Anonym (--)

Äldre 27 Jul 17:01

305 svar

Lämna infertil sambo?

Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.

Anonym (...)

Äldre 29 Jul 10:13

#200

Gina43 skrev 2014-07-29 08:22:09 följande:

e=73693288][quote-nick]Anonym (...) skrev 2014-07-28 17:10:41 följande:[/quote-nick]Ja jo, fast det är ju risken man får ta om man väljer den här vägen. Barnet har rätt att veta, punkt slut. De som inte berättar är själviska och tänker på sig själva när det är barnet som ska vara i fokus.

Enligt reproduktionscenter så ska man berätta för barnet så tidigt som möjligt. Redan vid ca 3-årsålder.

Källa på att man bör prata om donerad sperma med en treåring, tack!

Jag håller inte med er om att man måste eller borde berätta att sperman kom från någon annan än den som barnet ser som sin pappa. Det finns ju många barn som kommit till på naturlig väg men där mamman inte varit ärlig om vem den biologiska pappan är. Ni anser att de "kommer undan" då eller förespråkar ni i konsekvensens anda isf faderskapstester för alla barn?[/quote]Den källa jag har är informationen vi fick hos kuratorn på RPC. Man bör börja prata om det så tidigt som möjligt, gärna redan vid 3-årsålder.

Du har en skyldighet att berätta för barnet, så enkelt är det. Är man inte beredd att göra det så bör man vänta med att skaffa barn genom donatorinsemination till man är mogen för att ta konsekvenserna som det kan innebära.

Så det spelar ingen roll om du håller med mig eller inte utan det är din skyldighet att göra det.

Det handlar om barnets rättigheter, inget annat.

Ja jag anser att de "kommer undan" och jag anser mkt mer om såna mammor som jag inte tänker skriva här! De tänker på sig själva istället för vilka konsekvenser det kan få för barnet.

Obligatoriskt faderskapstest låter då inte fy skam.

Ett barn har rätt att veta vilka ens biologiska föräldrar är.

talktothehand

Äldre 29 Jul 10:18

#201

Oj, du kan då verkligen inte älska din man TS. Han ska vara glad om han blir av med dig.

The little I know I owe to my ignorance

vampyria2

Äldre 29 Jul 10:42

#202

Jeaninne skrev 2014-07-28 13:48:01 följande:

Fast just det du skriver nu som är det farliga. "Om han inte går med på att jag får göra spermiedonation skulle jag garanterat ha lämnat honom". "Om det är mannen det är fel på och han vägrar att låta mig uppleva det."

Det är ju känslomässig utpressning! Tror du verkligen, att om du pressar din man att gå med på det med sådana medel, att hans inställning till barnet kommer att bli positiv och kärleksfull..? Jag tror, att han i så fall alltid kommer att känna, att barnet är en parasit som får leva på nåder i hans hus...

Mycket bättre att lämna i det läget!

Nu skulle ajg aldrig någonsin lägga upp det samtalet så att det låter som "du måste gå med på det här annars..." utan mer prata igenom det hela och höra vart han står i frågan och sen ta beslutet ut i från det, men samtidigt så vet jag att jag skulle förr eller senare lämna om jag inte fick uppleva att få vara gravid m.m bara för att han hellre vill tex adoptera, kan ju kännas som att mitt biologiska barn borde vara honom nära och kär ändå faktiskt.

Jag vet att jag skulle aldrig någonsin vilja att han missade chansen att få ett biologiskt barn om den chansen fanns om jag var den som var steril, så varför skulle han neka mig om han vill att jag ska vara den lyckligaste i världen? Skulle han kunna se ett barn födas och växa upp och känna så som du skriver mot det barnet så är det en man jag aldrig skulle välja att bli tillsammans med, en riktigt man tar han om de barn som finns i hanns närhet tycker jag.

Sen att kalla det känslomässig utpressning kan jag förstå att man gör men här är jag ego och som sagt det är min mening med livet, det är det som hela livet har fört mig framåt så att en man som känner mig och visste hur hårt jag verkligen brann för att få vara gravid och föda ett barn skulle nog aldrig neka mig det eller inte förstå att det handlar om något mycket större för mig än vad det gör för andra, jag tycker inte bara om barn jag verkligen älskar barn och har vigt hela mitt liv till att skaffa barn, har fyra själv, sen jobbar jag med barn och har gjort hela livet, nä jag har svårt att tro att nån av de män jag har valt till mina skulle neka mig den lyckan faktiskt, som tur är

Jeaninne

Äldre 29 Jul 10:58

#203

Gina43 skrev 2014-07-29 08:22:09 följande:

Jag håller inte med er om att man måste eller borde berätta att sperman kom från någon annan än den som barnet ser som sin pappa. Det finns ju många barn som kommit till på naturlig väg men där mamman inte varit ärlig om vem den biologiska pappan är. Ni anser att de "kommer undan" då eller förespråkar ni i konsekvensens anda isf faderskapstester för alla barn?

