Anonym (D)

Äldre 17 Dec 20:24

166 svar

Min mamma har fått cancer

min mamma gick bort i sviterna av bröstcancer för knappt fyra veckor sedan. Hon var 66 år. Julen är inställd och jag vill inte göra något. Men mörkt som det är så överlever man. Mamma fick besked att cancern spritt sig hösten 2010 så hon och vi levde med det här länge men på slutet gick det snabbt.

Vad jag vill säga antar jag är att hur läskigt och jobbigt som det är, är det faktiskt värst innan. När allt är över vet man vad som hänt och både den man älskar och en själv slipper ångesten och oron. Och man överlever. Vi begravde mamma förra torsdagen, den 11:e, och jag trodde aldrig jag skulle överleva hennes begravning men det gick på något sätt. Jag satt bredvid pappa och vi grät floder, alla grät floder men det är så det är. Sen är det över, man lyckas på något sätt sluta gråta, resa sig upp och gå och dricka en kopp kaffe och krama alla vänner och släktingar som kommit.

Jag hoppas allt går väl för de av er vars släktingar fortfarande är sjuka, men minns att när de går bort är i alla fall deras ångest, oro och smärta över.

Anonym (D)

Äldre 17 Dec 20:34

#24

Jag hatar att behöva skriva det här men ni som har mammor som överlevt bröstcancer, snälla, se till att de går på alla kontroller och själva känner igenom sina bröst och armhålor. Och om de får oförklarliga smärtor i kroppen, kör iväg dem till läkaren så snart som möjligt! Min mamma fick sin diagnos -96, blev friskförklarad fem år senare, fick tillbaka cancern 2008, opererades, strålades men 2010 konstaterade de att den spritt sig i skeletten. Jag tror tyvärr inte att man kan säga att man är helt frisk och lita på det. Har man haft det en gång måste man hålla extra koll. Ta hand om era föräldrar! :)

Anonym (D)

Äldre 18 Dec 14:06

#29

Anonym (min mamma) skrev 2014-12-18 10:29:24 följande:

Min mamma går på regelbundna kontroller och hennes största rädsla är att cancern ska komma tillbaka man får absolut inte prata om cancer i hennes närhet hon blir totalt knäckt och gillar inte ordet cancer och det förstår jag för det är en fruktansvärd sjukdom. Ge inte upp hoppet

Som min mamma, hon hatade oktober då det stod om bröstcancer i varenda tidning och tv-program. Man blir bara påmind.

Anonym (D)

Äldre 19 Dec 22:40

#32

Försommar skrev 2014-12-19 21:41:06 följande:

Idag rakade jag av henne det sista håret. Den här julen är på alla sätt och vis annorlunda.

Ja, det är något man verkligen inte trodde man skulle behöva göra. Jag rakade mamma två gånger, tredje gången gjorde perukfrisören det. Det hann aldrig växa ut igen innan hon dog.

Anonym (D)

Äldre 27 Dec 15:09

#59

Försommar skrev 2014-12-27 14:00:15 följande:

Tack för era svar <3 Beklagar era förluster!!!

Jag försöker spendera så mycket tid jag kan med henne och vi pratar i telefon ett par gånger per dag. Känns som om jag lägger all min kärlek på henne, svårt att få den att räcka till min man och andra omkring mig nu.

Är också så ledsen över att mina barn kanske kommer att förlora världens finaste mormor. Hon har så mycket vackra tankar och värderingar som jag vill att de ska få ta del av. Och livrädd för att vara tvungen att leva vidare utan mitt bästa bollplank och min ända helhjärtade supporter. Orkar knappt föreställa mig hur ensamt det skulle vara.

Jag kände likadant inför min mammas död. Hon levde med spridd cancer i fyra år. Hon var alltid den jag vände mig till för goda råd och stöd och jag kunde inte föreställa mig hur jag skulle klara mig utan henne. Som tur är har jag en underbar man som varit min klippa genom den sista tiden med henne men det är tungt. Det har gått sex veckor sedan hon dog och nästa varje dag kommer jag på något som jag i halvsekund tänker att jag ska berätta för henne eller fråga om, innan jag kommer på mig.

