Lämna infertil sambo?

Jag hoppas du gjorde klart för honom innan det blev allvarligt mellan er, att det skulle bli så här om han skulle visa sig vara infertil, så att han kunde välja själv.

Hos oss är det tvärtom, mina ägg som inte fungerar så vi har en liten äggdonationstjej. Min man skulle aldrig ha kommit på tanken att lämna mig på grund av det. Kan verkligen inte förstå vad som är så viktigt med att dela gener. För gener är det enda jag inte delar min dotter, hon har växt i min mage och vi har funnits där från hennes första sekund. Hon är vårt underverk oavsett vems gener hon har. Så kommer det bli för dig och din sambo om ni gör insemination med donerade spermier. Det enda han inte kommer dela med erat eventuella barn är DNA-sträng och att vara förälder handlar om så mycket mer är gener. Om det är att dela gener som är det viktiga för dig undrar jag om du är mogen att bli förälder.

Näe tag dig en funderare på vad som är viktigt här i livet. Jag hoppas för din sambos skull att du kommer fram till att det viktiga är att ni får ett gemensamt barn oavsett hur, annars att du lämnar honom så att han kan hitta lyckan med någon som bättre förstår vad föräldraskap handlar om. Som andra skriver så är chanserna att lyckas med insemination mycket goda och betydligt billigare än äggdonation som vi gjort.

Märkligt post. Nu är jag inte den du svarade först men det där med att inte ens försöka med spermiedonation eller överväga andra alternativ när båda verkligen vill ha barn känns för mig väldigt egoistiskt. Saksamma om det är en kung, hanterverkare eller vad tusan som helst. Kan inte förstå varför biologiskt ska vara så jäkla viktigt att man förstör förhållanden för en framtid utan garantier.

Tur att det finns män som kan tänka längre och kan adoptera med sin kvinna. Varesig det är hans eller hennes problem.

Hej TS,
Jag tycker inte du behöver skämmas över dina tankar och känslor. Att ha svårigheter att skaffa barn väcker stora och existentiella frågor och kan framkalla en hel del "fula" och ej socialt acceptabla känslor och tankar. Har man inte varit där själv tycker jag dock inte man bör uttala sig överhuvudtaget...
 
IVF är ingen särskilt rolig behandling och det är trots allt kvinnan som går igenom den, dvs det är du som måste utsätta dig för behandling trots att det inte är dig det är "fel på". Dessutom är det ju naturligtvis så att med två fullt friska parter som har regelbundet samlag så är ju självklart chanserna betydligt större eller kanske snarare fler (och betydligt trevligare ;) ) än vid enstaka IVF-behandlingar. Vid ev behov av ICSI som ngn lite lättvindigt slängde sig med så är chanserna ännu lite mindre, dvs det finns en riskfaktor till i o m att man då måste sticka hål på ägget och det är inte alla ägg som klarar det. Anyway, tråden handlar inte om sannolikheter vid IVF, den informationen är ju ytterst individuell för er som par och den kommer du få av läkare, men det jag reagerar på är att många tror att det "är bara att göra IVF". Det är inte så bara! Utan kan vara rätt tufft både fysiskt och psykiskt och relationen kan ta stryk.

I den första chocken över att något är fel och att det inte kommer gå så lätt tror jag heller inte det är särskilt märkligt att man inte är så sugen på spermadonation. Alla hoppar inte högt av glädje av tanken på att få ett barn med sperma från en främling som man inte har en aning om vem det är. Tro det eller ej men många lägger vikt vid att barnet utseendemässigt är likt en själv/pappan och att man vet vem pappa är. Långt ifrån alla män är heller sugna på detta som någon skrev ovan. För egen del, tycker jag faktiskt äggdonation eller spermadonation är mer att likställa med adoption än ett biologiskt barn, fast som ett något bättre alternativ då man kan se till att barnet (nåja ägget) har de bästa förutsättningarna att utvecklas redan från befruktningsstadiet.
Alla är inte heller intresserade av adoption utan vill faktiskt ha ett eget biologiskt barn. Sen kan folk sitta här och säga att det är egoistiskt om dom vill. Dom som dömer hårdast tenderar dock oftast att ha egna biologiska barn. Och uttalandena brukar alltid vara i linje med "Jag hade HELT KLART adopterat om jag inte hade kunnat få lilla Kalle/Lisa". Ja, just det. De har inte heller valt att adoptera i första hand.... 
Jag tycker inte heller du ska fatta några förhastade beslut när du nu ev är lite chockad och ledsen över ett tungt besked men dina känslor och tankar är fullkomligt förståeliga under omständigheterna och du lär knappast vara varken den första eller sista som lämnar en relation pga att det inte blir några barn (av vilken anledning det än må vara).