Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Jag kände likadant inför min mammas död. Hon levde med spridd cancer i fyra år. Hon var alltid den jag vände mig till för goda råd och stöd och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle klara mig utan henne. Som tur är har jag en underbar man som varit min klippa genom den sista tiden med henne men det är tungt. Det har gått sex veckor sedan hon dog och nästa varje dag kommer jag på något som jag i halvsekund tänker att jag ska berätta för henne eller fråga om, innan jag kommer på mig.
Sanningen är att man överlever på något konstigt sätt, just för att man inte har något annat val. För sin egen och andras skull så överlever man. Jag gråter ofta så klart, satt hemma i deras tomma hus på julafton och grät över all den tid vi inte fick. Men det är så det är, ingen kan ändra på det, så som jag skrev tidigare i tråden, man gråter så hjärtat brister men sen tar tårarna slut för den här gången, man snyter sig och går och dricker en kopp kaffe och kramar om familjen. På något sätt så går både hjärnan och kroppen vidare.
Mamma hamnade på sjukhuset i måndags med inflammation i lungan, vet inte hur länge hon måste stanna eller om dom får skjuta på cellgiften som skulle börjat om en vecka. Fan.
Vad jobbigt! Min mamma fick lunginflammation mellan förra omgångarna, men med hjälp av massa antibiotika och övervakning på intensiven kunde hon få cellgifterna som planerat ändå. Hoppas att din mamma också kan få sina i rätt takt!
Jag är ledsen och besviken på att det inte finns någon tid för röntgen. Hon skulle helst ha röntgas den 23 men det finns inga tider på flera veckor nu. Så nu vet vi inte om cellgifterna är verkningslös och om vi borde byta sort. Så hemskt jobbigt att behöva köra på när man inte vet om det är rätt. 
Jag känner med er alla! Min mamma gick bort 25/12 efter en kort sjukdomsperiod av urinblåsecancer som spred sig till tarmar och skelett. Min pappa gick bort när jag var 10 år vilket gör det hela extra jobbigt. Mina småsyskon har problem med droger och depression så jag är den som måste fixa allt praktiskt och samtidigt försöka vara ett stöd till dom. Vissa stunder förstår jag inte hur jag ska orka. Ångesten över allt jag borde sagt och gjort är också tung att bära. Ni som har era föräldrar kvar, ta tillvara på tiden! Det är inte kul att behöva ha ångest över saker som man aldrig sa eller gjorde och som man nu aldrig kommer kunna säga. Att jag bara hälsade på henne några gånger i veckan istället för varje dag, att jag inte fler gånger sa att jag älskade henne, att jag inte stannade kvar på sjukhuset när hon gick bort utan av egoistiska skäl gick därifrån för att jag inte ville se henne dö, osv. Det känns tungt!
Jag har pratat med min chef nu, jag kommer med all sannolikhet byta jobb redan om en månad, får svar på det om en vecka eller så. Så jag får ta en långhelg nu i januari månad och hälsa på mamma, skall bara bli av med hostan först så jag inte smittar ner henne. Barnen blir inte med den här gången, men till påsk ser vi till att vi åker över alla tre så dom får se staden jag växte upp i. Jag har inte varit 'hemma' på tio år, vi brukar träffas hos min mormor istället.
Pratade lite med mamma på telefon igår, men hon är så nerdrogat på morfin att det var svårt. Det var tydligen lungsäcksinfektion hon har dragit på sig, tror jag.
Jag känner med er alla! Min mamma gick bort 25/12 efter en kort sjukdomsperiod av urinblåsecancer som spred sig till tarmar och skelett. Min pappa gick bort när jag var 10 år vilket gör det hela extra jobbigt. Mina småsyskon har problem med droger och depression så jag är den som måste fixa allt praktiskt och samtidigt försöka vara ett stöd till dom. Vissa stunder förstår jag inte hur jag ska orka. Ångesten över allt jag borde sagt och gjort är också tung att bära. Ni som har era föräldrar kvar, ta tillvara på tiden! Det är inte kul att behöva ha ångest över saker som man aldrig sa eller gjorde och som man nu aldrig kommer kunna säga. Att jag bara hälsade på henne några gånger i veckan istället för varje dag, att jag inte fler gånger sa att jag älskade henne, att jag inte stannade kvar på sjukhuset när hon gick bort utan av egoistiska skäl gick därifrån för att jag inte ville se henne dö, osv. Det känns tungt!
Jag har pratat med min chef nu, jag kommer med all sannolikhet byta jobb redan om en månad, får svar på det om en vecka eller så. Så jag får ta en långhelg nu i januari månad och hälsa på mamma, skall bara bli av med hostan först så jag inte smittar ner henne. Barnen blir inte med den här gången, men till påsk ser vi till att vi åker över alla tre så dom får se staden jag växte upp i. Jag har inte varit 'hemma' på tio år, vi brukar träffas hos min mormor istället.
Pratade lite med mamma på telefon igår, men hon är så nerdrogat på morfin att det var svårt. Det var tydligen lungsäcksinfektion hon har dragit på sig, tror jag.
Hur har ni andra upplevt att cancervården har fungerat? Det är ju mycket i media om att det inte alltid fungerar så väl, vilket tyvärr stämmer med mina erfarenheter så här långt...
Hur har ni andra upplevt att cancervården har fungerat? Det är ju mycket i media om att det inte alltid fungerar så väl, vilket tyvärr stämmer med mina erfarenheter så här långt...
Min mamma fick konstaterat cancer i gallblåsan igår;((
Ok, nu blev det ju ännu bättre. Försökte förklara för min brors fru att det räcker att jag och min bror åker och besöker mamma just den helgen jag åker ner, så kan ju hon och han åka själv när det passar dom. Men det gick tydligen inte, för då känner hon sig exkluderat? Alltså, wtf? Att mamma inte kommer klara av fler än max två i taget gör tydligen ingen skillnad, för frun är där endast för min brors skull, och så hon skall känna sig delaktig.
Är jag helt fel ute när jag blir arg?