Hej!
Fick för ett par veckor sedan det fruktansvärda beskedet att min mamma har drabbats av lymfcancer. Hon får nu cellgifter och åker in och ut på sjukhuset.
Jag och min mamma har alltid stått varandra mycket nära och oron håller nästan på att knäcka mig. Har själv två små barn och tycker att det är svårt att orka vara stark och glad inför dem just nu.
Finns det någon därute som känner igen och vill prata av sig lite?
Jag har samma helvete med nu...min mamma har bukspottkörtelcancer men det finns inget de kan göra. Hon kommer att dö av detta och har redan nästan slutat äta. Det är jättetungt....vi står varann väldigt nära och det är mest mig hon vill ha hos sig nu, så det känns som jag stressar mellan jobbet, hemmet och henne. Och jag vill ju vara med henne men hon orkar knappt prata längre och kan inte gå. Vet inte hur jag ska klara av att hon dör, vet ju att jag inget kan göra mer än att acceptera det.
Vad tungt för dig! Det är verkligen en vidrig sjukdom, önskar att ingen behövde gå igenom detta helvete! Har du syskon?
Usch vad tråkigt besked :'( Min mamma har varit sjuk i bröstcancer med metastaser i över två år. Förra året spred de sig till hjärnan, nu är det bara vänta och hoppas att hon får må så bra som möjligt sista tiden. Jag är verkligen inte redo att förlora mamma, men har haft tid på mig att acceptera att det kommer att hända. Försöker vara stark för mamma men det är tufft. Tänker mycket på pappa som blir ensam. Vi barn är vuxna och har egna familjer och har flyttat till andra städer.
Hur är prognosen för lymfcancer? Går det att bota? När mamma blev sjuk läste jag att väldigt få lever efter två år. Men hon kämpar på än.
Har ganska nyligen förlorat en älskad förälder själv. För ung.
Sorgen är så brutal och livet så jävla orättvist. Blir förbannad varje gång jag läser i dödsannonser att folk som är typ 100 år dör... Varför får vissa leva länge medan andra måste döö??!
kan inte trösta på något sätt, min sorg är också ilska över den här orättvisan!!
Vi får bara hoppas din mamma klarar behandlingen. Det vikiga är att du är med henne så mycket du kan, gör saker för henne och visa henne kärlek. Ingen kräver att du ska vara stark i den här situationen. Tillåt dig att vara svag och var där för din mamma! Världen runt om dig kan vänta (nu menar jag inte dina barn - utan allt annat)
Tack för alla fina svar.
Hennes typ av lymfcancer är mycket aggressiv och överlevnaden kort utan behandling. Men cellgifter kan tydligen fungera bra just för att den är så aggressiv. Hon ska röntgas efter nyår och se om cellgifterna verkar ta. De andra i familjen är mer positiva. Jag är bara lamslagen av rädsla.
Hon har redan vårdats på intensiven nu pga infektioner i samband med cellgifterna. Vad har ni för erfarenheter av cellgifter?
Min mamma dog för nästan två år sedan i cancer. Jag har inget att tillägga, det är bara helt förjävligt. Men ett råd är att bi så fort ni bara kan söker anhörigpenning från fk! Då har ni rätt att vara lediga från jobbet och vara med era mammor. Det finns 100dagar/per sjuk person, så har ni syskon/pappa eller så som jobbar så måste ni ev dela dessa med dem. Men sök nu! Man ångrar så all tid man inte är där sen. Jag sökt och hade dagarna, men ville ju spara dem tills de "verkligen" behövdes. Så när hon lades in sista gången då använde jag ca 10 och innan kanske 5. Varför använde jag inte alla och spenderade all tid som gick??
Jag har tagit ut anhörigdagar förut men nu tar pappa ibland, jag är föräldraledig men kan inte vara där hela tiden eftersom barnet måste få vara med sin pappa också. Men är där så ofta jag kan. Dumma skitcancer, blir ledsen att så många ska drabbas 