Jag tror faktiskt att det skulle vara bra med faderskapstester för alla barn. Som rutin på sjukhusen, blodprov tas direkt efter födelsen - så att inte bara vissa kvinnor utpekas. (Men naturligtvis måste föräldrarna kunna tacka nej - om båda tackar nej så BLIR det nej, men om bara mamman tackar nej så tas provet ändå.)

För inget är så förödande som en livslögn... som ofta kommer fram ändå förr eller senare. Barnet liknar inte sin far, folk undrar, pratar... så småningom börjar barnet själv undra varför det inte liknar sin far.

Och om blodgrupperna inte stämmer, så blir det uppenbart hur det ligger till från första gången barnet har anledning att få blodgruppering gjord (t.ex. om han eller hon ska opereras). Det förekommer även i biologiundervisningen på högstadiet, att eleverna får gruppera sitt eget blod, och att detta görs i samband med genetikavsnittet. Då blir det också uppenbart, om barnet går hem och frågar sina föräldrar vad de har för blodgrupper. (Om inte pappan har samma som den biologiska pappan såklart, eller annan kombo som är genetiskt möjlig.)

Någon som vet om man matchar donatorns blodgrupp med den sociala pappans..?

Att få veta denna mörka hemlighet av en slump, kan skada en människas tilltro till andra för livet! Och även hela upplevelsen av sin identitet.

Gina43

Äldre 29 Jul 11:22

#204

Jeaninne skrev 2014-07-28 19:43:23 följande:

Jo jag vet allt det där, men ska man hålla det hemligt så kan man inte berätta för barnet heller. Barn anförtror saker till sina kompisar.

Det är rätt vanligt att karlar får höra tråkningar av andra män, om de är infertila. Kompisar som erbjuder sig att följa med hem och hjälpa till, och sådant... Och att kunna befrukta en ung kvinna sent i livet ses som ett mandomsprov. Som Sten Andersson sa när han fick barn med en ny, ung fru i 60-årsåldern: då behövde han inte åka Vasaloppet!

Just därför ska man - om man alls säger något - berätta först när barnet är moget att hantera informationen. Allt annat är ju helt befängt. Hör ni inte det själva?

Jeaninne

Äldre 29 Jul 11:30

#205

Gina43 skrev 2014-07-29 11:22:17 följande:

Just därför ska man - om man alls säger något - berätta först när barnet är moget att hantera informationen. Allt annat är ju helt befängt. Hör ni inte det själva?

Ja, fast å andra sidan kan det bli en chock att plötsligt få den informationen också. Vid 11, 14 eller 18... Måste ju kännas som att hela världen rämnar: "min pappa är inte min pappa, min farmor är inte min farmor, min faster är inte min faster, mina kusiner är inte mina kusiner... och vem är JAG då..?"

Jag tror mer på att inte använda donerade könsceller alls, så uppstår inte problemet. Jag anser att det aldrig borde ha blivit tillåtet i Sverige. Om rätt parti går framåt kan vi kanske få bort den möjligheten igen.

Jeaninne

Äldre 29 Jul 11:35

#206

vampyria2 skrev 2014-07-29 10:42:35 följande:

Nu skulle ajg aldrig någonsin lägga upp det samtalet så att det låter som "du måste gå med på det här annars..." utan mer prata igenom det hela och höra vart han står i frågan och sen ta beslutet ut i från det, men samtidigt så vet jag att jag skulle förr eller senare lämna om jag inte fick uppleva att få vara gravid m.m bara för att han hellre vill tex adoptera, kan ju kännas som att mitt biologiska barn borde vara honom nära och kär ändå faktiskt.

Jag vet att jag skulle aldrig någonsin vilja att han missade chansen att få ett biologiskt barn om den chansen fanns om jag var den som var steril, så varför skulle han neka mig om han vill att jag ska vara den lyckligaste i världen? Skulle han kunna se ett barn födas och växa upp och känna så som du skriver mot det barnet så är det en man jag aldrig skulle välja att bli tillsammans med, en riktigt man tar han om de barn som finns i hanns närhet tycker jag.

