Anonym (...)

Äldre 27 Jul 19:08

305 svar

Lämna infertil sambo?

Anonym (--) skrev 2014-07-27 17:38:57 följande:

Brukar pappor känna kärlek till barn som inte är deras biologiska? Erfarenheter?

Absolut!! Min man har samma problem som din.

Hur känner din man efter att ha fått det här beskedet? Det du borde göra är att stötta honom och finnas där om han behöver prata.

Min man har ett barn sedan innan som kom till genom spermadonation och jag kan säga dig att han älskar barnet så galet mkt! Jag tänker aldrig på det faktum att det inte är hans biologiska barn. När min man fick reda på att han inte kunde få biologiska barn så blev han helt förstörd. Han älskar barn så otroligt mkt. Mamman till hans barn var väldigt okänslig när det gällde det här men min man och jag har pratat mkt om det.

Som jag skrev innan så bör du stötta honom i det här, inte lämna honom!!

Anonym (...)

Äldre 28 Jul 16:35

#162

Indiria skrev 2014-07-28 13:54:29 följande:

Många verkar hårda mot TS och skriver saker som "ja du borde göra slut, han förtjänar någon bättre än dig". Men det är fint att läsa inläggen från er som förstår den panik man kan känna och framförallt sorgen över att inte kunna få ett barn med den man älskar.

Jag är själv i den situationen, min man har extemt få och dåliga spermier. Vi har gjort tre ivf med icsi och inte fått ett enda bra embryo tillbaka. Nu sist så dömde de i princip ut hans spermier och sa att donation är nog bäst. Det är inget som man bara accepterar sådär. Vissa verkar ta lätt på det, "ja men spermiedonation finns ju och så kan man alltid adoptera" ungefär som att mellanmjölken var slut, får väl köpa röd mjölk då.

Det är inte riktigt så enkelt. Det är en lång känslomässig process man måste gå igenom innan man kan accepera det. Den sorgen över att inte kunna titta på vårt barn och se likheter från min man, det gjorde riktigt ont. För hans del också givetvis. Det har tagit flera månader för mig att acceptera läget. Det är jättefint att vissa känner att gener inte spelar någon som helst roll men för de flesta så tror jag att det gör det. Man är inte en sämre människa för det.

Och det här med ivf som är så himla lätt enligt några här.. Rent fysiskt så hade jag inga problem med ivf-behandlingarna. Jag mådde bra och hade bara lite ont efter äggplocket. Men psykiskt så var det fruktansvärt! De där förhoppningarna som man försöker hålla i styr och den där förkrossande känslan när de ringde upp och sa att man inte fick komma tillbaka för återföring då alla embryon dött. Hade jag däremot blivit gravid på första så hade jag tyckt det var hur lätt som helst.

Jag tycker givetvis inte heller att TS ska lämna sin sambo nu utan låta det smälta in och så måste de prata! Prata, prata och prata! Viktigt att alla känslor kommer upp till ytan och bearbetas tillsammans. Men skulle TS längre fram känna att spermiedonation inte är ett alternativ så är det ju bättre att lämna.

Här håller jag helt och hållet med dig! Jag var dock inte tillsammans med min man när han fick reda på att han inte hade några fungerande spermier men han och jag har pratat mkt om den tiden.

Hans dåvarande var väldigt okänslig mot honom efter de fick reda på det. Hon tvekade inte en sekund på att det skulle bli donatorimsemination men brydde sig inte nämnvärt om min mans sits. När jag tänker på det nu så hade det kunnat sluta i katastrof då min man inte ens fick tid på sig att tänka över det här eller sörja det faktum att han aldrig skulle kunna få ett biologiskt barn. Det finns en himla massa mer jag skulle kunna skriva om deras situation men så mkt känner jag inte att jag vill lämna ut.

Jag skrev ett inlägg om det här tidigare i tråden och allt slutade bra när det gäller relationen mellan min man och hans barn. Han älskar barnet mer än något annat, biologisk eller inte men som jag skrev så hade det kunnat sluta i katastrof med tanke på hur lite stöttning och förståelse han fick från sin dåvarande pga att hon var så desperat efter ett barn!!

Anonym (...)

