Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Ja vi gjorde biopsin i torsdags... Inte en enda fann de. Han har också höga fsh-värden så det var väntat att det inte skulle finnas något där i heller. Men ändå så gör det otroligt ont... :(
Jo, ett litet tillägg till dig, GoC: Du skrev för ett tag sedan att om ni får ett barn med hjälp av donerad sperma och att ni sedan går skilda vägar, att allt skulle vara förstört, att du satt ett barn till världen utan biologisk pappa. Men om det skulle ske, tror du inte att din man ser ert barn helt som sitt, dvs. barnet skulle ha "lika mycket två föräldrar" som vilket annat barn som helst? Han har ju då varit med under graviditet, förlossning och småbarnsår. I ert fall kanske barnet till och med får en alldeles särskild betydelse för din man just på grund av omständigheterna?
Hur pratar ni om sådana här saker du och han? Hur ser han på att bli pappa, men inte biologisk pappa? Skulle den katastrof du oroat dig över kunna bli verklig? Ventilerar du dina farhågor med honom eller orkar han/ni inte det just nu? Jag vet hur sådant här kan ta på relationen. Min man mådde också dåligt - tja, VI mådde dåligt. Jag var rädd att vi inte skulle få några barn alls och förberedde mig på att det skulle ta lång tid - tid som jag inte hade. Vi hade långa krissamtal på sängkanten och livet kändes just så som du beskrev det: vi var inte där vi ville vara i livet, det var ju inte såhär det skulle bli..
Vi har förstås lite kvar att bearbeta i allt som vi har varit med om. Barnlöshet skakar om en relation, så är det.
Det kan vara bra att tänka på, att infertilitet hos båda könen (samt impotens hos mannen, men så var det ju inte i ert fall) i alla tider har ansetts vara godkända skilsmässogrunder. Även i tider då skilsmässor i övrigt nästan inte förekom alls.
Ja, det är tufft att lämna din sambo i det här läget, men jag tror att du måste tänka på dig själv nu trots allt. Att påtvinga honom ett barn som inte är hans (genom donation) är inte rätt mot varken honom eller barnet/barnen. Det blir "snett" då ni båda alltid kommer att veta, att du är den riktiga föräldern - medan han inte är det. Det är inte heller rätt att SKAPA barn, som ska gå genom livet med att vara annorlunda i detta avseende, att inte ha fått känna sin riktiga pappa o.s.v..
Då får ju din sambo också - efter en period av naturlig sorg - möjlighet att träffa en kvinna som antingen vill adoptera eller leva barnfritt
GoC: Du skriver bara om hur DU ser på en donation. Vad tycker din man? Vad hade du tyckt om det vore dina ägg som var dåliga? Hade du kunnat tänka dig äggdonation?
Beklagar att de inte hittade sperma vid biopsin.
Jag har lite svårt att förstå att du inte kan acceptera donatorsperma. Förstår bättre om din man inte kan det.
Jag kanske har dålig förståelse eftersom jag accepterade äggdonation som alternativ att få barn enbart efter några dagars betänketid.
Du skriver att du inte vet med vem du skaffar barn, men det är ju med din man. Det är ni som kommer att bli föräldrar. Barnet kommer att bli likt honom för miljön formar mer än arv.
Tror du inte att du sårar din man genom att bryta ihop som du gör och älta situationen. Han har säkert " dåligt samvete" över att inte kunna ge dig hans barn ändå.
Du kanske behöver professionell hjälp för att kunna gå vidare? Det brukar finnas kuratorer på ivf- klinikerna.
Tänk på att uppskatta vad du har. En man som vill skaffa barn med dig.
Min man har stöttat mig genom hela processen och det har aldrig varit tal om att gå skilda vägar. Vi ska lösa det här, vi ska få barn har han sagt. Nu har vi en fantastisk dotter!
Orkar inte läsa alla svar och vet inte hur folk reagerat men kan tänka mig. Vill iaf att du ska veta att jag FÖRSTÅR dig mer än någon annan.
