Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Bukspottkörtelcancer. De kommer till henne 4-5 ggr per dag. Jag är där varje dag också. Sen har hon trygghetslarm om hon behöver extra hjälp. Hon kan inte gå själv längre heller. Det har gått så fort..ett par månader sedan hon fick beskedet.
Jag hänger mig på här. Min mamma fick livmodercancer gör ungefär två år sen. Hon opererade bort livmodern, gick på cellgift, och allt såg bra ut. Sen upptäckte dom att det spridits till lymfkörtlarna förra vintern. Ny omgång med cellgift under våren och sommaren, på hösten fick dom bryta då hennes hjärta inte klarade mer, men det såg bättre ut. Tills scanningen i onsdags, då det hade spridits ännu mer. Hon har kulor lite överallt.
Hon är 62, och bor 9 timmar bort. Jag vet inte vad jag skall göra.
Min pappa har liknande cancerform som din mamma. Just nu är han frisk men eftersom han har den aggressivaste formen så kommer den komma tillbaks, jobbigt att sätta sig in i men så är det.
Det var fruktansvärt jobbigt när vi fick beskedet, jag jobbade konstant och fick stå ut med hans ångestladdade telefonsamtal nätterna igenom. Han fick dessutom den starkaste cellgiftsbehandlingen som var vidrig, trodde inte att han skulle överleva. Men det gjorde han.
Däremot var det ingen som förvarnade en som anhörig om att den cancerdrabbade kan förändras så radikalt personlighetsmässigt. Nu är nog inte alla så, men min far var en gång i tiden empatisk och härlig. Nu är han rätt ego och rätt krävande mot oss barn och mot sin stackars fru. Vet inte om det bara är jag som märkt av det här, vore intressant och veta om fler känner igen sig? En stor kram till dig ts, det är fruktansvärt jobbigt det du och din familj går igenom nu.
Imorse svarade inte mamma i telefon, hon går upp redan vid 5 då hemtjänsten kommer och jag ringde vid 8. Jag blev ju ganska rädd att jag skulle hitta henne död. Åkte dit med en liter mjölk och hon hemtjänsten hade satt telefonen på laddning. Hon frågade om jag blev orolig...Lite svarade jag. IDAG är det exakt 20 år sen min pappa dog.
Fy vad tråkigt! Jobbigt med alla kast mellan hopp och förtvivlan! Hur ser prognosen ut nu?Tråkigt att höra! Vilken typ av lymfcancer har han? Min mamma har stor b-cell vilket tydligen ska vara mycket aggressivt med.
Angående personlighetsförändringen så blev min svärfar exakt som du beskriver. Han hade skelett cancer. Det var otroligt svårt att vårda honom i och med att han betedde sig så illa.Förstår verkligen din oro! Hinner också alltid bli livrädd när hon inte svarar. Måste vara extra tufft på årsdagen.
Min pappa har liknande cancerform som din mamma. Just nu är han frisk men eftersom han har den aggressivaste formen så kommer den komma tillbaks, jobbigt att sätta sig in i men så är det.
Det var fruktansvärt jobbigt när vi fick beskedet, jag jobbade konstant och fick stå ut med hans ångestladdade telefonsamtal nätterna igenom. Han fick dessutom den starkaste cellgiftsbehandlingen som var vidrig, trodde inte att han skulle överleva. Men det gjorde han.
Däremot var det ingen som förvarnade en som anhörig om att den cancerdrabbade kan förändras så radikalt personlighetsmässigt. Nu är nog inte alla så, men min far var en gång i tiden empatisk och härlig. Nu är han rätt ego och rätt krävande mot oss barn och mot sin stackars fru. Vet inte om det bara är jag som märkt av det här, vore intressant och veta om fler känner igen sig? En stor kram till dig ts, det är fruktansvärt jobbigt det du och din familj går igenom nu.
Jag vet inte riktigt, det kändes inte som läge att fråga ut då mycket om detaljer när vi pratades sist, hon var trött och ledsen och visste inte själv hur hon skulle orka med en omgång till. Hon klarar inte ens av att hå i affären utan hjälp. Som tur är har hon en vän som kör henne och hjälper som hon mötte via frivillighetscentralen, dom har blivit goda vänner, så nu kommer han förbi bara för att prata lite också. En tidigare klasskompis till mig hjälper henne med städning mot lite betalning också. Någon hemtjänst har hon inte, utom en period då en sköterska kom förbi dagligen och hjälpte henne sätta sprutor.
Mamma har AS, så hon har svårt att hitta och hålla på vänner, jag är så tacksam hon har dom två och grannfamiljen som ställer upp och håller lite koll på henne.
Nu vet jag inte riktigt vad man kallar den, en väldigt ovanlig form här i Skandinavien iallafall. När läkaren beskrev hans sjukdom så sa han att den var som att slå på grodor som poppar upp med en hammare på tivoli. Sjuk jämförelse iof men med det sagt så är den konstant återkommande och han kommer inte klara den.
Ja det är jobbigt, parera känslan av sorg och samtidigt irritation över hans vidriga beteende. Jag och mina syskon har fått lösa många situationer där han har blåst folk på pengar.
Vilka första symtom fick din mamma som gjorde så att hon sökte vård? Vet att pappa fick en knuta på näsan och stora tennisbollar på kroppen som gjorde att man förstod att något var grymt fel.
Jag vet inte riktigt, det kändes inte som läge att fråga ut då mycket om detaljer när vi pratades sist, hon var trött och ledsen och visste inte själv hur hon skulle orka med en omgång till. Hon klarar inte ens av att hå i affären utan hjälp. Som tur är har hon en vän som kör henne och hjälper som hon mötte via frivillighetscentralen, dom har blivit goda vänner, så nu kommer han förbi bara för att prata lite också. En tidigare klasskompis till mig hjälper henne med städning mot lite betalning också. Någon hemtjänst har hon inte, utom en period då en sköterska kom förbi dagligen och hjälpte henne sätta sprutor.
Mamma har AS, så hon har svårt att hitta och hålla på vänner, jag är så tacksam hon har dom två och grannfamiljen som ställer upp och håller lite koll på henne.
Jag vet inte riktigt, det kändes inte som läge att fråga ut då mycket om detaljer när vi pratades sist, hon var trött och ledsen och visste inte själv hur hon skulle orka med en omgång till. Hon klarar inte ens av att hå i affären utan hjälp. Som tur är har hon en vän som kör henne och hjälper som hon mötte via frivillighetscentralen, dom har blivit goda vänner, så nu kommer han förbi bara för att prata lite också. En tidigare klasskompis till mig hjälper henne med städning mot lite betalning också. Någon hemtjänst har hon inte, utom en period då en sköterska kom förbi dagligen och hjälpte henne sätta sprutor.
Mamma har AS, så hon har svårt att hitta och hålla på vänner, jag är så tacksam hon har dom två och grannfamiljen som ställer upp och håller lite koll på henne.