Stödgrupp att leva med sambo med ADHD

Hej!

Skriver inte så mycket idag men jag lever sen 17 år tillbaka med en man som så sent som i vintras fick sin diagnos. Tidigare har han fått diagnoserna kronisk dep och ångest, vilket är ganska vanligt efter ett helt liv med odiagnostiserad adhd (han är 45).

Jag har kommit till en punkt där jag är nära att gå in i väggen. Jag vet inte hur jag ska orka. Vi har 3 barn och jag gör ALLT som har med oss, barnen och hemmet att göra. Det han gör är jobbar. That's it!
Det funkade relativt bra de år jag var hemma med barn men nu när jag också jobbar blir det helt enkelt för mycket.
Jag missar skolmöten, läkartider, tvätttider osv då jag har så mycket att hålla reda på hela tiden. Orkar jag inte städa EN dag blir det totalt kaos och bara hysteriskt mycket att göra näst dag. Alla bara släpper allt där de står, inkl maken. Känns ibland som att det skulle vara bra mycket lättare att vara ensamstående med tre barn.

Kämparglöd: låter lite narcessitiskt. Jobbigt!!

Någon som känner igen sig i martyrkortet? Min man drar alltid det när jag säger till om något som stör mig. Att han är "så dålig" på allt och att jag kanske borde leta efter någon som är "perfekt".
Jag blir sjukt trött på att han alltid ska dra någon sorts offerkofta på sig och bli deppig istället för att fundera på vad han kanske kan ändra på.

Någon som upplevt att medicineringen visserligen gör personen mer pigg och glad men även mer ego och självupptagen?

Jag hade hoppats att med utredning och medicinering kanske orken att hjälpa till hemma mer skulle infinna sig...men icke!!! Känns snarare värre och den nya energin och fokusen går enbart åt jobb och att "komma iform". Eller att han sticker ut och ränner.

Så jävla less på medicinen nu. Min man kan inte låta bli att överdosera liiiite. Alltså någon tablett för mycket. Resultatet är dock något som påminner om en speedad pundare. Tuggar tuggummi i blixtens hastighet, blir stirrig och överdriven i vissa rörelser. Börjar tex blinkflirta med mig typ som gamla gubbar gör. Ush!!
Personlighetsförändringen gör att jag knappt har kvar känslor för honom. Han är ju inte "han" längre. Jag är fan hellre tillsammans med adhd slöfocken som vägde mer men som iaf visade kärlek. Nu är han helt uppe i sig själv. Visar väldigt lite kärlekskänslor. Tappat sexlusten. Helt fixerad vid sin kropp (har ju gått ner i vikt)
"Problemet" är ju att han "mår så bra" som han själv uttrycker det. Jo tack, de gör nog folk på kokain med.
Sen så känner jag att uttrycket "akta vad du önskar, det kanske blir sant". Jag är ju den som pushat för utredning och trott att medicinering kanske kunde hjälpa honom orka mer. Kanske hjälpa till mer hemma tex. Jo tjena.

Fan!!!

(Han har provat Ritalin och conserta som han blev deprimerad och aggressiv av, samt metamina som han tar nu, jävla pundaramfetamin)

Våra barn är 4, 6 och 8. De vet alla men 4 åringen förstår inte.
Inte nog med att de förstår sin pappa bättre eller accepterar sin egen ev diagnos (6 åringen) men min äldsta dotter har mycket mer överseende med tex en tjej i klassen som har adhd. Hon berättade att andra i klassen kunde vara lite taskiga med henne men pga utbrott hon får men att hon själv förstod att det berodde på adhd:n och därför har mer förståelse. Väldigt fint tycker jag.
Kunskap är makt och okunskap skapar rädsla och avståndstagande

Min man är som din. Han är extremt öppen och trevlig. Kan prata med vem som helst och få folk att tro att de känt varandra jämt. Vilket han använder sig av i sitt jobb. Så som sagt, det finns fördelar med.

Jag och min man har varit tillsammans mer än 17 år...så bra sidor finns såklart.

Det finns ingen så får mig att känna mig så fin, fantastisk, snygg, duktig osv. Han talar om dessa saker varje dag...FORTFARANDE . Sen så stöttar han mig i allt jag gör.
Han är otroligt social och trevlig.

Han må vara en lat pappa rent praktiskt och har som tidigare nämnt väldigt dålig att hålla löften. Men han är även väldigt kärleksfull, älskar att de kommer och sover med honom på natten, värnar om deras bästa, talar om för dem hur mycket han älskar dem och tar ibland med dem på tex upptäcksfärd ute.

Vi har samma humor och gillar att umgås.

Som någon nämnde är även sexlivet på topp...fortfarande. Blir bara bättre och bättre faktiskt.

Sen att han hatar att titta på sport räcker ju nästan på plussidan, haha!!

Det negativa behöver jag inte ta här för det kommer tillräckligt i alla andra inlägg