport räcker ju nästan på plussidan, haha!!

Det negativa behöver jag inte ta här för det kommer tillräckligt i alla andra inlägg

Hej är särbo sen 2 år tillbaka med en man med både adhd o borderline.
Han bråkar o tjafsar om nästan allt. Han har ett barn sen tidigare och jag har tre sen tidigare. Dom barnen kan ej leka ihop och ingen gillar någon. Mina barn ogillar även honom.
Bråken är så hemska att jag ej vill bo ihop ens. Han är elak i ord o kränker en när han är i tjafs o bråk humör..
Ärr som sitter kvar...
Han skyller allt på sina diagnoser, och nu har han barn fått samma diagnos....
Jag kollapsar i allt detta. Älskar honom men inte hur allt blivit....

[quote=76022955][quote-nick]Flisan79 skrev 2015-11-19 17:42:23 följande:[/quote-nick]Jag och min man har varit tillsammans mer än 17 år...så bra sidor finns såklart.

Det finns ingen så får mig att känna mig så fin, fantastisk, snygg, duktig osv. Han talar om dessa saker varje dag...FORTFARANDE . Sen så stöttar han mig i allt jag gör.

Han är otroligt social och trevlig.

Han må vara en lat pappa rent praktiskt och har som tidigare nämnt väldigt dålig att hålla löften. Men han är även väldigt kärleksfull, älskar att de kommer och sover med honom på natten, värnar om deras bästa, talar om för dem hur mycket han älskar dem och tar ibland med dem på tex upptäcksfärd ute.

Vi har samma humor och gillar att umgås.

Som någon nämnde är även sexlivet på topp...fortfarande. Blir bara bättre och bättre faktiskt.

Sen att han hatar att titta på sport räcker ju nästan på plussidan, haha!!

Det negativa behöver jag inte ta här för det kommer tillräckligt i alla andra inlägg [/

WOW!

Ja, allt dåligt och jobbigt tar vi ju i andra inlägg! ;)

Var bara nyfiken på era positiva erfarenheter!

Vill inte låta hård men lämna honom... Tänk på dina barn! Borderline kanske liksom är en sak för mycket...

hej
 En stor sten försvann från mina axlar när jag hittade den här tråden. Nästan allt ni skrivit om era partner stämmer på min man.jag är inte ensam. Vi är dock särbo då jag redan från början hade en känsla av att relationen inte skulle bli en dans på rosor (varför följer man inte sin magkänsla? jag borde avslutat det där och då). vi har varit tillsammans sju år, gifta två år. 

Min man har haft sin diagnos i ca tio år och äter medicin. Men den hjälper inte. Ibland tror jag han helt saknar empati. Hela vårt förhållande har handlat om hans liv. han har fått byta läkare och medicin flertalet gånger, han har varit uppe i rätten två gånger (en gång pga rattfylla, andra gången pga vårdnaden om hans barn), han har varit sjukskriven, han har behövt hjälp. han har det kämpigt på jobbet, han skaffar nytt jobb.  Jag har stått vid hans sida, stöttat och funnits där. Har dock alltid stått på mig om att vi ska ha egna boenden. Detta är nog det som har räddat vår situation.

När vi gifte om för två år sedan visste jag inte vad jag gjorde. jag följde bara den väg han la upp framför mig. Tyvärr hände det något som har påverkat allt negativt den natten. Har inte berättat detta för någon då jag inte vill att folk ska döma honom, för han är en bra människa. men orkar inte bära på det här själv längre. han råkade våldta mig under bröllopsnatten. jag hade druckit för mycket och däckat i en säng då han började ha samlag med mig. På grund av alkoholen kunde jag inte röra mig men mitt huvud var klart och fylldes av ångest, han slutade som tur var efter några minuter. "du vill ju inte"- sa han och gick. han har bett om ursäkt för detta många gånger. och han menar det. Men jag får inte bort de äckelkänslor som skapades och det gör att trots jag egentligen älskar sex, idag alltid spelar teater när vi har det. Både jag och han pratar aldrig om bröllopet. 

