Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Polarlantis går du och pratar med någon för problemen hemma? Jag har funderat på det men inte kommit "till skott". Min sambo har fått höjd dos av medicin, får se om jag märker någon skillnad snart. Hoppas!

Det var en smart bm som skickade mig till mödravårdens psykologer tackoch lov. Så jag går där en gång i månaden.

Sambon mår uselt och är otroligt otrevlig och arg. Psykologen på ttisdag Tackoch lov!

Hej!

Skriver inte så mycket idag men jag lever sen 17 år tillbaka med en man som så sent som i vintras fick sin diagnos. Tidigare har han fått diagnoserna kronisk dep och ångest, vilket är ganska vanligt efter ett helt liv med odiagnostiserad adhd (han är 45).

Jag har kommit till en punkt där jag är nära att gå in i väggen. Jag vet inte hur jag ska orka. Vi har 3 barn och jag gör ALLT som har med oss, barnen och hemmet att göra. Det han gör är jobbar. That's it!
Det funkade relativt bra de år jag var hemma med barn men nu när jag också jobbar blir det helt enkelt för mycket.
Jag missar skolmöten, läkartider, tvätttider osv då jag har så mycket att hålla reda på hela tiden. Orkar jag inte städa EN dag blir det totalt kaos och bara hysteriskt mycket att göra näst dag. Alla bara släpper allt där de står, inkl maken. Känns ibland som att det skulle vara bra mycket lättare att vara ensamstående med tre barn.

Precis så ser mitt liv ut nu som du beskriver Mitt är oxå kryddat av totalt kaos i sambons mående förtillfället, riktigt illa nu. . Det kräver massor att styra upp allt och om man ddessutom ber om nåt får ok och det ändåinte blir gjort, ja då får man nästandubbelt arbete!!

Sambon har dragit igen och vägrar att svara..igen Så ledsen man blir!

Får man hänga på här?? skulle verkligen behöva det!

Hej

Ja, denna berg- och dalbanan man lever i... Detta på eller av.. Raseriutbrott , som får mig att tycka min man är obehaglig och jag är rädd för honom . Att han ska göra något och detta psykiskt nedbrytande . Att få höra att det är mitt fel om han blir arg . Och att jag är dålig och gör ingenting... Så kommer lite positiva ord för att i nästa sekund bli elaka ord.. Alltid viktigt med bekräftelse utanför förhållandet ... Gnälla på mig går bra, men att säga till honom när han gör fel går inte. Det är ju tur att det är bra dagar också.. Men emellanåt är dom dåliga dagarna fler känns det som.. Hur är era män med humöret? Alkohol ?

Det jag blir tokig på är att han kör sitt race. Han bara måste göra det han mår bra av eller det han vill utan tanke på mig. Säger jag något sedan så vänds det alltid mot mig på nåt sätt, så han har rätt oavsett och kan inte ta kritik, men väldigt bra på att kritisera alla andra. Orkar verkligen inte med att hela tiden känna att jag får backa. Att jag är den som har "fel" och att jag måste anpassa mig efter hans val hela tiden. Någon som känner igen det?

Känner helt igen det här med att inte kunna ta ritik och att allt alltid gär att vända tillbaka mot en själv. Otroligt påfrestande! Detta och egna varianter av vad som egentligen sägs/vad man tycker.
Jag går hela tiden rubnt med en häftig utskänning i mitt huvud känns det som, där jag säger allt det där som inte är ngn ie att säga eller som man inte kan säga... Inte positivt precis...

Idag har varit en bra dag för att jag tjatadeut sambon så han gjorde ngt vilket alltid leder till bättre humör. Men för ett tag sedan blev det totalt kaos, han mådde dåligt ochdet  var det sämsta någonsn, jag kunde inte nå fram. Hanfick spel/ångest osv och det slutade med att han slg sönder halva bokhyllan!!!!! Inser att jag kan hålla huvudet kallt i kris iaf... Fic ut honom och ringde pappa som bor nära som fickta hand om honom. TACK OCH LOV vaknade inte barnen, otroligt nog. Detta var på gränsen för mig,va jag accepterar. Har gjort dethelt  klarrt att detta är inte ok en gång till, då f¨år han flytta för då ä det risk för ig och barnen. Han hotade mig oxå.
Nu så hrä efter är jag ite rädd, jag är förbannad! och håller mk avstånd. Känns som att ha en tickande bomb i huset... Väntar på hjälp men nu är det sommar så då stänger industrivården isverige, grrr. Psykolog i höst, får hoppasatt vi klarar oss så långt....

Det var ju inte detta man ahe tänkt sig precis...hur orkar all med psykisk sjukdom i familjen???!!!

Stor kram till er alla! Hppas midsommar passerat lugnt!

Hej på er!

Nu har det varit jobbigt. Trodde att det var lugnare . Men har märkt att han har förändras . Med att nu får jag anpassa mig och jag kan knappt kräva det av honom.. Och igår skulle vi ut o käka och ta någon öl.. Och har själv gått ut med kompisar o då har det gått bra att vara ute länge.. Inte bråttom hem men det var det igår.. Inte populärt att säga att det går bra att vara ute med kompisarna .. Och vi prata känslig ämnen pengar o barn och då börja det och han blir irriterad .. Och jag vill stanna o vi tar en drink o jag tycker vi får trevligare .. Men inte i hans huvud..när vi kom hem bröt helvetet lös. Känns jätte jobbigt ... Och så jävla jobbigt när man tror att det är bra så tvär vänder han.. Och just detta med att han får för sig att jag sagt något o haft en stöddig attityd och detta är jobbigt . Det går inte att säga emot honom när han är så förbannand. Sist vi var hos terapeuten kom han till massa insikter o förstod hur jobbigt för mig. Men det finns inte hos honom nu. Han sa även här om dan att det är ingen idé att du " stöddar" mot mig jag vinner alltid över dig. Precis en sån sak vi prata om hos terapeut . Hoppas på en lugn kväll ....??

Kämparglöd: låter lite narcessitiskt. Jobbigt!!

Någon som känner igen sig i martyrkortet? Min man drar alltid det när jag säger till om något som stör mig. Att han är "så dålig" på allt och att jag kanske borde leta efter någon som är "perfekt".
Jag blir sjukt trött på att han alltid ska dra någon sorts offerkofta på sig och bli deppig istället för att fundera på vad han kanske kan ändra på.