Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Mår man dåligt i förhållandet så gör man såklart klokt i att försöka ändra det som får en att må dåligt, om möjligt, eller avsluta relationen. Oavsett om det handlar om saker man själv eller partnern kan rå för eller ej. Men som någon skrev bör du inte ta ett sådant beslut nu, det är fortfarande nytt och informationen överrumplade dig... Vänta tills du kan se mer klart på saken, och känn efter då. Det är trots allt rätt extremt att lämna sin partner för att denne inte kan få biologiska barn.
Hos oss är det tvärtom, mina ägg som inte fungerar så vi har en liten äggdonationstjej. Min man skulle aldrig ha kommit på tanken att lämna mig på grund av det. Kan verkligen inte förstå vad som är så viktigt med att dela gener. För gener är det enda jag inte delar min dotter, hon har växt i min mage och vi har funnits där från hennes första sekund. Hon är vårt underverk oavsett vems gener hon har. Så kommer det bli för dig och din sambo om ni gör insemination med donerade spermier. Det enda han inte kommer dela med erat eventuella barn är DNA-sträng och att vara förälder handlar om så mycket mer är gener. Om det är att dela gener som är det viktiga för dig undrar jag om du är mogen att bli förälder.
Näe tag dig en funderare på vad som är viktigt här i livet. Jag hoppas för din sambos skull att du kommer fram till att det viktiga är att ni får ett gemensamt barn oavsett hur, annars att du lämnar honom så att han kan hitta lyckan med någon som bättre förstår vad föräldraskap handlar om. Som andra skriver så är chanserna att lyckas med insemination mycket goda och betydligt billigare än äggdonation som vi gjort.
Hos oss är det tvärtom, mina ägg som inte fungerar så vi har en liten äggdonationstjej. Min man skulle aldrig ha kommit på tanken att lämna mig på grund av det. Kan verkligen inte förstå vad som är så viktigt med att dela gener. För gener är det enda jag inte delar min dotter, hon har växt i min mage och vi har funnits där från hennes första sekund. Hon är vårt underverk oavsett vems gener hon har. Så kommer det bli för dig och din sambo om ni gör insemination med donerade spermier. Det enda han inte kommer dela med erat eventuella barn är DNA-sträng och att vara förälder handlar om så mycket mer är gener. Om det är att dela gener som är det viktiga för dig undrar jag om du är mogen att bli förälder.
Näe tag dig en funderare på vad som är viktigt här i livet. Jag hoppas för din sambos skull att du kommer fram till att det viktiga är att ni får ett gemensamt barn oavsett hur, annars att du lämnar honom så att han kan hitta lyckan med någon som bättre förstår vad föräldraskap handlar om. Som andra skriver så är chanserna att lyckas med insemination mycket goda och betydligt billigare än äggdonation som vi gjort.
Märkligt post. Nu är jag inte den du svarade först men det där med att inte ens försöka med spermiedonation eller överväga andra alternativ när båda verkligen vill ha barn känns för mig väldigt egoistiskt. Saksamma om det är en kung, hanterverkare eller vad tusan som helst. Kan inte förstå varför biologiskt ska vara så jäkla viktigt att man förstör förhållanden för en framtid utan garantier.
Tur att det finns män som kan tänka längre och kan adoptera med sin kvinna. Varesig det är hans eller hennes problem.
Märkligt post. Nu är jag inte den du svarade först men det där med att inte ens försöka med spermiedonation eller överväga andra alternativ när båda verkligen vill ha barn känns för mig väldigt egoistiskt. Saksamma om det är en kung, hanterverkare eller vad tusan som helst. Kan inte förstå varför biologiskt ska vara så jäkla viktigt att man förstör förhållanden för en framtid utan garantier.
Tur att det finns män som kan tänka längre och kan adoptera med sin kvinna. Varesig det är hans eller hennes problem.
Min svärmor dumpade sin första man när hon fick veta att han inte kunde få barn.
Han visste det hela tiden då han hade den där barnsjukdomen, vars namn jag nu inte kommer på, som liten o även hade testat sig då de träffades.
Hon flyttade ut samma dag hon fick veta. Det var någon släkting till honom som försa sig.
Hon hittade en ny karl o så vart min sambo född.
Jag fick tidigt missfall som tonåring o trodde givetvis att jag skulle kunna bli gravid när det var dags.
Men tiden gick o den sambon jag hade då, som var äldre än mig, höll på att bli knäckt när vi aldrig vart gravida.
Han närmare sig 40 o när det han fick sitt provsvar att han var ok, firade han det genom att sätta på en släkting till mig o givetvis vart hon gravid med en gång.
