Lämna infertil sambo?

Hej TS,
Jag tycker inte du behöver skämmas över dina tankar och känslor. Att ha svårigheter att skaffa barn väcker stora och existentiella frågor och kan framkalla en hel del "fula" och ej socialt acceptabla känslor och tankar. Har man inte varit där själv tycker jag dock inte man bör uttala sig överhuvudtaget...
 
IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.

I den första chocken över att något är fel och att det inte kommer gå så lätt tror jag heller inte det är särskilt märkligt att man inte är så sugen på spermadonation. Alla hoppar inte högt av glädje av tanken på att få ett barn med sperma från en främling som man inte har en aning om vem det är. Tro det eller ej men många lägger vikt vid att barnet utseendemässigt är likt en själv/pappan och att man vet vem pappa är. Långt ifrån alla män är heller sugna på detta som någon skrev ovan. För egen del, tycker jag faktiskt äggdonation eller spermadonation är mer att likställa med adoption än ett biologiskt barn, fast som ett något bättre alternativ då man kan se till att barnet (nåja ägget) har de bästa förutsättningarna att utvecklas redan från befruktningsstadiet.
Alla är inte heller intresserade av adoption utan vill faktiskt ha ett eget biologiskt barn. Sen kan folk sitta här och säga att det är egoistiskt om dom vill. Dom som dömer hårdast tenderar dock oftast att ha egna biologiska barn. Och uttalandena brukar alltid vara i linje med "Jag hade HELT KLART adopterat om jag inte hade kunnat få lilla Kalle/Lisa". Ja, just det. De har inte heller valt att adoptera i första hand.... 
Jag tycker inte heller du ska fatta några förhastade beslut när du nu ev är lite chockad och ledsen över ett tungt besked men dina känslor och tankar är fullkomligt förståeliga under omständigheterna och du lär knappast vara varken den första eller sista som lämnar en relation pga att det inte blir några barn (av vilken anledning det än må vara).

Ligger mycket tankvärt i det du skriver här och är säkerligen några av de frågor TS brottas med.
Men givetvis inte politiskt korrekt på Familjeliv.

Det kanske inte spelar någon roll för dig och din man men det gör det kanske för andra. Och jag tror att man kanske åtminstone till en början när man precis fått ett tråkigt besked ang möjligheterna att skaffa barn så är man kanske inte mottaglig för den möjligheten utan det kanske måste få sjunka in innan man - eventuellt - ser det som en möjlighet?
Som jag skrev ovan ser jag äggdonation snarare som en bättre version av adoption och personligen skulle jag möjligen kunna sträcka mig till äggdonation men jag är däremot inte alls intresserad av att adoptera (shoot me).
Första gången äggdonation nämndes var dock min spontana reaktion "Men då är det ju inte mitt barn!" Jag tyckte det lät som en extremt dålig deal att behöva genomlida en graviditet och en förlossning för att få ett barn som inte genetiskt är mitt! Då tyckte jag att jag lika gärna kunde adoptera så slapp jag ju iaf förstöra min kropp! Nu som sagt ser jag ju fördelarna med att kunna påverka fosterstadiet och barnets första tid men helt jämförbart med ett eget genetiskt barn tycker jag faktiskt inte fortfarande att det är.

Har du själv gjort IVF (eller rättare sagt flera IVF-behandlingar, för det är ju långt ifrån det vanliga att folk lyckas på första försöket?) Det finns rätt många trådar här inne som rätt tydligt beskriver vad det kan innebära både fysiskt och psykiskt och för relationen både att vara ofrivilligt barnlös och att genomgå IVF. 

Visst kan man tycka att det är kallt men rent krasst så har TS möjligheten att välja att försöka skaffa barn på naturlig väg med en annan man om hon inte vill utsätta sig för IVF (eller om det inte lyckas)  eller om hon inte vill ha en spermadonator utan att ha en biologisk pappa till ev framtida barn. Man kan säga vad man vill men jag tror inte det är särskilt ovanligt att förhållanden tar slut för att det inte blir barn (finns både män och kvinnor som lämnar). Kanske beror på alltifrån ålder och övriga omständigheter, om man tror att det finns en enda själsfrände eller att det finns fler personer där ute som man skulle kunna passa ihop med. Kanske är det annat i förhållandet som TS inte är tillfreds med och detta är droppen som får bägaren att rinna över? Om man inte tror att man kommer få ut det man vill ur ett förhållande skall man då ändå stanna kvar?

