Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Jag åker ner nästa månad o hälsar på, lördag till tirsdag. Tar dottern med mig, o tar tåget, då kan man bryta ihop utan att vara till fara för andra:/
Ja, det är riktigt dåligt att de inte vill ha den kontakten nu. Vi har lite samma problem med min mans släkt. De vet att min mamma betydde mycket för honom men de beklagar inte ens sorgen eftersom de var avundsjuka på deras kontakt. Vi har vänner som brydde sig mer, de skänkte till och med pengar till Cancerfonden, släktingarna skickade inte ens ett kort eller sms fast min man berättade.
Nu är begravningen avklarat, det var vackert, men riktigt jobbigt. Och jag vill bara ringa mamma och berätta hur fint det blev. Vi kom hem igår, och på kvällen träffade jag min pojkvän, spenderade det mesta av natten med att böla i hans armar. Jag har liksom noll kontroll på känslorna, det svänger hela tiden. :(
Imorgon har det gått två veckor, dom längsta i mitt liv.
Stor kram till dig Lilje< 3
Är tom för ord just nu:/
Nu är begravningen avklarat, det var vackert, men riktigt jobbigt. Och jag vill bara ringa mamma och berätta hur fint det blev. Vi kom hem igår, och på kvällen träffade jag min pojkvän, spenderade det mesta av natten med att böla i hans armar. Jag har liksom noll kontroll på känslorna, det svänger hela tiden. :(
Imorgon har det gått två veckor, dom längsta i mitt liv.
Nu är begravningen avklarat, det var vackert, men riktigt jobbigt. Och jag vill bara ringa mamma och berätta hur fint det blev. Vi kom hem igår, och på kvällen träffade jag min pojkvän, spenderade det mesta av natten med att böla i hans armar. Jag har liksom noll kontroll på känslorna, det svänger hela tiden. :(
Imorgon har det gått två veckor, dom längsta i mitt liv.
Det knyter sig i magen när jag läser om det du har varit med om. Jag hade en sån helvetevinter för två år sen. Min mamma fick gallfångscanser och inom tre månader var hon död.. Fruktansvärt. Och vi hade förlorat våran älskade morfar precis innan som stod oss så nära. Jag har en stor klump i magen när jag skriver det här för nu blev det så nära helt plötsligt. Jag lider med dig att du inte fick vara i din mammas närhet i hennes sista stund och fick säga allt det där som man vill säga innan det är försent. Jag lider med dig också för att dina släktingar behandlar dig så illa. Släkten borde ju hålla ihop. Speciellt när det gäller nån nära som är sjuk.. Jag finner inga ord.. Jag tänker på dig och är jätteledsen för din skull. Kunde jag skulle jag sända en varm kram.