Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Asperger. Så hon har jättesvårt med sociala relationer och verkar oftast lite konstig och jobbig för dom flesta.
God jul till er! Hoppas att ni får känna lite julefrid trots att det är en tung tid för den som oroas eller saknar.
God jul till er! Hoppas att ni får känna lite julefrid trots att det är en tung tid för den som oroas eller saknar.
Det där med att personerna ändrar personlighet är vanligt vid allvarligare sjukdomar/olyckor.
Att man blir självisk ego, inte verkar bry sig om andra osv.
Man får lov att säga ifrån till personen. Även bli riktigt jävla förbannad ich skälla ut den.
De kanske inte alltid är medvetna om hur jävligt de beter sig.
Jag har två anhöriga som haft hjärnblödningar och sett samma beteende hos dom och fått rådet från sjukvårdspersonal att inte tassa på tå och ta emot vilket skit som helst. Ja de är sjuka men de blev inte idioter på samma gång. Och det gällde vid alla sjukdomar.
Jag har säkert ickså betett mig som idiot till och från de senaste åren då jag också varit dödssjuk och min man blev tillsagd av hjärtkuratorn vi gick hos att säga ifrån.
Och det var vanligt hos patient dom blivit hjärtopererade och legat i hjärt/lungmaskin att de blev snarstuckna och tände på två röda sekunder.
Hoppas ni ändå får en bra jul trots sjuka anhöriga.
Det där med att personerna ändrar personlighet är vanligt vid allvarligare sjukdomar/olyckor.
Att man blir självisk ego, inte verkar bry sig om andra osv.
Man får lov att säga ifrån till personen. Även bli riktigt jävla förbannad ich skälla ut den.
De kanske inte alltid är medvetna om hur jävligt de beter sig.
Jag har två anhöriga som haft hjärnblödningar och sett samma beteende hos dom och fått rådet från sjukvårdspersonal att inte tassa på tå och ta emot vilket skit som helst. Ja de är sjuka men de blev inte idioter på samma gång. Och det gällde vid alla sjukdomar.
Jag har säkert ickså betett mig som idiot till och från de senaste åren då jag också varit dödssjuk och min man blev tillsagd av hjärtkuratorn vi gick hos att säga ifrån.
Och det var vanligt hos patient dom blivit hjärtopererade och legat i hjärt/lungmaskin att de blev snarstuckna och tände på två röda sekunder.
Hoppas ni ändå får en bra jul trots sjuka anhöriga.
Usch vad jag lider med alla som drabbas av denna hemska sjukdom.
Det är snart 1 månad sen jag förlorade min pappa i lungcancer och 4,5 år sen jag förlorade min mamma i en hjärntumör.
Det är tortyr att vara nära anhörig till någon som lider av obotlig cancer och även botbar cancer.
Men att tillbringa ett år med en älskad förälder och veta att denna person ska lämna dig...TORTYR!!
Det jag känner igen så väl utav era kommentarer är just rädslan för samtalet...det där samtalet som talar om att nu är det nära, eller för sent till och med.
Än idag får jag en oro i magen i en sekund när jag ser min systers nummer eller ett okänt nummer som ringer på en lite märklig tidpunkt, jag hinner känna rädsla innan jag kommer ihåg att det värsta ju redan har hänt.
Jag är 42 år och har firat min första jul som föräldralös... 
Ta hand om er, tillbringa tid tillsammans och gör sånt som ni vill göra, sånt som får er att känna er nöjda.
Jag och min syster var hemma hos pappa varje dag under hela detta året, det var jättejobbigt och det gjorde att man inte alls styrde över sitt eget liv och det drabbar ju ens egen familj också, men nu efteråt är jag så glad att vi gjorde så, vi satsade allt på pappa.
Jag förlorade min mamma till bröstcancern för snart två år sedan. Det kändes absurt att fira ännu en jul utan henne. Jag har tre barn och jag hoppas innerligt att de ska minnas sin underbara mormor. Det är nog den allra största sorgen, att mina barn inte fick behålla sin mormor.
Det är en fruktansvärd kamp och det är otroligt jobbigt att se någon man älskar och står nära behöva gå igenom det. Att se dem försvinna.
Men jag har även en syssling som endast 29 år gammal drabbades av leukemi. Hon besegrade sin cancer och har det nu bra tillsammans med man och två barn. Jag hoppas att hon får fortsätta att vara frisk.
Tack för era svar <3 Beklagar era förluster!!!
Jag försöker spendera så mycket tid jag kan med henne och vi pratar i telefon ett par gånger per dag. Känns som om jag lägger all min kärlek på henne, svårt att få den att räcka till min man och andra omkring mig nu.
Är också så ledsen över att mina barn kanske kommer att förlora världens finaste mormor. Hon har så mycket vackra tankar och värderingar som jag vill att de ska få ta del av. Och livrädd för att vara tvungen att leva vidare utan mitt bästa bollplank och min ända helhjärtade supporter. Orkar knappt föreställa mig hur ensamt det skulle vara.
Tack för era svar <3 Beklagar era förluster!!!
Jag försöker spendera så mycket tid jag kan med henne och vi pratar i telefon ett par gånger per dag. Känns som om jag lägger all min kärlek på henne, svårt att få den att räcka till min man och andra omkring mig nu.
Är också så ledsen över att mina barn kanske kommer att förlora världens finaste mormor. Hon har så mycket vackra tankar och värderingar som jag vill att de ska få ta del av. Och livrädd för att vara tvungen att leva vidare utan mitt bästa bollplank och min ända helhjärtade supporter. Orkar knappt föreställa mig hur ensamt det skulle vara.
Jag kände likadant inför min mammas död. Hon levde med spridd cancer i fyra år. Hon var alltid den jag vände mig till för goda råd och stöd och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle klara mig utan henne. Som tur är har jag en underbar man som varit min klippa genom den sista tiden med henne men det är tungt. Det har gått sex veckor sedan hon dog och nästa varje dag kommer jag på något som jag i halvsekund tänker att jag ska berätta för henne eller fråga om, innan jag kommer på mig.
Sanningen är att man överlever på något konstigt sätt, just för att man inte har något annat val. För sin egen och andras skull så överlever man. Jag gråter ofta så klart, satt hemma i deras tomma hus på julafton och grät över all den tid vi inte fick. Men det är så det är, ingen kan ändra på det, så som jag skrev tidigare i tråden, man gråter så hjärtat brister men sen tar tårarna slut för den här gången, man snyter sig och går och dricker en kopp kaffe och kramar om familjen. På något sätt så går både hjärnan och kroppen vidare.
Jag kände likadant inför min mammas död. Hon levde med spridd cancer i fyra år. Hon var alltid den jag vände mig till för goda råd och stöd och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle klara mig utan henne. Som tur är har jag en underbar man som varit min klippa genom den sista tiden med henne men det är tungt. Det har gått sex veckor sedan hon dog och nästa varje dag kommer jag på något som jag i halvsekund tänker att jag ska berätta för henne eller fråga om, innan jag kommer på mig.
Sanningen är att man överlever på något konstigt sätt, just för att man inte har något annat val. För sin egen och andras skull så överlever man. Jag gråter ofta så klart, satt hemma i deras tomma hus på julafton och grät över all den tid vi inte fick. Men det är så det är, ingen kan ändra på det, så som jag skrev tidigare i tråden, man gråter så hjärtat brister men sen tar tårarna slut för den här gången, man snyter sig och går och dricker en kopp kaffe och kramar om familjen. På något sätt så går både hjärnan och kroppen vidare.