Bestämde mig för att stanna med min man. Vi försöker just nu få barn på andra sätt. Ska testa spermabank för vetskapen att JAG kan få barn men inte han kommer alltid jaga mig. Jag är för egoistisk för att tänka VI. Jag vill ha mina egna barn och det vore väl iaf trevligt om någon av oss kunde det. Om det va jag som inte hade ägg hade jag velat ha någon annans ägg och hans spermier i min livmoder. Så han kan få sitt biologiska barn.
Det kan vara bra att tänka på, att infertilitet hos båda könen (samt impotens hos mannen, men så var det ju inte i ert fall) i alla tider har ansetts vara godkända skilsmässogrunder. Även i tider då skilsmässor i övrigt nästan inte förekom alls.
Ja, det är tufft att lämna din sambo i det här läget, men jag tror att du måste tänka på dig själv nu trots allt. Att påtvinga honom ett barn som inte är hans (genom donation) är inte rätt mot varken honom eller barnet/barnen. Det blir "snett" då ni båda alltid kommer att veta, att du är den riktiga föräldern - medan han inte är det. Det är inte heller rätt att SKAPA barn, som ska gå genom livet med att vara annorlunda i detta avseende, att inte ha fått känna sin riktiga pappa o.s.v..
Då får ju din sambo också - efter en period av naturlig sorg - möjlighet att träffa en kvinna som antingen vill adoptera eller leva barnfritt
GoC: Du skriver bara om hur DU ser på en donation. Vad tycker din man? Vad hade du tyckt om det vore dina ägg som var dåliga? Hade du kunnat tänka dig äggdonation?
Beklagar att de inte hittade sperma vid biopsin.
Jag har lite svårt att förstå att du inte kan acceptera donatorsperma. Förstår bättre om din man inte kan det.
Jag kanske har dålig förståelse eftersom jag accepterade äggdonation som alternativ att få barn enbart efter några dagars betänketid.
Du skriver att du inte vet med vem du skaffar barn, men det är ju med din man. Det är ni som kommer att bli föräldrar. Barnet kommer att bli likt honom för miljön formar mer än arv.
Tror du inte att du sårar din man genom att bryta ihop som du gör och älta situationen. Han har säkert " dåligt samvete" över att inte kunna ge dig hans barn ändå.
Du kanske behöver professionell hjälp för att kunna gå vidare? Det brukar finnas kuratorer på ivf- klinikerna.
Tänk på att uppskatta vad du har. En man som vill skaffa barn med dig.
Min man har stöttat mig genom hela processen och det har aldrig varit tal om att gå skilda vägar. Vi ska lösa det här, vi ska få barn har han sagt. Nu har vi en fantastisk dotter!
Om det är så viktigt för dig med biologiska barn(att de måste vara biologiskt båda alltså) så måste du ju gå vidare. Det är ruttet att dra på det längre och spela teater inför din partner.
Annars kan ni ju göra som min faster och hennes man gjorde när han visade sig vara infertil - bli gravida med donerad sperma.
Jo, ett litet tillägg till dig, GoC: Du skrev för ett tag sedan att om ni får ett barn med hjälp av donerad sperma och att ni sedan går skilda vägar, att allt skulle vara förstört, att du satt ett barn till världen utan biologisk pappa. Men om det skulle ske, tror du inte att din man ser ert barn helt som sitt, dvs. barnet skulle ha "lika mycket två föräldrar" som vilket annat barn som helst? Han har ju då varit med under graviditet, förlossning och småbarnsår. I ert fall kanske barnet till och med får en alldeles särskild betydelse för din man just på grund av omständigheterna?
Hur pratar ni om sådana här saker du och han? Hur ser han på att bli pappa, men inte biologisk pappa? Skulle den katastrof du oroat dig över kunna bli verklig? Ventilerar du dina farhågor med honom eller orkar han/ni inte det just nu? Jag vet hur sådant här kan ta på relationen. Min man mådde också dåligt - tja, VI mådde dåligt. Jag var rädd att vi inte skulle få några barn alls och förberedde mig på att det skulle ta lång tid - tid som jag inte hade. Vi hade långa krissamtal på sängkanten och livet kändes just så som du beskrev det: vi var inte där vi ville vara i livet, det var ju inte såhär det skulle bli..
Vi har förstås lite kvar att bearbeta i allt som vi har varit med om. Barnlöshet skakar om en relation, så är det.
