Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Idag rakade jag av henne det sista håret. Den här julen är på alla sätt och vis annorlunda.
Idag rakade jag av henne det sista håret. Den här julen är på alla sätt och vis annorlunda.
På något vis är det som du säger D, man klarar verkligen mer än man tror. Något man aldrig skulle kunna drömma om för ett par veckor sedan är plötsligt verklighet, och det finns inget man kan göra för att ändra det. Hur gärna man än skulle vilja.
Hej! Hur går det för er? Tar ni er fram genom dagarna?
Imorse svarade inte mamma i telefon, hon går upp redan vid 5 då hemtjänsten kommer och jag ringde vid 8. Jag blev ju ganska rädd att jag skulle hitta henne död. Åkte dit med en liter mjölk och hon hemtjänsten hade satt telefonen på laddning. Hon frågade om jag blev orolig...Lite svarade jag. IDAG är det exakt 20 år sen min pappa dog.
Jag hänger mig på här. Min mamma fick livmodercancer gör ungefär två år sen. Hon opererade bort livmodern, gick på cellgift, och allt såg bra ut. Sen upptäckte dom att det spridits till lymfkörtlarna förra vintern. Ny omgång med cellgift under våren och sommaren, på hösten fick dom bryta då hennes hjärta inte klarade mer, men det såg bättre ut. Tills scanningen i onsdags, då det hade spridits ännu mer. Hon har kulor lite överallt.
Hon är 62, och bor 9 timmar bort. Jag vet inte vad jag skall göra.
Min pappa har liknande cancerform som din mamma. Just nu är han frisk men eftersom han har den aggressivaste formen så kommer den komma tillbaks, jobbigt att sätta sig in i men så är det.
Det var fruktansvärt jobbigt när vi fick beskedet, jag jobbade konstant och fick stå ut med hans ångestladdade telefonsamtal nätterna igenom. Han fick dessutom den starkaste cellgiftsbehandlingen som var vidrig, trodde inte att han skulle överleva. Men det gjorde han.
Däremot var det ingen som förvarnade en som anhörig om att den cancerdrabbade kan förändras så radikalt personlighetsmässigt. Nu är nog inte alla så, men min far var en gång i tiden empatisk och härlig. Nu är han rätt ego och rätt krävande mot oss barn och mot sin stackars fru. Vet inte om det bara är jag som märkt av det här, vore intressant och veta om fler känner igen sig? En stor kram till dig ts, det är fruktansvärt jobbigt det du och din familj går igenom nu.
Min mamma är precis som innan förutom att hon är väldigt trött av morfin och sömntabletter och nåt smärtstillande plåster. Dessutom är hon inte sån som nånsin stressat upp sig. Fy vad hemskt för er...märker han av det själv också?