Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Om han inte går med på att jag får göra en spermadonation så skulle jag garanterat ha lämnat honom om jag inte hade barn innan, tyvärr så är den krassa sanningen så.
Jag har i hela mitt liv drömt om att få barn, jag var fyra år när min älskade lillebror kom och jag var redan då så avundsjuk på min mamma som fick vara gravid och föda honom, det var enormt häftigt för mig att få reda på att det var så man fick bäbisar och jag har som sagt sedan dess drömt och längtat efter att få bli gravid.
Tyvärr så har min längtan alltid varit störrst av allt och jag skulle garanterat bli väldigt deprimerad om den drömmen hade tagits i från mig, hade det varit fel på mig så hade jag varit tvungen att acceptera det men lär ha blivit djupt deprimerad, om det nu är manen som det är fel på och han vägrar att låta mig uppleva det så skulle jag helt klart välja att gå.
Okej! Finns den på svenska?
Min svärmor dumpade sin första man när hon fick veta att han inte kunde få barn.
Han visste det hela tiden då han hade den där barnsjukdomen, vars namn jag nu inte kommer på, som liten o även hade testat sig då de träffades.
Hon flyttade ut samma dag hon fick veta. Det var någon släkting till honom som försa sig.
Hon hittade en ny karl o så vart min sambo född.
Jag fick tidigt missfall som tonåring o trodde givetvis att jag skulle kunna bli gravid när det var dags.
Men tiden gick o den sambon jag hade då, som var äldre än mig, höll på att bli knäckt när vi aldrig vart gravida.
Han närmare sig 40 o när det han fick sitt provsvar att han var ok, firade han det genom att sätta på en släkting till mig o givetvis vart hon gravid med en gång.
Mitt provsvar var inte roligt att läsa.
När jag träffade min sambo något år senare sa jag som det var, då det började bli allvar mellan oss o den underbara karln ville ha mig iaf. Att när det var dags att bilda familj så skulle vi fixa det på något sätt.
Det fanns ju många barn som behövde föräldrar.
Knappt 2 år senare fick jag en magsjuka som aldrig verkade gå över o det visade sig att vi väntade barn.
Minns än orden läkaren sa...* hur är detta möjligt?*
Nu är vårt barn snart 10 år o kommer inte få några syskon.
Vi pratade om att adoptera men har fått inse att det inte är möjligt av olika anledningar.
Kärleken till ett barn är så mycket större än biologin.
Ungefär lika självklart som att man kanske inte älskar sitt genetiska barn. Dvs är man lite känslomässigt störd kanske man inte gör det.
Lägg ner? För alla är det inte så jobbigt som för dig. För mig var det inga problem alls att genomföra IVF. Då visste vi att det var min man det var "fel" på. Precis som för TS.
Kan man aldrig acceptera barn som inte är gjorda av hans spermier och hennes ägg får man vara ärlig med det i början. Ja... jag tycker som sagt att det är löjligt att ens tycka donationer är ett hinder då mamman ändå får bära barnet.
Det ska inte finnas någon skam att vara infertil. Jag känner en större mängd infertila (egna ägg dock men det hjälper inte i Sverige) och klart de kan må dåligt över att inte kunna ge sin partner barn på det traditionella viset. MEN. Deras partnet stöttar och finner än väg till barn eller väljer att leva utan barn av eget val för att de älskar sin partner. Kärlek är för mig viktigare än att ha principer om hur man får barnet. Vill man inte adoptera/ta emot donationer. Sure. Men då ska man vara ärlig mot sin partner i början av förhållandet.