Lämna infertil sambo?

Det kändes procentuellt svårt att få barn med konstbefruktning. Är rädd att det ska sluta med att det inte blir något och bara en massa utgifter. Men samtidigt är jag också rädd att det blir svårt för honom att hitta en partner som infertil. 

Jag har, i mitt arbete, träffat många infertila par och de flesta har sett det som ett gemensamt problem, inte som den enes fel ....

Om man ser det som ett gemensamt problem kan man också söka lösningar tillsammans. Om man vill ha gemensamma barn finns donation av ägg/sperma, adoption, gemensamma strategier för att leva utan barn eller med andras barn att fundera kring! Vill mannen inte alls ha barn på alternativt sätt, DÅ kanske man skall fundera över sitt val att ev  gå vidare ......

IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.

I den första chocken över att något är fel och att det inte kommer gå så lätt tror jag heller inte det är särskilt märkligt att man inte är så sugen på spermadonation. Alla hoppar inte högt av glädje av tanken på att få ett barn med sperma från en främling som man inte har en aning om vem det är.

Folk lämnar sin partner för mycket mindre saker... få äktenskap blir livslånga idag, och ännu färre samboförhållanden. Och detta är en GRAV sak att offra, känner jag - att inte få bilda en vanlig, normal familj med gemensamma barn. Utan skämmiga hemligheter och förbjudna tankar, som kan sticka upp sitt fula tryne när som helst... folk som frågar... Att ständigt behöva förklara och försvara hur barnet kom till.

Jo jag vet allt det där, men ska man hålla det hemligt så kan man inte berätta för barnet heller. Barn anförtror saker till sina kompisar.

Det är rätt vanligt att karlar får höra tråkningar av andra män, om de är infertila. Kompisar som erbjuder sig att följa med hem och hjälpa till, och sådant... Och att kunna befrukta en ung kvinna sent i livet ses som ett mandomsprov. Som Sten Andersson sa när han fick barn med en ny, ung fru i 60-årsåldern: då behövde han inte åka Vasaloppet!

Den källa jag har är informationen vi fick hos kuratorn på RPC. Man bör börja prata om det så tidigt som möjligt, gärna redan vid 3-årsålder.

Du har en skyldighet att berätta för barnet, så enkelt är det. Är man inte beredd att göra det så bör man vänta med att skaffa barn genom donatorinsemination till man är mogen för att ta konsekvenserna som det kan innebära.

Så det spelar ingen roll om du håller med mig eller inte utan det är din skyldighet att göra det.

Det handlar om barnets rättigheter, inget annat.

Ja jag anser att de "kommer undan" och jag anser mkt mer om såna mammor som jag inte tänker skriva här! De tänker på sig själva istället för vilka konsekvenser det kan få för barnet.

Obligatoriskt faderskapstest låter då inte fy skam.

Ett barn har rätt att veta vilka ens biologiska föräldrar är.

Ja, fast å andra sidan kan det bli en chock att plötsligt få den informationen också. Vid 11, 14 eller 18... Måste ju kännas som att hela världen rämnar: "min pappa är inte min pappa, min farmor är inte min farmor, min faster är inte min faster, mina kusiner är inte mina kusiner... och vem är JAG då..?"

Jag tror mer på att inte använda donerade könsceller alls, så uppstår inte problemet. Jag anser att det aldrig borde ha blivit tillåtet i Sverige. Om rätt parti går framåt kan vi kanske få bort den möjligheten igen.

Min "mamma" inbillade sig att jag skulle se henne som min mamma med.

Men jag är smartare än så för jag vet - riktig förälder =  gemensamt DNA.

Allt sådant som donation, surrogat o. adoption borde för barnens skull förbjudas. Alla dessa grundar sig enbart i vuxnas egoism, utan en tanke på de som blir drabbade. // Själv adopterad.

 

"Sometimes when I look in the mirror I feel like it's a reflection of a stranger," she says, "because there are just pieces of me I can't identify."