GoC: Du skriver bara om hur DU ser på en donation. Vad tycker din man? Vad hade du tyckt om det vore dina ägg som var dåliga? Hade du kunnat tänka dig äggdonation?
Beklagar att de inte hittade sperma vid biopsin.
Jag har lite svårt att förstå att du inte kan acceptera donatorsperma. Förstår bättre om din man inte kan det.
Jag kanske har dålig förståelse eftersom jag accepterade äggdonation som alternativ att få barn enbart efter några dagars betänketid.
Du skriver att du inte vet med vem du skaffar barn, men det är ju med din man. Det är ni som kommer att bli föräldrar. Barnet kommer att bli likt honom för miljön formar mer än arv.
Tror du inte att du sårar din man genom att bryta ihop som du gör och älta situationen. Han har säkert " dåligt samvete" över att inte kunna ge dig hans barn ändå.
Du kanske behöver professionell hjälp för att kunna gå vidare? Det brukar finnas kuratorer på ivf- klinikerna.
Tänk på att uppskatta vad du har. En man som vill skaffa barn med dig.
Min man har stöttat mig genom hela processen och det har aldrig varit tal om att gå skilda vägar. Vi ska lösa det här, vi ska få barn har han sagt. Nu har vi en fantastisk dotter!
Om det är så viktigt för dig med biologiska barn(att de måste vara biologiskt båda alltså) så måste du ju gå vidare. Det är ruttet att dra på det längre och spela teater inför din partner.
Annars kan ni ju göra som min faster och hennes man gjorde när han visade sig vara infertil - bli gravida med donerad sperma.
Jag tyckte att det var relevant att nämna det, eftersom hon - helt förståeligt! - verkar befinna sig i samvetsnöd. Folk har skilt sig av den orsaken förr och det har varit helt accepterat. (Att det är sorgligt för individen är en annan sak.)
Fast det blir en "skevhet" i förhållandet, om den ena är biologisk förälder och den andra inte. Även om paret försöker att tänka bort det, så är jag övertygad om att det kommer att komma till ytan vid kristillfällen, när de inte är överens om barnuppfostran, när de står inför svåra beslut och när förhållandet inte är så rosenrött längre. "Han är mitt kött och blod, han har ärvt min känslighet! DU kan aldrig FÖRSTÅÅÅÅÅÅ".
Om TS pressar sin man att gå med på donatorinsemination, med hotet att lämna honom annars, så är det väl att "tvinga". Det blir aldrig bra när kvinnan pressar eller lurar sig till barn, men i det här fallet när det inte ens blir mannens riktiga (förlåt?) barn, så kan det bli ännu värre. Tänk om han börjar känna att han står utanför, att han bara är någon som får försörja och passa upp detta barn som egentligen inte är hans, om han börjar känna agg emot det - och får det också att känna att det är en parasit som på nåder får bo i hans hus? Men helst ska ut därifrån så fort som möjligt?
Fast adoptivbarnen FINNS ju redan. Det är inte deras nya föräldrar som SKAPAR deras ev. problem med att inte känna halva sin identitet och halva sin släkt, med att vara annorlunda mot kamraterna i deras självklara kärnfamiljer... Och först och främst så blir det inte SNETT, utan båda föräldrarna är lika mycket föräldrar ända ifrån början. En adoptivfamilj MÅSTE helt enkelt bygga sin familjekänsla på annat än biologi, och det tror jag kan gå - men då måste båda ha den inställningen ifrån början. Tycka att det är något fint - "KOM till oss ni två, så bildar vi fyra en familj"!
I Sverige är alla donatorer öppna, men det enda de har lovat är att träffa sitt barn EN gång, när barnet fyllt 18 år. EN gång. Tror du att det räcker, efter all längtan, lla grubblerier och alla frågor i nästan 18 år..? Och sedan då - om barnet tror att han/hon har hittat sin far nu äntligen, och att de ska börja umgås? Och så vill inte han? Eller han vill, men frun blir svartsjuk, och hans barn inom äktenskapet är rädda att de ska mista delar av sitt arv..? Det kan BARA bli elände av dessa möten!