Lämna infertil sambo?

Och där säger du emot dig själv. Just det, prins Albert är lik sin far men inte sin mor. Vad är det som säger att om jag skulle ha kunnat få genetiska barn att denne skulle ha varit likt mig? Vad spelar utseende för roll?

Du skriver om enäggstvillingar i ett annat inlägg. klart de blir lika i utseende och i övrigt. Men varför skulle de eller eller vilket barn som helst få det sämre om de inte växer upp hos sina genetiska fötäldrar? På vilket sätt får de en sämre uppväxt och får svårigheter i livet? Det svarar du inte på, för det verkar du ju anse. Och igen, vad är en "riktig" förälder?

Hur definierar man en "riktig" mamma? Är det den som har levererat könscellen? Är det den som har burit och fött barnet ? Eller är det den som har älskat, vårdat och på alla sätt sörjt för barnet under hela dess uppväxt? Det är kärnfrågan.

Oftast är det en och samma person som har gjort allt detta, och då är det ingenting att diskutera, men ibland är det olika personer. I vissa fall kan det vara tre olika kvinnor som alla är lika viktiga för barnets överlevnad: en äggdonator, en surrogatmamma och en juridisk mamma som även är mamma i social mening. Vem är då "riktigast"?

Jag är varken genetisk eller biologisk mamma till mina adopterade barn, men på alla andra sätt, dvs juridiskt, psykologiskt, känslomässigt och socialt, är jag deras mamma. Jag har inte fött dem, men det känns ändå som om jag har gett dem livet. Alla förmågor, drömmar och möjligheter de har möjlighet att utveckla idag skulle ha varit svårt eller omöjligt om de hade fått växa upp i fattigdom och misär utan nätverk och utan utbildning. Utan familj och omvårdnad är det långt ifrån säkert att de ens hade varit i livet idag. Så illa har det faktiskt varit. Nog är jag deras riktiga mamma!

Adopterade barn är 100% planerade, önskade och efterlängtade. Barn som har tillkommit genom IVF, donation och andra behandlingar också. Det är mer än man kan säga om alla barn, tyvärr. Inför adoption krävs dessutom både utbildning och en omfattande utredning av de sociala myndigheterna vilket ger förberedda föräldrar. Jag och min man är mycket lyckliga och tacksamma över att ha fått förmånen att bli dessa barns föräldrar och följa dem i deras utveckling.

Och hur många miljoner mammor runt om i världen har fött barn efter ett engångsligg där de inte har en blekaste aning om vem som är fadern, alltså har de ingen aning om vems genuppsättning deras barn bär på och kan därför aldrig berätta det för barnet. Fader saknas. Vid äggdonation finns det registrerar och föräldrarna är väldigt dedikerade föräldrar som älskar sina barn gränslöst!

Ja, det är lika illa det. Det är väl ingen som har påstått något annat..? Jag känner flera som har letat efter sin biologiska pappa i många år, och på alla möjliga fantasifulla sätt.

Som en äldre man (numera avliden) som var vän till min far. Han gick till och med till företaget hans mamma arbetade på när han blev till, och begärde ut en lista över de anställda vid denna tid. Sedan sökte han upp dom som fortfarande var i livet, för att se om någon av männen kunde vara pappan - eller om någon av kvinnorna hade fått ett förtroende av mamman eller annat något om vem hon låg med. Han hittade aldrig sin pappa, och han sa att det var som ett stort hål inom honom hela livet...

Vad är sociala föräldrar då, som skiljer dem från juridiska i det här fallet? (Jag fattar att det kan vara så när det är fosterföräldrar.)

De 50 procenten syns ju någonstans, märks på någonting... ansiktet är inte allt.

Det får du förklara det är ju du som försöker göra skillnad på föräldar och föräldrar.

Va? När det gäller adopterade och donationsbarn så är föräldrarna både juridiska och sociala föräldrar, naturligtvis. Men är barnen omhändertagna så blir fosterföräldrarna sociala föräldrar. De biologiska kan dock ha kvar den juridiska vårdnaden, och då är de de juridiska OCH  biologiska föräldrarna.

Jaha? Jag är inte särskilt lik mina föräldrar heller. Jag kan inte se från vem jag fått min näsa, mun eller kind.

Personligen tror jag att denna form av identitetsproblem är inducerade, dvs. skapade genom att man tillfört ett frö som individen sedan odlat vidare (i mån av utrymme/behov). Sedan kan jag förstås förstå att tankarna uppstår om man är hemskt olik resten av familjen, men skillnader kan också ske naturligt genom nedärvning från mors och fars föräldrar.

De flesta har väl foton på far- och morföräldrar, även om de är döda..? Eller fastrar, farbröder, kusiner o.s.v. som också har ärvt något av dragen. Samt att de äldre kan berätta att "det där röda håret har du efter min far". Nej, jag köper inte att det inte går att jämföra, att inte veta något om halva sin släkt.

Sedan tycker jag att man vill veta inte bara vilka ens närmaste släktingar är/var, utan även från vilken typ av släkt man härstammar. Har jag sjön i blodet? Eller kommer jag från allmoge som odlat jorden? Eller från samer som följt renarna på fjället? Har jag blod från något annat land, eller är jag helsvensk? Finns det någon stor statsman, vetenskapsman eller musiker i släkten? Eller någon adelsätt som dött ut? Skulle vara jättejobbigt att inte veta, juh! Även om man - som jag - bara hittar bönder och torpare och någon enstaka kyrkoherde, så VET man i alla fall...