Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Jag har vänner där mannen i paret är steril. Dom har adopterat 2 barn från Colombia och har varit gifta i 35 år typ. Har nu även 2 barnbarn. Funkat hur bra som helst. Mannen avgudar sina barn och barnbarn! Fy fan för dig om du lämnar honom för en biologisk funktionsnedsättning som han inte kan rå för över huvud taget! USCH!!
Jag tror att dom inte VILL höra.
Många verkar hårda mot TS och skriver saker som "ja du borde göra slut, han förtjänar någon bättre än dig". Men det är fint att läsa inläggen från er som förstår den panik man kan känna och framförallt sorgen över att inte kunna få ett barn med den man älskar.
Jag är själv i den situationen, min man har extemt få och dåliga spermier. Vi har gjort tre ivf med icsi och inte fått ett enda bra embryo tillbaka. Nu sist så dömde de i princip ut hans spermier och sa att donation är nog bäst. Det är inget som man bara accepterar sådär. Vissa verkar ta lätt på det, "ja men spermiedonation finns ju och så kan man alltid adoptera" ungefär som att mellanmjölken var slut, får väl köpa röd mjölk då.
Det är inte riktigt så enkelt. Det är en lång känslomässig process man måste gå igenom innan man kan accepera det. Den sorgen över att inte kunna titta på vårt barn och se likheter från min man, det gjorde riktigt ont. För hans del också givetvis. Det har tagit flera månader för mig att acceptera läget. Det är jättefint att vissa känner att gener inte spelar någon som helst roll men för de flesta så tror jag att det gör det. Man är inte en sämre människa för det.
Och det här med ivf som är så himla lätt enligt några här.. Rent fysiskt så hade jag inga problem med ivf-behandlingarna. Jag mådde bra och hade bara lite ont efter äggplocket. Men psykiskt så var det fruktansvärt! De där förhoppningarna som man försöker hålla i styr och den där förkrossande känslan när de ringde upp och sa att man inte fick komma tillbaka för återföring då alla embryon dött. Hade jag däremot blivit gravid på första så hade jag tyckt det var hur lätt som helst.
Jag tycker givetvis inte heller att TS ska lämna sin sambo nu utan låta det smälta in och så måste de prata! Prata, prata och prata! Viktigt att alla känslor kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans. Men skulle TS längre fram känna att spermiedonation inte är ett alternativ så är det ju bättre att lämna.