Idag har jag knappt några vänner kvar då de har slutat höra av sig efter åren då jag och min man hade det kämpigt och jag sällan hade tid med dem. Jag älskar min man, han är allt jag söker i en man. men jag saknar den glada och spralliga tjejen jag var och sörjer det liv jag aldrig fick.

 De med ADHD måste få professionell hjälp, och vi borde vi anhöriga med få. Mitt tips till er andra här är att glöm inte bort era vänner mitt i allt kaos! Ni behöver dem. och det är fruktansvärt tomt utan dem. 

Jag skriver mer när jag har mer tid men starkt att du orkar dela!!! Enligt min uppfattning "råkar" man inte våldta någon. Man har passerat en gräns. Och att ens diskutera om du "druckit för mycket" är en icke-fråga. Han gjorde fel. Han brast i respekt. Punkt.

Och du behöver inte sakna det liv du inte fick- du kan fortfarande få det livet!!! Du kan bli den glada tjejen som gillar sex igen! Du kan hitta andra vänner. Du kan komma vidare.
Har du skrivit en plus/minus-lista till att lämna/stanna?
Ni bor inte ihop- Grattis- då blir allt enklare.

Du har såååå rätt i att vi som lever med dessa människor med diagnoser behöver stöd och råd! Men trots råd och stöd kanske man ändå väljer att lämna för att man inte orkar, precis som man kanske lämnar en alkoholist trots att man vet att det är en sjukdom. För att man faktiskt går först själv och har ansvar för sin egen hälsa och välmående...

kram!

Fyller på här. Håller fullständigt med ovanstående.

Det han gjorde är inte inte ok.

Jag håller på att separera från min sambo med adhd. Eller vi ska men han gör inget åt saken. Jag håller på ar samla ork och kraft att lämna.

Under alla år vi varit tillsammans har det varit mest på hans villkor. Jag har inga vänner kvar. Barnen och min sambo har tagit så mycket ork att jag inte orkat upprätthålla kontakten med vänner. Det är sorgligt.

Just nu känns det som om jag har en lång resa att göra. Men det ska gå. Jag och mina barn ska sakta men säkert ta vår plats och i slutändan må bättre.

Mitt råd till dig micana är att prata med någon. ? kurator eller liknande. Du är värd att må bra

Idag vill Jag vara ensamstående!!! Blir så less när idioten argumenterar i

En halvtimme över att plocka ur diskmaskinen fast jag gör ALLT annat!!!

Som en jobbig tonåring fast han är snart 40-jag spyr !!!

Ja tålamodsprövande är det. ......... mamma åt sin sambo. .....hoppas det lättade lite att skriva av dig!

Jag har ju skrivit om det bästa i vårt förhållande längre upp. Nu kommer den andra listan...

- Att det inte är något "flyt". Jag kan liksom aldrig koppla av och räkna med att han gör saker för det styrs ju helt av hans humör och "lust" att göra det...
- Hans humörsvängningar. Ena dagen jätteglad och positiv och sprallig. Sen typ helt passiv och bara ligger i sängen och är sur och förväntar sig att jag passar upp "utan att skälla" på honom.
- Oförmågan till konsekvensanalys, att han inte tänker efter FÖRE. Eller efter heller för den delen. Han lever verkligen i nuet!!!!
- Att han kan (ibland, om det är en sån dag och det vet man aldrig) "skämta" om mig och förminska och typ idiotförklara mig inför andra. Få saker gör mig så jäkla arg och ledsen. En bra dag är det åt andra hållet, han kan  hålla om mig och säga att han älskar mig framför vem som helst (jag är inte lika känslosam...)
- Att han är så omogen. Jag tror att han stannade vid 14 år. Allvarligt!! Hans pappa dog i cancer då och kanske hans obehandlade adhd (och asperger tror jag också men han vägrar ju hittills utredning) i kombination gjorde att han slutade växa upp?!?!?
- Att han inte ser sitt ansvar för saker. Det är alltid någon annans fel.
- Att han (såklart när man läser det ovan) inte är en jättebra pappa...
- Att det är så svårt att få hans uppmärksamhet och jag måste typ "etablera kontakt" innan jag kan börja prata...

Ni då?