Sanningen är att man överlever på något konstigt sätt, just för att man inte har något annat val. För sin egen och andras skull så överlever man. Jag gråter ofta så klart, satt hemma i deras tomma hus på julafton och grät över all den tid vi inte fick. Men det är så det är, ingen kan ändra på det, så som jag skrev tidigare i tråden, man gråter så hjärtat brister men sen tar tårarna slut för den här gången, man snyter sig och går och dricker en kopp kaffe och kramar om familjen. På något sätt så går både hjärnan och kroppen vidare.

Anonym (D)

Äldre 18 Jan 17:02

#89

Försommar skrev 2015-01-15 11:54:05 följande:

Tack för dina fina, hoppfulla ord! Jag är säker på att ni inom cancervården gör det som står i er makt för att hjälpa de drabbade så gott ni kan. Det jag upplever som negativt är bristen på resurser. Att det inte finns platser på avdelning när hon drabbats av infektioner, allt för långa köer till röntgen osv. Jobbar själv inom socialförvaltningen och känner igen det hela därifrån. Viljan som finns, men pengarna som saknas.

Jag upplevde också att det främst är bristen på resurser som gör att vården blir lidande. Personalen på avdelningen mamma låg på (hon behövde aldrig ligga på hospice i alla fall) var jättegulliga och duktiga men det var personalbrist och utrymmesbrist. På slutet rullade de in mammas säng på överläkarens kontor för det fanns inga vanliga rum kvar! Och i somras tvingades de skicka mamma till ett annat landsting för röntgen för det var för långa köer här. Personalen sliter men resurserna fattas. Och det har varit samma sak både under S-styre och Alliansen, situationen är alltid den samma...

Anonym (D)

Äldre 19 Jan 11:36

#98

Lilje skrev 2015-01-19 10:34:28 följande:

Mamma dog inatt. Jag vet inte hur jag skall göra nu.

Beklagar så hemskt mycket, det är fruktansvärt starka känslor som kommer. Men vad "skönt" att du i alla fall hann träffa henne en sista gång. Nästan som om hon höll ut för att vänta på dig.

Du har rätt till sjukskrivning från jobbet så ta ut det, åk över till Norge igen om det behövs och ni behöver ordna med det praktiska. Men om du kan, ta med någon som du kan ha som stöd, make, sambo, bästa vännen. Och be om hjälp, folk ställer upp mer än man tror i sådana här situationer.

Som jag skrivit tidigare, man tror inte man ska klara det men på något sätt klara man det. Man gråter så hjärtat brister men sen ebbar det ut, man snyter sig, ta en kopp te och kan fortsätta, sen bryter man ihop igen om några timmar men sakta, sakta går det framåt. Om du tror det hjälper, be att få insomningstabletter utskrivna. Jag har alltid svårast att somna för min hjärna bara mal på när natten kommer. Och inget är så nattsvart som när man ligger vaken och inte kan somna.

Be gärna om råd här om du vill, vi kan i alla fall försöka ge stöd.

Anonym (D)

Äldre 20 Jan 20:58

#109

Anonym (Li) skrev 2015-01-20 20:27:37 följande:

Tack för ert stöd.. Jag har en förstående arbetsgivare och tar ut några anhörigdagar här och där. I nuläget har det funkat bra med halvdagar, dels för att få ett "andningshål" på jobbet men också för att mamma inte orkar ses så långa stunder och jag vill inte slösa med mina anhörigdagar...

Ikväll har mamma åkt akut in till sjukhuset eftersom hon fått så mycket vätska i buken. Har hört att det är ett av de symtom som kan dyka upp när slutet är nära...?

Mrs Okänd skrev 2015-01-19 11:31:17 följande:

KRAM!!! Min dog i mellandagarna och jag har inte fattat det än. Funderar du på om du skall åka dit?

Jag beklagar verkligen sorgen... KRAM till er båda.

Tyvärr innebär vätska i buken oftast att tumören eller tumörerna har börjat producera vätska. Det gör det ofta svårt för patienten att ta upp näring. Min mamma hade svårt att äta under större delen av hösten och bara några dagar innan hon dog tömde de henne på sju liter vätska ur buken. Jag vet inte om det är ett av symtomen på att slutet är nära, mammas sista cytostatika behandling tog inte heller och hennes trombocyter i benmärgen var extremt låga, så det bidrog väl alltihop.