Mitt provsvar var inte roligt att läsa.
När jag träffade min sambo något år senare sa jag som det var, då det började bli allvar mellan oss o den underbara karln ville ha mig iaf. Att när det var dags att bilda familj så skulle vi fixa det på något sätt.
Det fanns ju många barn som behövde föräldrar.
Knappt 2 år senare fick jag en magsjuka som aldrig verkade gå över o det visade sig att vi väntade barn.
Minns än orden läkaren sa...* hur är detta möjligt?*
Nu är vårt barn snart 10 år o kommer inte få några syskon.
Vi pratade om att adoptera men har fått inse att det inte är möjligt av olika anledningar.
Kärleken till ett barn är så mycket större än biologin.
Hej TS,
Jag tycker inte du behöver skämmas över dina tankar och känslor. Att ha svårigheter att skaffa barn väcker stora och existentiella frågor och kan framkalla en hel del "fula" och ej socialt acceptabla känslor och tankar. Har man inte varit där själv tycker jag dock inte man bör uttala sig överhuvudtaget...
IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.
I den första chocken över att något är fel och att det inte kommer gå så lätt tror jag heller inte det är särskilt märkligt att man inte är så sugen på spermadonation. Alla hoppar inte högt av glädje av tanken på att få ett barn med sperma från en främling som man inte har en aning om vem det är. Tro det eller ej men många lägger vikt vid att barnet utseendemässigt är likt en själv/pappan och att man vet vem pappa är. Långt ifrån alla män är heller sugna på detta som någon skrev ovan. För egen del, tycker jag faktiskt äggdonation eller spermadonation är mer att likställa med adoption än ett biologiskt barn, fast som ett något bättre alternativ då man kan se till att barnet (nåja ägget) har de bästa förutsättningarna att utvecklas redan från befruktningsstadiet.
Alla är inte heller intresserade av adoption utan vill faktiskt ha ett eget biologiskt barn. Sen kan folk sitta här och säga att det är egoistiskt om dom vill. Dom som dömer hårdast tenderar dock oftast att ha egna biologiska barn. Och uttalandena brukar alltid vara i linje med "Jag hade HELT KLART adopterat om jag inte hade kunnat få lilla Kalle/Lisa". Ja, just det. De har inte heller valt att adoptera i första hand....
Jag tycker inte heller du ska fatta några förhastade beslut när du nu ev är lite chockad och ledsen över ett tungt besked men dina känslor och tankar är fullkomligt förståeliga under omständigheterna och du lär knappast vara varken den första eller sista som lämnar en relation pga att det inte blir några barn (av vilken anledning det än må vara).
Svårt. Men ni är i alla fall inte gifta, så det är inte som om du skulle bryta heliga löften om du skulle lämna honom. Det är en liten bonus i eländet.
Relationer är så flytande idag, och så många människor byter partner en eller flera gånger under livet, att det inte är samma tragedi i detta som om det här hade varit år 1950. Jag menar, om du stannar hos honom, och dina fruktsamma år går förbi... och sedan lämnar han dig. Eller ni båda beslutar att ni inte ska leva ihop längre, av någon anledning. Då kommer du att gräma ihjäl dig över att du offrade möjligheten att få barn för hans skull! Konsekvenserna av det beslutet blir ju livslånga - du kommer fortfarande att ha ett sämre liv när du är 90 (ja särskilt då).
Adoption och spermiedonation finns - men det kan aldrig bli samma sak, som att avla, föda och uppfostra ett gemensamt barn tillsammans. Det blir en dimension du missar i så fall...
Dessutom måste du vara säker på att det är något HAN verkligen vill, innerst inne. och många män vill inte ha barn som inte är deras egna. De går med på det för kvinnans skull, för att det är det HON behöver för att bli lycklig... men innerst inne känner de en ovilja. Många fler män än kvinnor kan också tänka sig ett barnfritt äktenskap, ÄVEN om några fertilitetsproblem inte finns, för den delen. Men skaffar paret ett barn som dessutom egentligen inte är hans så blir det ju etter värre, och han kan komma att känna att det är ett ganska onödigt tillskott till hans hem...
Gör inget nu! Men i förlängningen tror jag att det är bäst att du lämnar.
Okej jag trodde det var 75 % sannolikhet att hela inseminationen inte gas resultat. Om det är 25 % per gång är det ändå ganska okej odds att bli gravid efter några försök.
Men klart jag inte bara älskar honom för hans spermier. Men du har inte varit i samma situation antar jag.