• Maggis77

    Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

    Hej!

    Har också en sambo med diagnosen adhd. Det konstaterades för ca sex år sedan, vi har varit tillsammans ca tre år. För det mesta märker man inte av hans diagnos, han är i sociala sammanhang rolig och pratar och skrattar. Hemma kan han vara en mussla i flera dagar, säger inte god morgon eller god natt - konfronterar honom varje gång det händer för så svårt är det inte att se sin sambo... Han medicinerar och anses vara väl balanserad.

    För ett år sedan fick han en psykos efter att tagit för många tabletter av sin adhd-medicin. Jag fick tvinga in honom till psykakuten och där blev han omhändertagen enligt LPT. Fick stanna inlåst nästan två veckor.

    Tiden därefter har varit en bergådalbana. Mycket mörker. Vi hade precis köpt vårt hus och var lycklig för det. Det kom av sig lite.

    Efter tvångsvården insisterade jag på psyk att vid varje läkarkontakt vara med, dela hans mediciner och hålla resten gömd. Det har hjälpt oss båda att komma på benen igen och på rätt kurs.

    Fick anhörig-samtal med ssk på psyk. Så många tillfällen jag behövde, kändes fantastiskt! Äntligen ngn som lyssnade på mig och såg mig, man hade ju kämpat i det tysta själv hela tiden.... Fick även delta i anhöriggrupp med sex deltagare som avslutades med en föreläsning.

    Nu har ett år gått sedan den händelsen och livet börjar kännas gott igen. Han ska bli pappa i december för första gången. Mycket lycka men också mycket oro i mig kring detta. Men hoppas att detta gör oss ännu starkare tillsammans.

    Ha en fin kväll!

  • Maggis77
    virrisen skrev 2016-06-26 20:26:28 följande:

    Hur mår ni och hur är det?

    Här blir det bara trasigare och trasigare. Sambon vägrar utredning. Jag är säker på ADHD, ganska säker på drag av Asperger/autism och anar även bipolära drag. Jag hotar, gråter. Tror inte att en utredning löser allt. Kanske löser den inget, men det är vårt enda hopp. Han vägrar. Han skriker, han slår i dörrar, han slår sönder saker. Skriker åt sonen. Ignorerar sin dotter (från ett tidigare förhållande). Jag har ingen aning om vad som rör sig i hans huvud för han verkar inte kunna uttrycka en enda känsla som en normal människa. Blir bara arg. Höjer rösten. Vresig.
    Ska man trippa på tå och "medla" mellan en vuxen och en 2,5-åring? Nej tack!!!

    Min förståelse håller på och tar slut. Jag håller på och bli bitter. Som jag lovat mig själv att inte bli! Jag börjar bli desperat... Snart 5 veckors semester. Hur klarar man det utan att bli galen?!?!?!
    För honom verkar hemmet anses vara en stor viloplats där man gör enstaka punkt-insatser efter tillsägelse.
    För mig är hemmet en arbetsplats där det är tungt just nu! Och med långa arbetspass.

    Vi ska till soc. snart för att prata om hans dotter (9 år med adhd-diagnos) och jag sa åt honom idag att jag säger allt då. Jag säger att han får utbrott hela tiden och att jag vill att han ska göra utredning och prova medicin men han vägrar. "Då lämnar jag dig och sonen" svarade han. Och "jag kommer resa mig och gå".
    Jag känner lite "jaha"... För vad är alternativet? Vi kommer ingenstans nu. Jag måste sälja ut hela min person och trippa på tå. Och glädjas åt de små små stunderna här och där när det känns bra.
    Är det så livet ska vara? Svar-NEJ!


    Hej!
    Jag tycker att du vid nämnda kommande utredning ska beskriva hur du/ni har det, trots hans hot och motstånd. Du kommer att gå under till slut annars.
    Lämnar han dig/er då är han den största förloraren i denna situation.
    Det kommer inte att ske ett mirakel over night, utan tror att det är enda chansen att konfrontera vid utredningen.
    När min sambo brakade ihop var det ändå när vi befann oss inom vården som han förstod allvaret, lyssnade och pratade. Visst var det motstånd också men inte alls som jag hade förväntat mig.
    Hoppas att det går vägen och att allt löser sig till det bästa. Kram och kämpa på!
Svar på tråden Stödgrupp att leva med sambo med ADHD