Som jag förstått så här i efterhand är brist på matlust och stort sömnbehov tecken på att den sista tiden är nära. Sista gången jag var ute på stan med mamma, innan hon åkte in på sjukhus sista gången, nio dagar innan hon dog, var det som att vara ute med en liten 80-årig tant trots att hon bara var 66. Hon blev så liten, fumlig och långsam och så här i efterhand ser jag alla tecken på att det inte var långt kvar.

Anonym (D)

Äldre 20 Jan 20:59

#110

Lilje skrev 2015-01-20 20:44:38 följande:

Jag fattar fortfarande inte. Hon var ju där på lördag. Det är bara tisdag nu. Alla sa jag borde stanna hemma idag, så jag gjorde det, men tänker försöka ha min första dag på jobbet igen imorgon.

Jag känner mig helt nollställd. Läskigt.

Ingen sorg är lik någon annans, och det finns inget fel eller rätt i hur man sörjer. Det finns mycket bra att läsa här: www.vimil.se/Om-sorg/Handbok-om-sorg/

Jag hittade den sidan på nätet efter att mamma dog.

Anonym (D)

Äldre 24 Jan 10:16

#124

Lilje skrev 2015-01-23 23:47:46 följande:

Jag har klarat mig ut veckan. Nu måste jag hitta sånger till begravningen, har bara helgen på mig, sen är det för sent. :/

Min mamma hade skrivet i sitt Vita Arkiv om begravningen och hon hade spotify listor med musik hon tyckte om. Det gjorde det inte lättare att välja och det var väldigt sorgligt. Jag tror aldrig jag kommer kunna höra de sångerna igen utan att börja gråta, den musik man väljer blir ju för alltid förknippad med begravningen.

Anonym (D)

Äldre 24 Jan 10:17

#125

Ännu en nära släkting har gått bort i cancer tyvärr. Så nästa vecka är det dags för ännu en begravning, i samma kyrka till råga på allt. Det kommer bli jäkligt tuff. Och sen är det urnsättning för mamma några veckor senare. Den här vintern är verkligen förjävlig. :(

Anonym (D)

Äldre 2 Feb 09:36

#139

Lilje skrev 2015-02-01 21:27:08 följande:

Nu är begravningen avklarat, det var vackert, men riktigt jobbigt. Och jag vill bara ringa mamma och berätta hur fint det blev. Vi kom hem igår, och på kvällen träffade jag min pojkvän, spenderade det mesta av natten med att böla i hans armar. Jag har liksom noll kontroll på känslorna, det svänger hela tiden. :(

Imorgon har det gått två veckor, dom längsta i mitt liv.

Ja, jag tänkte bara igår att jag skulle ringa mamma och berätta hur mycket snö det kommit. Ibland känns det fortfarande som om hon bara är på en lång semester. Den där känslan av att man ska berätta något och sedan kommer på sig sitter i länge tror jag.

Begravningen är jobbig men ändå något man måste ta sig igenom och förhoppningsvis blir det en milstolpe. Ett före och efter så kan man fortsätta vidare på något sätt. Skönt att du har din pojkvän, det är viktigt att ha någon som man kan luta sig mot.

Anonym (D)

Äldre 2 Feb 09:38

#140

Lilje skrev 2015-02-01 21:27:08 följande:

Nu är begravningen avklarat, det var vackert, men riktigt jobbigt. Och jag vill bara ringa mamma och berätta hur fint det blev. Vi kom hem igår, och på kvällen träffade jag min pojkvän, spenderade det mesta av natten med att böla i hans armar. Jag har liksom noll kontroll på känslorna, det svänger hela tiden. :(

Imorgon har det gått två veckor, dom längsta i mitt liv.

Ja, jag tänkte bara igår att jag skulle ringa mamma och berätta hur mycket snö det kommit. Ibland känns det fortfarande som om hon bara är på en lång semester. Den där känslan av att man ska berätta något och sedan kommer på sig sitter i länge tror jag.

Begravningen är jobbig men ändå något man måste ta sig igenom och förhoppningsvis blir det en milstolpe. Ett före och efter så kan man fortsätta vidare på något sätt. Skönt att du har din pojkvän, det är viktigt att ha någon som man kan luta sig mot.

