Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Min mamma hade bröstcancer för 8 år sen då gick jag i 5 klass ,jag förstod inte riktigt då vad det var min mamma gick igenom men med åren förstod jag bättre och det var hemskt att se min mamma bara ligga på soffan ha ont efter operationerna ner drogad av medicinerna och tappa allt hår , det positiva är att min mamma klarade det och jag är så glad och stolt över henne att hon tog sig igenom detta trots att hon tyckte det var jobbigt och mådde dåligt. Idag är hon som en helt ny människa.
Som sagt är detta en väldigt vidrig sjukdom och jag önskar att den inte fanns och ingen skulle behöva gå igenom de. Förstår att det är kämpigt för er just nu tror inte jag kan säga så speciellt mycket för att ni ska må bättre men jag skickar en massa styrkekramar
min mamma gick bort i sviterna av bröstcancer för knappt fyra veckor sedan. Hon var 66 år. Julen är inställd och jag vill inte göra något. Men mörkt som det är så överlever man. Mamma fick besked att cancern spritt sig hösten 2010 så hon och vi levde med det här länge men på slutet gick det snabbt.
Vad jag vill säga antar jag är att hur läskigt och jobbigt som det är, är det faktiskt värst innan. När allt är över vet man vad som hänt och både den man älskar och en själv slipper ångesten och oron. Och man överlever. Vi begravde mamma förra torsdagen, den 11:e, och jag trodde aldrig jag skulle överleva hennes begravning men det gick på något sätt. Jag satt bredvid pappa och vi grät floder, alla grät floder men det är så det är. Sen är det över, man lyckas på något sätt sluta gråta, resa sig upp och gå och dricka en kopp kaffe och krama alla vänner och släktingar som kommit.
Jag hoppas allt går väl för de av er vars släktingar fortfarande är sjuka, men minns att när de går bort är i alla fall deras ångest, oro och smärta över.
Min mamma fick bröstcancer 2004, då var hon 34 år gammal. Strålning, cellgifter och blev frisk.
2006 fick hon tillbaka bröstcancern, då 36 år gammal. Operation och ny omgång strålning och cellgifter.
Även denna gång gick det lyckligt. I januari fyller hon 45 år och mår bra efter omständigheterna.
Det jag vill säga är att det är en tuff resa ni har framför er. Men ge inte upp hoppet. Kämpa och tro. Tillåt dig själv att vara ledsen och bryt ihop!
Kram
Jag hatar att behöva skriva det här men ni som har mammor som överlevt bröstcancer, snälla, se till att de går på alla kontroller och själva känner igenom sina bröst och armhålor. Och om de får oförklarliga smärtor i kroppen, kör iväg dem till läkaren så snart som möjligt! Min mamma fick sin diagnos -96, blev friskförklarad fem år senare, fick tillbaka cancern 2008, opererades, strålades men 2010 konstaterade de att den spritt sig i skeletten. Jag tror tyvärr inte att man kan säga att man är helt frisk och lita på det. Har man haft det en gång måste man hålla extra koll. Ta hand om era föräldrar! :)
Hemskt att det är så många som går igenom det här helvetet. Skönt att vi kan stötta varandra här i alla fall.
Hoppas att operationen ska gå bra, flickvän.
Visst är det svårt att det tar så lång tid att utreda vilken typ av cancer det är och vilken behandling de ska gå in med, ledsen.
Jag väntar nu med spänning på röntgen resultat för att se om cellgifterna verkar ta som de ska. Troligtvis kommer det att bli den 23 december... Hoppas att hennes tumörer inte heller har växt, utan minskat. Usch, hatar denna väntan och oro!!! Beklagar så, D, alldeles för tidigt!
Tack för solskenshistorien, livet i magen. Kan vi behöva!
Kram till er alla!
min mamma gick bort i sviterna av bröstcancer för knappt fyra veckor sedan. Hon var 66 år. Julen är inställd och jag vill inte göra något. Men mörkt som det är så överlever man. Mamma fick besked att cancern spritt sig hösten 2010 så hon och vi levde med det här länge men på slutet gick det snabbt.
Vad jag vill säga antar jag är att hur läskigt och jobbigt som det är, är det faktiskt värst innan. När allt är över vet man vad som hänt och både den man älskar och en själv slipper ångesten och oron. Och man överlever. Vi begravde mamma förra torsdagen, den 11:e, och jag trodde aldrig jag skulle överleva hennes begravning men det gick på något sätt. Jag satt bredvid pappa och vi grät floder, alla grät floder men det är så det är. Sen är det över, man lyckas på något sätt sluta gråta, resa sig upp och gå och dricka en kopp kaffe och krama alla vänner och släktingar som kommit.
Jag hoppas allt går väl för de av er vars släktingar fortfarande är sjuka, men minns att när de går bort är i alla fall deras ångest, oro och smärta över.
Jag hatar att behöva skriva det här men ni som har mammor som överlevt bröstcancer, snälla, se till att de går på alla kontroller och själva känner igenom sina bröst och armhålor. Och om de får oförklarliga smärtor i kroppen, kör iväg dem till läkaren så snart som möjligt! Min mamma fick sin diagnos -96, blev friskförklarad fem år senare, fick tillbaka cancern 2008, opererades, strålades men 2010 konstaterade de att den spritt sig i skeletten. Jag tror tyvärr inte att man kan säga att man är helt frisk och lita på det. Har man haft det en gång måste man hålla extra koll. Ta hand om era föräldrar! :)
Min mamma går på regelbundna kontroller och hennes största rädsla är att cancern ska komma tillbaka man får absolut inte prata om cancer i hennes närhet hon blir totalt knäckt och gillar inte ordet cancer och det förstår jag för det är en fruktansvärd sjukdom. Ge inte upp hoppet
Min mamma går på regelbundna kontroller och hennes största rädsla är att cancern ska komma tillbaka man får absolut inte prata om cancer i hennes närhet hon blir totalt knäckt och gillar inte ordet cancer och det förstår jag för det är en fruktansvärd sjukdom. Ge inte upp hoppet
Har märkt att min mamma också undviker ordet cancer. Hon vill inte nämna cellgifter heller.
Det är märkligt hur mycket man ser och hör om cancer hela tiden nu när den gjort entré i ens liv...