Sen att kalla det känslomässig utpressning kan jag förstå att man gör men här är jag ego och som sagt det är min mening med livet, det är det som hela livet har fört mig framåt så att en man som känner mig och visste hur hårt jag verkligen brann för att få vara gravid och föda ett barn skulle nog aldrig neka mig det eller inte förstå att det handlar om något mycket större för mig än vad det gör för andra, jag tycker inte bara om barn jag verkligen älskar barn och har vigt hela mitt liv till att skaffa barn, har fyra själv, sen jobbar jag med barn och har gjort hela livet, nä jag har svårt att tro att nån av de män jag har valt till mina skulle neka mig den lyckan faktiskt, som tur är

Fast då gäller det att inte önsketänka... att inte tillskriva sin man underbara egenskaper som han inte har. Jag har med egna ögon sett hur illa det kan gå, när en desperat kvinna övertalar sin man till adoption... och mannen inte kan dölja sin ovilja mot adoptivbarnet sedan. Barn känner sådant också, det märks på hundra olika vis även om föräldern inte är medvetet elak.

För män brukar barnlängtan starta i detta med att föra blodet, släkten, efternamnet, släktklenoderna (ev. gården, familjeföretaget...) vidare. Kärleken till barnet, och upptäckten att barn kan vara roliga i sig, kommer oftast senare, och är grundat i den övergripande känslan av att ha fört släkten vidare. Om det inte vore så, skulle vi ju se fler män i barnomsorgen och som lärare på lägre stadier!

Gina43

Äldre 29 Jul 11:35

#207

Anonym (...) skrev 2014-07-29 10:13:13 följande:

Den källa jag har är informationen vi fick hos kuratorn på RPC. Man bör börja prata om det så tidigt som möjligt, gärna redan vid 3-årsålder.

Du har en skyldighet att berätta för barnet, så enkelt är det. Är man inte beredd att göra det så bör man vänta med att skaffa barn genom donatorinsemination till man är mogen för att ta konsekvenserna som det kan innebära.

Så det spelar ingen roll om du håller med mig eller inte utan det är din skyldighet att göra det.

Det handlar om barnets rättigheter, inget annat.

Ja jag anser att de "kommer undan" och jag anser mkt mer om såna mammor som jag inte tänker skriva här! De tänker på sig själva istället för vilka konsekvenser det kan få för barnet.

Obligatoriskt faderskapstest låter då inte fy skam.

Ett barn har rätt att veta vilka ens biologiska föräldrar är.

Skyldighet enligt vem? Det är er uppfattning. Jag tycker att det låter helt sjukt att prata med ett så litet barn om sådana saker. Kuratorskälla, tja, har ni inget bättre att komma med, någon forskning eller studie? Åter igen, högst subjektiva uppfattningar...

Jeaninne

Äldre 29 Jul 11:41

#208

Gina43 skrev 2014-07-29 11:35:54 följande:

Skyldighet enligt vem? Det är er uppfattning. Jag tycker att det låter helt sjukt att prata med ett så litet barn om sådana saker. Kuratorskälla, tja, har ni inget bättre att komma med, någon forskning eller studie? Åter igen, högst subjektiva uppfattningar...

Enligt svensk lag har ju alla donationsbarn rätt att få ut uppgifterna om donatorns identitet när det fyller 18, Och det är ju inte möjligt om det inte ens vet om att det kommit till via donation.

I Storbritannien, som jag sa förut, får barnet ett brev om detta när det fyller 18. Men föräldern kan ju vakta på posten och förstöra brevet... Egentligen borde det vara något förfarande där brevet skickas som rek, bud inte är tillåtna för att hämta ut det, och myndigheten håller reda på att det blir utlöst. Annars skickas en kurator till hemmet att informera personligen...

Anonym (...)

Äldre 29 Jul 12:09

#209

Gina43 skrev 2014-07-29 11:35:54 följande:

Skyldighet enligt vem? Det är er uppfattning. Jag tycker att det låter helt sjukt att prata med ett så litet barn om sådana saker. Kuratorskälla, tja, har ni inget bättre att komma med, någon forskning eller studie? Åter igen, högst subjektiva uppfattningar...

Skyldighet enligt svensk lag...

Såhär står det i ett stycke i broschyren jag fick från RPC:

Lag: I centrum står omtanken om barnet och barnets rätt att få reda på hur det har kommit till. Barnet har sedan rätt att "i mogen ålder" komma till den behandlande kliniken för att få reda på donatorns identitet.

En kuratorkälla från RPC är högst aktuell. Alla som vänder sig till RPC där jag bor måste prata med en kurator bl.a. Hade personerna som vänder sig dit sagt att de inte vill/tänker berätta för barnet hur det kom till så hade de inte blivit godkända för behandlingen.

En donator måste dessutom gå med på att barnet får söka upp denne när barnet är mogen för det. Tror att det är från 18-årsålder.

Återigen är det dina uppfattningar medan jag kommer med fakta från RPC.

Lämna infertil sambo?

INNEHÅLL