Min mamma har fått cancer

Jag känner med er alla! Min mamma gick bort 25/12 efter en kort sjukdomsperiod av urinblåsecancer som spred sig till tarmar och skelett. Min pappa gick bort när jag var 10 år vilket gör det hela extra jobbigt. Mina småsyskon har problem med droger och depression så jag är den som måste fixa allt praktiskt och samtidigt försöka vara ett stöd till dom. Vissa stunder förstår jag inte hur jag ska orka. Ångesten över allt jag borde sagt och gjort är också tung att bära. Ni som har era föräldrar kvar, ta tillvara på tiden! Det är inte kul att behöva ha ångest över saker som man aldrig sa eller gjorde och som man nu aldrig kommer kunna säga. Att jag bara hälsade på henne några gånger i veckan istället för varje dag, att jag inte fler gånger sa att jag älskade henne, att jag inte stannade kvar på sjukhuset när hon gick bort utan av egoistiska skäl gick därifrån för att jag inte ville se henne dö, osv. Det känns tungt!

Jag har bara positiva upplevelser och det hade min mamma med (om man nu kan kalla det positivt när man har cancer)..

Vi fick beskedet fort och operationstid med. När operationen inte funkade sattes cellgifter in fort och när det inte funkade så fick vi själva välja om vi ville stråla eller inte (cancern satt så dumt så att det var stor chans att hon skulle dö under strålningen och strålningen skulle inte ha hjälpt mer än i smärtstillande syfte). När det inte fanns något kvar att göra så har sköterskorna gjort allt de har kunnat för att hjälpa oss och min mamma till att få en ok sista tid. Min mormor har vid två omgångar fått sova med mamma på sjukhuset så att hon skulle slippa känna sig ensam. Sista tiden sov hon i en säng bredvid mamma en hel vecka. Mamma kände sig trygg på avdelningen och hyllade sköterskorna. Det enda jag skulle kunna ha något att säga om är att vi ville prova kolloidalt silver efter att läkaren sagt att hoppet var ute, men att han sa nej till det. Jag kan väl tycka att även om det är lite oortodoxt, att vi hade kunnat få prova när det inte fanns något annat att göra. Men annars så har vi fått ett bra bemötande. 

Jag var helt övertygad om att jag skulle krascha totalt när min mamma gick bort men på något sätt så klarar man det. I början räknade jag dagar för att känna att jag kom längre ifrån hennes dödsdag för det hjälpte mig att fokusera på framtiden och eftersom jag visste att jag skulle må bättre med tiden. Nu räknar jag veckor och livet går framåt.Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att jag ska ringa henne och då blir saknaden enorm när jag kommer på att hon är borta, men livet går vidare och jag känner mig lycklig i mitt liv även om saknaden är stor. Vi människor klarar mer än vi tror!

Min mamma höll också ut julafton och gick bort dagen efter. Tror hon "höll ut" för att vi barn inte skulle behöva förknippa julafton med hennes bortgång. 

Om du känner att du vill jobba så tycker jag att du ska göra det. Alla hanterar ju sin sorg på olika sätt. Jag trodde att jag skulle vilja vara hemma i flera veckor från jobbet och att jag inte skulle orka jobba, men jag var bara hemma en arbetsdag. Det var skönt att jobba för just då kunde jag koncentrera mig på något annat och faktiskt må rätt bra. Det betyder inte att man är mindre ledsen än någon annan som sitter och gråter flera dagar i sträck.

Jag förstår att det är jättejobbigt att välja låtar. Det gör det hela väldigt påtagligt att personen är borta. När jag skulle välja så tänkte jag först att det var skitsamma vad som spelades eftersom att jag inte orkade välja. Men sen tänkte jag om. Vi tog en låt som jag vet att mamma älskade (den spelades även på min pappas begravning), en låt som jag gillade, en typisk begravningslåt vid in och utgång (bach-air) och en låt där texten passade väldigt bra in på henne och hur hon har levt sitt liv. Kanske kan vara ett litet tips åt dig.