Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Jag har klarat mig ut veckan. Nu måste jag hitta sånger till begravningen, har bara helgen på mig, sen är det för sent. :/
Jag har klarat mig ut veckan. Nu måste jag hitta sånger till begravningen, har bara helgen på mig, sen är det för sent. :/
Jag har klarat mig ut veckan. Nu måste jag hitta sånger till begravningen, har bara helgen på mig, sen är det för sent. :/
Ännu en nära släkting har gått bort i cancer tyvärr. Så nästa vecka är det dags för ännu en begravning, i samma kyrka till råga på allt. Det kommer bli jäkligt tuff. Och sen är det urnsättning för mamma några veckor senare. Den här vintern är verkligen förjävlig. :(
Ännu en nära släkting har gått bort i cancer tyvärr. Så nästa vecka är det dags för ännu en begravning, i samma kyrka till råga på allt. Det kommer bli jäkligt tuff. Och sen är det urnsättning för mamma några veckor senare. Den här vintern är verkligen förjävlig. :(
Ännu en nära släkting har gått bort i cancer tyvärr. Så nästa vecka är det dags för ännu en begravning, i samma kyrka till råga på allt. Det kommer bli jäkligt tuff. Och sen är det urnsättning för mamma några veckor senare. Den här vintern är verkligen förjävlig. :(
Ikväll har mamma åkt akut in till sjukhuset eftersom hon fått så mycket vätska i buken. Har hört att det är ett av de symtom som kan dyka upp när slutet är nära...?
Jag åker ner nästa månad o hälsar på, lördag till tirsdag. Tar dottern med mig, o tar tåget, då kan man bryta ihop utan att vara till fara för andra:/
Imorgon åker vi till Norge, begravningen är på torsdag. Hela familjen dyker upp, men känns som jag får jobba lite på att vara snäll mot alla. Det har gått en och en halv vecka, inte en enda människa från mammas sida av familjen har hört av sig till mig och frågat hur jag mår. :/ Jag har försökt ringa mormor, men hon svarade inte. Under den här tiden är det min bror, min far och styvmor och min styvsyster som har varit där för mig, förutom min pojkvän och hans underbara familj. Ingen annan. Och jag har en rätt stor familj.
Fick höra idag att min moster, som satt med mamma sista natten, satt där i 13 timmar. Runt fyra på natten dog hon, då pratade min moster med läkaren, sen åkte hon till mammas hus och pratade lite med grannen, sen till mormor och pratade med henne. Först 9 på morgonen, fem timmar efter, ringde hon min bror. Han var en halvtimme bort och visste inget om att det ens var nära slutet. Mig ringde hon inte alls.
Man känner ju lite sådär för släkten nu. :( Jag kommer nog aldrig flytta hem till Norge.