Anonym (D)

Äldre 10 Feb 15:39

#147

Anonym (Li) skrev 2015-02-10 15:30:40 följande:

Mamma samlade hela familjen med respektive och barnbarn på lördagen. Hon berättade då att hon bestämt sig, att hon ville dö.

På söndagen somnade hon in i koma och natten mellan måndag och tisdag dog hon.

Jag tror också hon visste, och när hon väl bestämt sig och släppte taget så lämnade hon oss...

Det är väldigt mycket som vi inte förstår med döden, som kanske man förstår först när man själv dör. Som det här med att många döende verkar välja tidpunkt för att dö. Vi vakade hela dagen och natten över mamma och vi var alla i rummet nästan hela tiden. Men först i "vargtimmen", när jag just gått ut för att halvsova på en säng i korridoren och min bror just gått ut för att flytta bilen, och bara pappa var kvar, när allt var som mest tyst och stilla på avdelningen, då dog hon. Kanske kan man på något sätt välja eller så behöver kroppen eller själen lugn och ro för att kunna släppa taget. Kanske både tyst och lungt kring sig men även ro i själen, att alla hos sig men vill kanske inte att barnen ska se när man dör. Många vittnar om att äldre dör just när de lämnas ensamma efter veckor av vakande över dem.

På ett sätt är jag väldigt nyfiken på döden, inte så att jag vill dö nu, men när det är dags så är jag inte rädd för döden för jag är nyfiken på vad som sker.

Anonym (D)

Äldre 10 Feb 18:12

#149

Mrs Okänd skrev 2015-02-10 15:58:20 följande:

Men det är ju lite samma sak som när man ska föda...det sker ofta på natten när det är lugnare och djur verkar ju kunna vänta på att föda tills deras matte eller husse är med dem.

Ja, det är väl stora grejor på gång i kroppen vid både födsel och död. Mycket vi inte förstår. :)

Anonym (D)

Äldre 10 Feb 18:17

#150

Anonym (Li) skrev 2015-02-10 15:29:11 följande:

Hej alla ni fina.

Jag har inte varit inne på Familjeliv på ett tag, men de senaste dagarna har jag faktiskt tänkt på er.

Mamma dog den 27e januari.

Hon åkte ju in till sjukhuset med smärtor och vätska i buken (aschites), och en vecka senare dog hon.

Inte trodde jag att hon skulle dö redan. Jag var till och med så naiv att jag inte vågade boka semester i sommar ifall mamma behövde oss då.

Nu är resan bokad iallafall...

Imorgon är det begravning, och jag har fortfarande inte fattat att hon är borta.

Så ledsen att höra om din mamma. Det låter som det gick väldigt fort på slutet, precis som med min mamma, hon låg inne bara nio dagar och dog bara några dagar efter att de funnit all vätska i buken.

Begravningen är tuff så klart, men försök ta stöd av familjen och ha dem nära, även din pappa, syskon och så om det går. Har man en bra relation med sin familj ör de ovärderliga för de kände henne också och det kan vara skönt att prata goda minnen med dem.

Anonym (D)

Äldre 5 Apr 14:55

#161

Lilje skrev 2015-04-05 13:57:35 följande:

Vi började tömma mammas hus nu i påsk, höll på 8-9 timmar i fyra dagar. Vi är inte klara än, men börjar se slutet. Det var otroligt mycket grejer där. Det kändes ok när vi höll på, men efter fjerde dagen klarade varken jag eller min bror mer, så vi fortsätter 1maj-helgen. Nu är jag hemma igen, men det känns tungt. Som at vi städar ut henne ur vårt liv.

Jag hittade dock en medaljong från när hon och pappa var nyförlovade, den bär jag nu. Och kommer fortsätta göra det så länge det behövs. Hon var så vacker där.

Man behåller det man behöver behålla för sina minnen tror jag. Jag bär ringen mamma fick av pappa när de var nyförlovade. Inte för att man behöver saker att minnas sin mamma med, men det känns som en liten bit är med mig i vardagen när ringen sitter på fingret. Det har inte gått en dag sen hon dog utan att jag tänkt på henne, och det lär nog vara så länge, länge, länge framöver.

Min mamma har fått cancer

INNEHÅLL