Alltså, givetvis är det väl så att de som lyckats med IVF och ju färre försök de behövt göra är till övervägande del positiva till IVF och tycker att det var "enkelt". De som gjort kanske 8-10 behandlingar utan att lyckas och mått både fysiskt och psykiskt dåligt under tiden är kanske inte lika roade. Det får man nog bara acceptera.
Nu vet vi ju inte ens om det är aktuellt med IVF för TS del, finns inga spermier alls - och det är egentligen så jag tolkar trådstarten - så är enda alternativet tillsammans med den nuvarande mannen spermadonation och det är som sagt en helt annan fråga. Då handlar det inte om gå igenom någon jobbig behandling eller ej utan hur man ställer sig till att ens barn (delvis) har ett biologiskt ursprung som man inte känner till. Jag tycker inte heller att gener och biologi är allt som räknas men faktum är att istället för att skaffa barn med sin man så står nu TS inför valet att rent fysiskt skaffa barn med en främling, även om hon vet vem som kommer att bli barnets pappa i social bemärkelse. Frågan är ju också hur TS man ställer sig till en spermadonation. Det finns nog en hel del män som då faktiskt skulle välja att avstå barn.  

Vi vet ingenting om TS specifika förutsättningar eller sannolikhet att lyckas vid IVF då det är ytterst individuellt hur man svarar på behandlingarna, bl a, men inte enbart, beroende på ålder. Det jag menade var dock att oavsett den procentuella möjligheten att lyckas vid ett enskilt IVF-försök så är det ju just ett enda försök (eller hur många behandlingar du nu väljer att göra). Att jämföra med att inte vara i situationen att behöva göra IVF och försöka bli gravid på naturlig väg, då har man ju s a s betydligt fler chanser på sig, dvs varje månad så länge man är fertil. Detta var alltså apropå att TS övervägde att lämna mannen. För även om du har en viss procentuell chans vid varje IVF så blir det ju antingen ett barn eller inte, dvs behandlingen lyckas eller misslyckas till 100%. Och det kan kännas tufft att hantera att man t ex har 3 försök på sig att skaffa barn, men med en annan man hade TS haft otaliga försök framför sig.
Säger inte att det finns någon garanti att lyckas med en annan man på naturlig väg och är heller inte på något vis negativt inställd till IVF utan mina kommentarer har hela tiden handlat om att jag faktisk förstår TS tankegångar och den kanske initiala panik över den situation hon nu befinner sig i.  

Ja det är ju kanske inte så sannolikt att det kommer upp till diskussion innan svårigheterna att skaffa barn uppstår...
Möjligen om man haft någon nära eller i bekantskapskretsen som haft problem men om man aldrig kommit i kontakt med det så är det kanske inte det första man diskuterar.

Tummen upp för vad du skriver även om jag givetvis beklagar själva situationen ni varit med om som sådan. Det är exakt så som du skriver att för många kan det vara en lång känslomässig process och inget självklart beslut. Kommer man väl fram till att donation är rätt väg att gå så tror jag absolut att man kan älska det barnet lika mycket som ett genetiskt/biologiskt barn. Men det är extremt störande med personer som fått sina biologiska barn utan problem och som sedan tycker det är självklart att det för andra inte ska spela någon roll att exempelvis adoption är det enda alternativet som kvarstår.
Förstod jag rätt att du och din man valt att gå vidare med donation och nu har ett barn? Var det isf någon skillnad för dig och din man i processen dit och hur ni såg på saken? (Ber om ursäkt på förhand om du inte vill svara eller gå in i detaljer kring detta.) 

Och på vilket sätt har TS uttryckt sig olämpligt?
Har hon ifrågasatt om du förlorat vettet t ex?

Oj den här tråden har verkligen hamnat OT.
Nu verkar ju TS ha lämnat tråden sedan länge men jag tycker det var synd att den spårade ur och blev en tråd för eller emot ägg/spermadonation.
Tyckte tråden var tillräckligt intressant som den var dvs, att rädslan för barnlöshet och längtan efter barn kan få en att lämna en älskad partner. Trodde det skulle vara betydligt fler som hade personliga erfarenheter att berätta om det. Men, men... det kanske är för tabu m h t den sågning TS blev utsatt för.

Vad gäller donationsfrågan tror jag bara ni kan enas om att ni tycker fundamentalt olika. Själv är jag betydligt mer för än emot donation som ren företeelse, dock tror jag inte det är "för alla". Dvs inte alla som kan tänka sig detta, därav min förståelse för TS. Vad gäller barnen tror jag det är ytterst individuellt, precis som för adoptivbarn, för vissa är det jätteviktigt att ta reda på sitt biologiska ursprung, för andra rätt ointressant och man är nöjd som det är (har exempel på båda i bekantskapskretsen).