Måste bara skriva av mig lite, för vissa dagar är så frustrerande?
Jag lever med en odiagnostiserad person. Jag tror själv att han har både ADHD och Asperger. En sådan person som kallades DAMP-unge i skolan och som hans mamma slog för att ?få ordning på?. Vilka skador har det gett när han nu är närmare 40?
Synbart har han klarat sig bra ändå. Han har mig, ett hus, 2 barn och ett välbetalt jobb. Men det är kaos-vi lever i ett kaos där jag försöker skapa ordning och stabilitet. Och jag känner inte att han är en dag äldre än 15 år? När han var 15 år dog hans pappa, jag undrar om hela hans mentala utveckling ?frös? då- det är så det känns.
Han tar inte hand om sig själv. Glömmer att borsta tänder. Glömmer att äta. Eller dricker coca-cola till frukost. Kan inte få ihop en tågtidtabell och hur många minuter han behöver ha på sig för att hinna passa en tågtid. Har ingen tidsuppfattning alls. Vet inte om det gått 3 timmar eller 7 timmar. Därför måste saker ständigt göras i panik. Därför blir jag ständigt arg. Han kan inte ta till sig att jag försöker hjälpa med hans tillkortakommanden utan jag ?tjatar? då. Men jag vill ju bara att han ska hinna i tid till dagis? Eller komma ihåg att han ska dit?
Städning existerar inte. När han flyttar saker kommer de ALDRIG tillbaka där de var från början. Godispapper kan slängas i handfatet i badrummet. Läskburkar står kvar framför datorn.
Datorn-hans allt. Där kan han sitta trots att massor av saker behöver göras i hemmet. Trots att barnen (och jag) behöver uppmärksamhet. Vid datorn är det alltid något han ?ska bara? eller ?måste fixa?.
Fixa mat vill han bara göra när han är sugen och känner sig inspirerad, ca 1 dag i månaden. Jag tror inte han vet hur man ordnar en frukost för familjen, för det är för många moment. Han hjälper inte ens till. Sitter och surfar istället. Eller ligger i sängen. ?säg till när det är klart? säger han. Som om jag vore hans morsa eller hemmafru?
Jag har försökt styra upp det också. Ta ?hänsyn? till en funktionsnedsättning som han vägrar utreda om den finns. Jag säger att jag fixar frukost och han fixar disk. Han har sagt ja. Men säger ändå ?jag fixar det senare? när 9 av 10 frukostar är avklarade. ?Senare? ska allt tråkigt fixas. Om jag påminner om ?senare? är jag tjatig, igen? Han säger att han älskar mig. Ofta. Men han kan inte visa det. Eller i alla fall bara sällan. Jag måste ofta säga hans namn 2-3 gånger för att få hans uppmärksamhet, och detsamma gäller för barnen. Så skriker han till slut?VAD ÄR DET?????. Allt man vill är att ställa en fråga eller föra en vanlig konversation. Men nästan alltid stör man i något han håller på med, tittar på, eller tänker på.
?Vad ska jag med den till?? säger han när jag bönar och ber att han ska göra en utredning? Ja, få verktyg, självkännedom, medicin? Rädda vår relation?
Han har en dotter (ej min) med ADHD-diagnos och de två funkar överhuvudtaget inte tillsammans. De har ingen relation och han är som en främling gentemot henne.
Om jag behöver hjälp med något ser han det aldrig. Jag kan stå med 10 matkassar och ett barn och han står med enbart bilnycklarna och jag måste skrika ?KAN DU HJÄLPA TILL????. Har hänt att främlingar på stan agerat snabbare innan han agerat. Han ser aldrig mina behov. Om jag ligger sjuk och orkeslös så kommer han ALDRIG säga ?vila älskling?. Detsamma med barnen. Han tycker att de kan fixa det mesta själva. Om de vill ha något så fixa det liksom. Är väl inget hinder att vara 2 år gammal?
Varje dag i hans liv är en ny dag. Det är som i en film. Han lär sig inget av gårdagens misstag och kommer inte planera framtiden utefter dem. Han agerar inte annorlunda för att jag blivit arg/ledsen över något 100 gånger, han gör det en gång till. Han reagerar inte heller över det som han fått positiv respons från mig (jag försöker ju vara super-positiv och BELÖNA beteenden som jag gillar men det verkar också glömmas?).
Han kan ligga en hel dag och säga att han behöver ?vila? och vill inte bli störd. Och han kan jobba maniskt med en sak från 7-24 och tycka att jag stör när jag vill att han ska ta kaffe-paus.
Det finns massa bra saker, de har jag samlat i ett annat inlägg. Detta är det tuffa. Jag vill inte vara morsa. Jag vill inte att han ska tynga ner min vardag, jag vill att han ska underlätta den. Jag vill att vi ska vara ett VI?
