Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Nu har jag bara läst ts svar men jag vill verkligen rekommendera dig till att kolla upp mer information! Det finns många män som donerar sperma och därför mer lätt tillgängligt än tex. Äggdonation. En spermadonation/ ivf ger dig större chans att bli gravid än vad det skulle göra normalt. Där håller de koll på cyklar, tajmar rätt, för in bra kvalitet och håller koll. Du har alltså större chans att bli gravid via det sättet. Jag lider med din man, men jag förstår även din chock, oro och sätt att agera på. Jag var 13 år när jag helt utan förvarning hamnade i ett förtidigt klimakterie, jag är idag 25 år och jag och min sambo står i kö för äggdonation. Nu har jag vetat om mitt problem större delen av mitt liv och var också väldigt ärlig med det ibörjan på vår relation. Det är något som jag skämts för och dålt för måmga i min omgivning. Jag är en helt normal tjej oh min sjukdom är det ingen som kan ana då det är dålt. Men hade min sambo reagerat som du nu gjort mot din man så had3 jag blivit så förkrossad, kränkt, skamsen och sjunkit långt långt ner under jorden och aldrig tagit mig upp igen. Jag hade med stor sannorlikhet valt att aldrig förlita mig på någon kille igen. Tänk vad du gör ts. Din man mår säkert hur dåligt som helst, han känner sig säkert mindre manlig och väldigt låg över det, det är han ju inte, men man tänker så. Vad är syftet med mitt liv om jag inte kan föra generna vidare? STÖTTA honom! Ursh jag lider verkligen med honom. Du måste finnas där för honom. Visa att du älskar honom oavsett. Även om detta kanske känns som ett bakslag och du hällre vill dra dig ur det innan det kan skapa mer besvikelse så är det ända rätta att hitta styrkan och kämpa er igenom det TILLSAMMANS!
Om ni inte kan få biologiska barn ihop och spermiedonation inte är ett alternativ så får du naturligtvis väga om sambon som person eller ett gemensamt biologiskt barn är viktigast för dig. Det är ingen annan som kan bedöma. För någon är partnern viktigast, för andra barn. Att dessa barn ska vara just gemensamma biologiska begränsar mer givetvis.
En kompis till mig var i en liknande situation. Hon hade många missfall och var osäker på om de/hon kunde få barn. Hon var positiv till adoption men hennes man negativ. De har fått barn ihop därefter, hade de inte fått det hade hon förmodligen lämnat honom för att adoptera som ensamstående.
En aspekt är att t ex jag nog inte heller velat vara kvar med en partner som tyckte att biologiska gemensamma biologiska barn var viktigare än jag som person.
Oj, jag vet inte riktigt vad jag skall svara. Men ni är väl inte enbart tillsammans för att kunna skaffa barn ihop? Måste väl finnas andra orsaker till varför ni är med varandra. Finns kärlek med i bilden (vilket jag antar att det gör) så borde ni kolla upp andra möjligheter tycker jag för det känns ju tråkigt att avsluta ngt med en person man älskar för att denne är infertil. Bara ett litet tips från min sida!
Lycka till hur ni än beslutar er för att göra!
Ja precis men man gör det för man har INGET annan val. Det är ingen dans på rosor. Det är hemskt och helvetiskt och detta utsätter man sig för för att man vill ha barn, men det är inte lätt för det.
Jag har inte läst mer än TS . Jag tycker du ska lämna honom, om han inte betyder mer än tanken på barn. Du gör bara dig själv och honom olycklig om du har en outredd dröm om nåt annat . Och han får en chans Att möta en Annan sin situation . Gå.
e=73693288][quote-nick]Anonym (...) skrev 2014-07-28 17:10:41 följande:[/quote-nick]Ja jo, fast det är ju risken man får ta om man väljer den här vägen. Barnet har rätt att veta, punkt slut. De som inte berättar är själviska och tänker på sig själva när det är barnet som ska vara i fokus.
Enligt reproduktionscenter så ska man berätta för barnet så tidigt som möjligt. Redan vid ca 3-årsålder.[/quote]
Källa på att man bör prata om donerad sperma med en treåring, tack!
Jag håller inte med er om att man måste eller borde berätta att sperman kom från någon annan än den som barnet ser som sin pappa. Det finns ju många barn som kommit till på naturlig väg men där mamman inte varit ärlig om vem den biologiska pappan är. Ni anser att de "kommer undan" då eller förespråkar ni i konsekvensens anda isf faderskapstester för alla barn?