• hundochhäst

    Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

    Jag lever inte med någon som har ADHD men jag har det själv och nu när jag är gravid så har det exploderat inom mig. Jag saknar helt energi och blir trött för minsta lilla. Jag orkar knappt göra någonting hemma längre men jag kan bli tokig på röran omkring mig.
    Helt utan förvarning kan jag bli vansinnigt arg. Jag slår i dörrar, skriker, gråter och beter mig som en idiot. Jag försöker sluta och jag försöker hålla mig lugn men det går inte. Efter utbrotten så blir jag låg och mår väldigt dåligt, får extremt dåligt samvete. Men det hindrar mig inte från att bara någon timma senare få ett nytt utbrott.
    Jag äter ingen medicin och i normala fall så kan jag hantera min ADHD väldigt bra men nu som gravid med alla hormoner som spökar är det värre än någonsin.

    Jag har två barn och djur som skall skötas samt en sjuk förälder som tar upp mycket av mina tankar. Mitt största intresse har jag inte tid för just nu och det brukar hjälpa mig mycket annars och ge mig positiv energi.

    Stress är det värsta, det är det som gör att jag flippar. Jag kan stressa upp mig för allt. Att jag är en dålig mamma, att jag inte hjälper till mer hemma, att jag är så trött, att jag inte räcker till, att jag inte har gjort det jag vill i livet, att jag inte kan sova, att jag sover för mycket osv. Allt snurrar i huvudet samtidigt och jag får inte stopp på det.
    Min sambo är precis tvärt om, han stressar aldrig upp sig för samma saker som jag och tycker att allt går att lösa. Tyvärr vill han inte lösa saker lika fort som jag. Jag tycker att han är sävlig, han hänger inte med i tankesvängarna.

    Jag tycker så synd om er som ska ha det så här med era partners, jag blir imponerad av att ni klarar av det. Jag hade aldrig fixat att leva med en som är som jag när jag mår så här. Samtidigt tycker jag synd om era partners, men det låter som de kommer undan med lite för mycket. Det är viktigt att de förstår hur ni mår av situationen.
    Tala om det när allt är bra och försök att inte döma när det är dåligt. Det värsta jag vet är när min sambo säger att jag är onormal och sjuk i huvudet och att jag tänker fel. Jag vet att jag är impulsiv och överreagerar men jag tänker inte fel. Hoppas att ni och era sambos får ordentlig hjälp så att ni orkar fortsätta kämpa tillsammans.

  • hundochhäst
    virrisen skrev 2016-02-01 09:17:45 följande:
    Hej och TACK för ditt inlägg, intressant med ett annat perspektiv...

    Det som du verkar ha. Som min sambo saknar, eller i alla fall inte visar, är ju självinsikt. Och det skulle göra så mycket. Om han bara kunde säga att ja, han förstår att han kan vara jobbig och svår... Men nej- allt ligger liksom "utanför honom". Det där med stress känner jag igen. Han verkar kunna stressa upp sig för vad som helst och då måste han bara "ligga och vila" eller innesluta sig i något dataspel. Medan jag blir vansinnig. Och säger saker jag inte vill säga. Men vi har en VARDAG som måste gå ihop, och det gör den inte om en person "loggar ut" då och då. Jag försöker förstå men man blir slutkörd... Och eftersom han inte har någon diagnos på papper (jag tror både ADHD och asperger... Minst!) så vet jag inte vad jag ska göra.

    "de kommer undan med lite för mycket" skriver du. Det tycker jag verkligen. Och jag är en modern kvinna, han ska dela hushållsarbetet med mig-det borde vara självklart. Men det är som att leva med en handikappad från 1800-talet. Och jag skriker och hotar. Som till en tonåring som inte städar sitt rum. Och jag blir galen. Vill inte vara en sån person. ÄR inte en sån person!

    Jag vill få honom till utredning men det går ju inte!!! Har du några tips??? "Vad spelar det för roll om jag har det på papper?" säger han? För mig spelar det ALL roll. Det kanske finns någon medicin som ger jämnare energinivåer. Han kanske kan få olika verktyg att hantera olika situationer. JAG kanske kan få verktyg att hantera olika saker. Sen om jag orkar ändå är en annan femma...
    Jag tror att skillnaden mellan en kvinna med ADHD och en man är att kvinnor förväntas vara på ett visst sätt dvs omhändertagande och ansvarstagande. Vi kan inte visa ilska på samma sätt som en man heller. Då är vi hysteriska fruntimmer.

    Jag har haft krav på mig i hela mitt liv att jag ska vara på ett visst sätt för att passa in i samhället. Det har varit jobbigt tidvis och kan fortfarande vara det men jag har lärt mig att leva med det och så länge jag får min egen tid då och då med saker jag tycker om så går det bra.

    Träning och avslappning är det som hjälper mig. Ridning är guld för mig, jag tror att det är därför jag har svårare med impulskontrollen nu när jag är gravid.
    Det blir inte så mycket ridning för tillfället.

    Jag tycker att du ska förklara för din man att du faktiskt också har känslor och tycker att saker är jobbigt. Han måste sluta vara självisk och börja inse att du behöver hjälp hemma. Vill han inte bli utredd och därmed kanske få hjälp så kanske du inte kan fortsätta att leva med honom. Du måste kunna ställa vissa krav på honom, han är inte mindre vetande bara för att han har ADHD.

    Jag gjorde tusen saker innan jag fick reda på varför jag mådde som jag gjorde, jag åt antidepressiv medicin i flera omgångar, stressade sönder inombords och fick utmattningssymtom. Det är en svår balansgång, jag klarar inte negativ kritik särskilt bra då låser sig allt och jag blir väldigt osäker och tar då tyvärr lätt ut ilskan på mina närmaste, men om någon ger mig beröm kan jag klara av nästan allt.
    Tala med honom när ni har det bra och inte är osams försök göra någonting positivt av ert samtal. Fråga honom vad han drömmer om och vad han vill göra med sitt liv och säg att om han hjälper dig kan du lättare hjälpa honom. Förhållanden handlar ju ändå om att ge och att ta.

    Hoppas att det kan hjälpa något.

Svar på tråden Stödgrupp att leva med sambo med ADHD