Äldre 28 Jul 16:39

#163

Anonym (insatt) skrev 2014-07-28 15:46:12 följande:

Att få donatorsbarn i Sverige söker upp sina genetiska föräldrar beror säkert på att en majoritet av deras "nya" föräldrar aldrig berättar det rätta förhållandet för dem (att de är donatorsbarn) utan låter dem växa upp med en livslögn!

Tror du verkligen att majoriteten väljer att aldrig berätta?

Ingen jagar dessa föräldrar med blåslampa men man har en skyldighet att berätta för barnet hur det har blivit till. Är inte helt 100 men jag tror till och med att man har en laglig skyldighet att berätta för barnet.

Det handlar alltid om barnets bästa!

Anonym (...)

Äldre 28 Jul 16:57

#167

Jeaninne skrev 2014-07-28 16:40:18 följande:

Men exakt! Det är det som är så farligt - en barndesperat kvinna som ställer ultimatum och hotar! Då bäddar man ju för att mannen ska känna sig avvaktande till det barn som föds. Eller i värsta fall att han ska känna att det inte är hans alls, utan att det bara får bo i hans hus på nåder för hans frus skull...

Ja det är ju det!! Jag skrev dock att jag tycker att TS ska stötta honom i det här och inte lämna. Men om ingen av dem vill prova ett alternativ som tex donation, så förändras ju läget. Då kan jag inte säga till 100% att jag skulle stanna kvar.

Nu fick jag reda på min mans problem innan vi blev tillsammans men efter jag hade fått starka känslor för honom, så jag hade ju ett val. Min situation är annorlunda mot TS då jag redan har ett barn jag också men jag skulle gärna skaffa ett med min man, vilket jag inte var lika säker på då han berättade för mig om hans problem. Jag tyckte då att det skulle kännas konstigt osv osv men de känslorna har släppt nu iaf.

Anonym (...)

Äldre 28 Jul 16:59

#168

Jeaninne skrev 2014-07-28 16:42:27 följande:

Det är ingen mening med den lagen om ingen kollar.

Jag vet att i Storbritannien skickar myndigheterna hem ett brev till donatorbarnet på 18-årsdagen, med information om hur h*n blivit till och hur h*n kan få ut uppgifterna om sin riktiga pappa. Men det är klart, om 18-åringen fortfarande bor hemma - vilket väl de flesta gör - så är det lätt för föräldern att förstöra brevet...

Självklart har den ingen mening eftersom, som du skriver, ingen kollar upp det.

Förstår dock inte varför man är så självisk och väljer att inte berätta för barnet :(

Anonym (...)

Äldre 28 Jul 17:10

#170

Jeaninne skrev 2014-07-28 17:03:35 följande:

Man vill väl vara en "vanlig, normal" familj utåt sett. Om man berättar för sitt barn, så finns ju risken att det berättar för sin bästis... som berättar för resten av klassen, som berättar hemma... Och sedan kommer hela orten att spekulera i ifall mannen är impotent...

Ja jo, fast det är ju risken man får ta om man väljer den här vägen. Barnet har rätt att veta, punkt slut. De som inte berättar är själviska och tänker på sig själva när det är barnet som ska vara i fokus.

Enligt reproduktionscenter så ska man berätta för barnet så tidigt som möjligt. Redan vid ca 3-årsålder.

Anonym (...)

Äldre 28 Jul 17:36

#174

Jeaninne skrev 2014-07-28 17:15:06 följande:

Absolut - jag håller med om att man ska berätta! Men jag är väldigt tveksam till att göra barn med donerade celler överhuvudtaget. Det är för mycket som kan gå fel, psykologiskt, känslomässigt, socialt, identitetsmässigt... Mycket bättre då att adoptera ett barn som redan FINNS. Då slipper man också snedheten - att den ena är riktig förälder medan den andra inte är det.

Ja visst kan det vara så. Den risken finns även när båda är biologiska föräldrar dock.

Är båda med på tåget så kommer inte snedheten heller, tror jag.

Jag skulle inte kunna tänka mig att adoptera tex, inte min man heller. Det är helt enkelt inget för oss. Kan tänka mig att många problem du beskriver även kan uppstå vid adoption. De har helt andra rötter att söka upp än ett barn som blir till genom donatorinsemination.

Jag vet att min mans största rädsla när han berättade för sitt barn var att barnet inte skulle se honom som sin pappa längre.

