Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Nja, vid surrogatmödraskap är äggen i regel från den kvinna som ska bli den sociala "riktiga" mamman. Alltså den kvinnan blir både genetisk och "social" mamma. Surrogatmamman blir den biologiska.
Hej TS,
Jag tycker inte du behöver skämmas över dina tankar och känslor. Att ha svårigheter att skaffa barn väcker stora och existentiella frågor och kan framkalla en hel del "fula" och ej socialt acceptabla känslor och tankar. Har man inte varit där själv tycker jag dock inte man bör uttala sig överhuvudtaget...
IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.
I den första chocken över att något är fel och att det inte kommer gå så lätt tror jag heller inte det är särskilt märkligt att man inte är så sugen på spermadonation. Alla hoppar inte högt av glädje av tanken på att få ett barn med sperma från en främling som man inte har en aning om vem det är. Tro det eller ej men många lägger vikt vid att barnet utseendemässigt är likt en själv/pappan och att man vet vem pappa är. Långt ifrån alla män är heller sugna på detta som någon skrev ovan. För egen del, tycker jag faktiskt äggdonation eller spermadonation är mer att likställa med adoption än ett biologiskt barn, fast som ett något bättre alternativ då man kan se till att barnet (nåja ägget) har de bästa förutsättningarna att utvecklas redan från befruktningsstadiet.
Alla är inte heller intresserade av adoption utan vill faktiskt ha ett eget biologiskt barn. Sen kan folk sitta här och säga att det är egoistiskt om dom vill. Dom som dömer hårdast tenderar dock oftast att ha egna biologiska barn. Och uttalandena brukar alltid vara i linje med "Jag hade HELT KLART adopterat om jag inte hade kunnat få lilla Kalle/Lisa". Ja, just det. De har inte heller valt att adoptera i första hand....
Jag tycker inte heller du ska fatta några förhastade beslut när du nu ev är lite chockad och ledsen över ett tungt besked men dina känslor och tankar är fullkomligt förståeliga under omständigheterna och du lär knappast vara varken den första eller sista som lämnar en relation pga att det inte blir några barn (av vilken anledning det än må vara).
Så man kan inte skilja en genetisk från en biologisk pappa?
Jag köper inte det riktigt.
Nej det skulle inte bli hans biologiska heller. Däremot vid äggdonation blir det kvinnans biologiska (ej genetiska).
Nej det kan man inte. Vid spermadonation bidrar donatorn med både det biologiska och det genetiska. Till skillnad från äggdonation eller surrogatmödraskap, där den som bidrar med äggen styr det genetiska men den som är gravid står för det biologiska genom blodomlopp o s v. Hur skulle den som varken bidrar med gener eller har barnet utvecklandes inuti sin kropp kunna vara biologisk förälder?
Så man kan inte skilja en genetisk från en biologisk pappa?
Jag köper inte det riktigt.
Min svärmor dumpade sin första man när hon fick veta att han inte kunde få barn.
Han visste det hela tiden då han hade den där barnsjukdomen, vars namn jag nu inte kommer på, som liten o även hade testat sig då de träffades.
Hon flyttade ut samma dag hon fick veta. Det var någon släkting till honom som försa sig.
Hon hittade en ny karl o så vart min sambo född.
Jag fick tidigt missfall som tonåring o trodde givetvis att jag skulle kunna bli gravid när det var dags.
Men tiden gick o den sambon jag hade då, som var äldre än mig, höll på att bli knäckt när vi aldrig vart gravida.
Han närmare sig 40 o när det han fick sitt provsvar att han var ok, firade han det genom att sätta på en släkting till mig o givetvis vart hon gravid med en gång.
Mitt provsvar var inte roligt att läsa.
När jag träffade min sambo något år senare sa jag som det var, då det började bli allvar mellan oss o den underbara karln ville ha mig iaf. Att när det var dags att bilda familj så skulle vi fixa det på något sätt.
Det fanns ju många barn som behövde föräldrar.
Knappt 2 år senare fick jag en magsjuka som aldrig verkade gå över o det visade sig att vi väntade barn.
Minns än orden läkaren sa...* hur är detta möjligt?*
Nu är vårt barn snart 10 år o kommer inte få några syskon.
Vi pratade om att adoptera men har fått inse att det inte är möjligt av olika anledningar.
Kärleken till ett barn är så mycket större än biologin.
Min svärmor dumpade sin första man när hon fick veta att han inte kunde få barn.
Han visste det hela tiden då han hade den där barnsjukdomen, vars namn jag nu inte kommer på, som liten o även hade testat sig då de träffades.
Hon flyttade ut samma dag hon fick veta. Det var någon släkting till honom som försa sig.
Hon hittade en ny karl o så vart min sambo född.
Jag fick tidigt missfall som tonåring o trodde givetvis att jag skulle kunna bli gravid när det var dags.
Men tiden gick o den sambon jag hade då, som var äldre än mig, höll på att bli knäckt när vi aldrig vart gravida.
Han närmare sig 40 o när det han fick sitt provsvar att han var ok, firade han det genom att sätta på en släkting till mig o givetvis vart hon gravid med en gång.
Mitt provsvar var inte roligt att läsa.
När jag träffade min sambo något år senare sa jag som det var, då det började bli allvar mellan oss o den underbara karln ville ha mig iaf. Att när det var dags att bilda familj så skulle vi fixa det på något sätt.
Det fanns ju många barn som behövde föräldrar.
Knappt 2 år senare fick jag en magsjuka som aldrig verkade gå över o det visade sig att vi väntade barn.
Minns än orden läkaren sa...* hur är detta möjligt?*
Nu är vårt barn snart 10 år o kommer inte få några syskon.
Vi pratade om att adoptera men har fått inse att det inte är möjligt av olika anledningar.
Kärleken till ett barn är så mycket större än biologin.
Det kändes procentuellt svårt att få barn med konstbefruktning. Är rädd att det ska sluta med att det inte blir något och bara en massa utgifter. Men samtidigt är jag också rädd att det blir svårt för honom att hitta en partner som infertil.