Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Ok, nu blev det ju ännu bättre. Försökte förklara för min brors fru att det räcker att jag och min bror åker och besöker mamma just den helgen jag åker ner, så kan ju hon och han åka själv när det passar dom. Men det gick tydligen inte, för då känner hon sig exkluderat? Alltså, wtf? Att mamma inte kommer klara av fler än max två i taget gör tydligen ingen skillnad, för frun är där endast för min brors skull, och så hon skall känna sig delaktig.
Är jag helt fel ute när jag blir arg?
Stackarn är fortfarande på jobbet. Jag kommer prata med honom sen, bara inte just nu för då kommer jag be honom få sin fru att sticka sin känsla av utanförskap upp dit solen inte når. Och det är knappast konstruktivt.
Jag förstår bara inte att jag behöver förklara en kvinna på nästan 50 att en riktigt sjuk cancerpatient inte klarar av för många människor på en gång, och dens behov går före eventuella jagvillocksåvaramed-känslor. Självklart kan hon åka och besöka med brorsan när dom vill, och dom bor typ 20 minuter bort så det är ju inte så svårt att få till. Men just den här gången räcker det att mammas egna barn är där.
Min mamma fick konstaterat cancer i gallblåsan igår;((
Nej, vet att dom ska kolla 12fingertarmen, o efter det får vi besked...;(
Det är så jävla jobbigt!! Jag är dansk o mamma o pappa bor i Danmark, vill bara vara nära dom just nu;(( Sitter hemma i soffan o bölar, har ringt t jobbet o sagt att jag har feber o ont i halsen;((
Det är så jävla jobbigt!! Jag är dansk o mamma o pappa bor i Danmark, vill bara vara nära dom just nu;(( Sitter hemma i soffan o bölar, har ringt t jobbet o sagt att jag har feber o ont i halsen;((
Fy vad satans ont det gör! Att se någon man älskar så tyna borrt inför ens ögon. Jag orkar inte, skulle göra vad som helst för att få ändra på den här jävla verkligheten.