Lämna infertil sambo?

Ja jo, fast det är ju risken man får ta om man väljer den här vägen. Barnet har rätt att veta, punkt slut. De som inte berättar är själviska och tänker på sig själva när det är barnet som ska vara i fokus.

Enligt reproduktionscenter så ska man berätta för barnet så tidigt som möjligt. Redan vid ca 3-årsålder.

Absolut - jag håller med om att man ska berätta! Men jag är väldigt tveksam till att göra barn med donerade celler överhuvudtaget. Det är för mycket som kan gå fel, psykologiskt, känslomässigt, socialt, identitetsmässigt... Mycket bättre då att adoptera ett barn som redan FINNS. Då slipper man också snedheten - att den ena är riktig förälder medan den andra inte är det.

Ingen är tvungen att genomgå IVF. Behandlingen är i allra högsta grad frivillig och ett fantastiskt sätt att få hjälp med ett helvetiskt problem, nämligen barnlösheten. Jag är så tacksam över att ha fått denna hjälp och uppleva det underverk son vår son är.

Ok, ts, du verkar ha bestämt dig, då återstår väl inget annat än att önska lycka till.
Men vad är det du vill diskutera då?

Ja visst kan det vara så. Den risken finns även när båda är biologiska föräldrar dock.

Är båda med på tåget så kommer inte snedheten heller, tror jag.

Jag skulle inte kunna tänka mig att adoptera tex, inte min man heller. Det är helt enkelt inget för oss. Kan tänka mig att många problem du beskriver även kan uppstå vid adoption. De har helt andra rötter att söka upp än ett barn som blir till genom donatorinsemination.

Jag vet att min mans största rädsla när han berättade för sitt barn var att barnet inte skulle se honom som sin pappa längre.

Barnet är inte så gammalt så det är något min man behöver prata om fler ggr med barnet. Hans barns reaktion var underbar. Barnet kröp upp i min mans knä och sa "Jag älskar dig pappa" :)

Jag säger dock inte att barnet inte kommer "dra till" med det här när barnet är arg eller i andra situationer men det gäller ju även adopterade barn tex. Jag tror att många barn går igenom en sk identitetskris vare sig det är biologiska eller inte.

Tråkigt att han inte kan få barn! Jag tycker inte att du ska lämna honom, om han är en bra man för dig. Jag förstår att du vill ha biologiska barn och vara gravid. Avvakta lite och ta upp spermadonation. Om han säger nej och inte vill ha ett annat barn en biologiskt förstår jag att du funderar på att gå vidare.

Skämmiga hemligheter? Folk som frågar? Det är absolut inte någon skämmig sak! Han har ju inte direkt gjort något för att ha det här tillståndet och det är givetvis en privatsak. Och varför skulle folk ha anledning att fråga (såvida man inte ger dem det)? Det är ju inte så att man nämner spermastatus till grannen eller till bekanta..

Du vet lite om spermadonation, eller? Man får ju veta vissa grundläggande fakta om donatorn. Man kan välja någon som har en liknande profil som sambon/maken. Ingen behöver ana något.

Älskar man någon lämnar man inte, då försöker man ordna problemet på ett alternativt sätt, ev spermadonator. Förstår inte hur man kan vilja göra en person så illa att vilja lämna för att hans spermier inte är så pigga, eller frånvarande.

Är det viktigare för dig att vara tillsammans med en man där ni båda är biologiska föräldrar, ja då har du gjort ditt val.

Hade det varit okej för dig om det visade sig att det var dig det var fel på och han gör slut o skaffar barn med någon annan?

Ni kanske kan gå till spermabanken i Norge eller Danmark eller vad det är? Storken eller nått? :) ni kan ju välja "donator" som verkar så lik som din sambo som möjligt, tex lång och mörkhårig osv... Den "riktiga" pappan kommer inte vara i bilden men du blir den biologiska mamman. :) win win