Barnet är inte så gammalt så det är något min man behöver prata om fler ggr med barnet. Hans barns reaktion var underbar. Barnet kröp upp i min mans knä och sa "Jag älskar dig pappa" :)

Jag säger dock inte att barnet inte kommer "dra till" med det här när barnet är arg eller i andra situationer men det gäller ju även adopterade barn tex. Jag tror att många barn går igenom en sk identitetskris vare sig det är biologiska eller inte.

Anonym (...)

Äldre 28 Jul 21:59

#193

Anonym (svårt) skrev 2014-07-28 21:43:46 följande:

Men man ska använda öppen donation och i n t e l j u g a för barnet om ursprunget!

Här i Sverige finns inget annat än öppen donation. Sen om de vänder sig till andra länder blir det värre.

Anonym (...)

Äldre 29 Jul 10:13

#200

Gina43 skrev 2014-07-29 08:22:09 följande:

e=73693288][quote-nick]Anonym (...) skrev 2014-07-28 17:10:41 följande:[/quote-nick]Ja jo, fast det är ju risken man får ta om man väljer den här vägen. Barnet har rätt att veta, punkt slut. De som inte berättar är själviska och tänker på sig själva när det är barnet som ska vara i fokus.

Enligt reproduktionscenter så ska man berätta för barnet så tidigt som möjligt. Redan vid ca 3-årsålder.

Källa på att man bör prata om donerad sperma med en treåring, tack!

Jag håller inte med er om att man måste eller borde berätta att sperman kom från någon annan än den som barnet ser som sin pappa. Det finns ju många barn som kommit till på naturlig väg men där mamman inte varit ärlig om vem den biologiska pappan är. Ni anser att de "kommer undan" då eller förespråkar ni i konsekvensens anda isf faderskapstester för alla barn?[/quote]Den källa jag har är informationen vi fick hos kuratorn på RPC. Man bör börja prata om det så tidigt som möjligt, gärna redan vid 3-årsålder.

Du har en skyldighet att berätta för barnet, så enkelt är det. Är man inte beredd att göra det så bör man vänta med att skaffa barn genom donatorinsemination till man är mogen för att ta konsekvenserna som det kan innebära.

Så det spelar ingen roll om du håller med mig eller inte utan det är din skyldighet att göra det.

Det handlar om barnets rättigheter, inget annat.

Ja jag anser att de "kommer undan" och jag anser mkt mer om såna mammor som jag inte tänker skriva här! De tänker på sig själva istället för vilka konsekvenser det kan få för barnet.

Obligatoriskt faderskapstest låter då inte fy skam.

Ett barn har rätt att veta vilka ens biologiska föräldrar är.

Anonym (...)

Äldre 29 Jul 12:09

#209

Gina43 skrev 2014-07-29 11:35:54 följande:

Skyldighet enligt vem? Det är er uppfattning. Jag tycker att det låter helt sjukt att prata med ett så litet barn om sådana saker. Kuratorskälla, tja, har ni inget bättre att komma med, någon forskning eller studie? Åter igen, högst subjektiva uppfattningar...

Skyldighet enligt svensk lag...

Såhär står det i ett stycke i broschyren jag fick från RPC:

Lag: I centrum står omtanken om barnet och barnets rätt att få reda på hur det har kommit till. Barnet har sedan rätt att "i mogen ålder" komma till den behandlande kliniken för att få reda på donatorns identitet.

En kuratorkälla från RPC är högst aktuell. Alla som vänder sig till RPC där jag bor måste prata med en kurator bl.a. Hade personerna som vänder sig dit sagt att de inte vill/tänker berätta för barnet hur det kom till så hade de inte blivit godkända för behandlingen.

En donator måste dessutom gå med på att barnet får söka upp denne när barnet är mogen för det. Tror att det är från 18-årsålder.

Återigen är det dina uppfattningar medan jag kommer med fakta från RPC.

Anonym (...)

Äldre 29 Jul 12:18

#211

Jeaninne skrev 2014-07-29 12:13:40 följande:

Jo. Det värsta är ju bara att det inte följs upp. Om föräldrarna vill förtiga sanningen för barnet, så kan de. Ända tills det - som sagt - förr eller senare kommer fram ändå.

Ja visst är det så och självklart händer det att föräldrar inte berättar för barnet och det är förjävligt!

Jag svarade bara på att Gina43 anser att det här bara är min uppfattning, vilket inte stämmer som du vet.

Lämna infertil sambo?

INNEHÅLL