Lämna infertil sambo?

Nej, det var spermadonation. Lär inte göra någon skillnad.

Precis.

I alla artiklarna säger personerna att de älskar sina föräldrar, en säger att det till och med fick denne att älska sin pappa mer och alla säger att de ser pappan de växte upp med som sin pappa. Ingen verkar ha haft någon djup livskris förutom att det kunde kännas märkligt att inte likna sin släkt. Dessutom var alla personerna lite äldre barn när de fick informationen och då förstår jag att det kan kännas traumatiskt. Berättar man det för barnet i tidigt stadium på barnets nivå blir det en del av själv.

Jeaninne verkar inte kunna förstå att vatten faktiskt kan vara starkare än blod.

Oj den här tråden har verkligen hamnat OT.
Nu verkar ju TS ha lämnat tråden sedan länge men jag tycker det var synd att den spårade ur och blev en tråd för eller emot ägg/spermadonation.
Tyckte tråden var tillräckligt intressant som den var dvs, att rädslan för barnlöshet och längtan efter barn kan få en att lämna en älskad partner. Trodde det skulle vara betydligt fler som hade personliga erfarenheter att berätta om det. Men, men... det kanske är för tabu m h t den sågning TS blev utsatt för.

Vad gäller donationsfrågan tror jag bara ni kan enas om att ni tycker fundamentalt olika. Själv är jag betydligt mer för än emot donation som ren företeelse, dock tror jag inte det är "för alla". Dvs inte alla som kan tänka sig detta, därav min förståelse för TS. Vad gäller barnen tror jag det är ytterst individuellt, precis som för adoptivbarn, för vissa är det jätteviktigt att ta reda på sitt biologiska ursprung, för andra rätt ointressant och man är nöjd som det är (har exempel på båda i bekantskapskretsen).

Minsann! Förlåt.

Jaha, underbart att de lyckades!

Skönt att höra att du inte vill lämna honom!

Jag ville bara svara på frågan. Min pappa är inte min biologiska. Han är en man som mamma blev tillsammans med när jag var ca 2 år. Sedan dess har jag kallat honom pappa, och han ser mig som sin dotter på alla sätt. Helt fantastiskt är det! Självklart går det att få en pappa/barn relation trots att det inte är biologiskt. Finns ju massor med pappor som adopterar dessutom :)

Hej ts. Här är en till i din situation. Jag förstår exakt vad du menar och dina tankar. Jag förstår även allas reaktioner. Lätt att tycka o tänka när man inte vet hur det känns. Jag har också sagt innan att jag kan tänka mig att adoptera om man inte skulle kunna få barn. I verkligheten går tankarna på ett helt annat sätt. Man tänker fram och tillbaka och på alla möjliga alternativ. Däribland även den som alla säger "själviska" tanken att lämna för att själv få kärnfamiljen som tydligen är så viktig. I af för mig. Man väljer inte att försöka skaffa barn i över ett år med någon man inte älskar. Det handlar inte om det. Vi har haft ett helvetiskt år med alla dessa försök på bestämd tid. Bara det tär på ett förhållande. Man väljer inte heller att göra utredning med någon man inte älskar. Återigen. Det handlar inte om det. Men man kan aldrig se i framtiden. Min rädsla nu är att jag genomgår en spermadonatin och det tar för hårt på relationen att vi ändå inte lyckas hålla ihop... Då är allt förstört. Jag har då satt barn till världen som inte ha en biologisk pappa som för min del är väldigt viktig. Jag själv har dålig relation till min mamma men en väldigt bra till min pappa... Och det tror jag spelar roll i den här sitiationen

.. Hur ser ditt liv ut idag? Skickar över en styrkekram

Om det är viktigare att spermierna är från just din sambo än att han blir pappa till ert/era barn och ni blir föräldrar tillsammans så bör du lämna ja.

Om man bara kunde få båda... Just nu vet jag varken ut eller in. Är du i samma sits? Jag är för dåligt insatt i hur barn gjorda med en donator mår i dagens samhälle. Det handlar inte om mig. Självklart kan jag väl stoppa in någon annan mans spermier och strunta i alla mina tankar om jag visste att barnen inte mår det minsta dåligt över att inte veta vem deras biologiska pappa är. Men hur kan jag vara säker på det? Jag måste själv vara hela klar i tanken med donator och veta min egen inställning till det innan jag kan föra över mina tankar till mina eventuella barn. Vissa som skriver här får det att låta som att det är så himla enkelt beslut. Men har man inte varit här så vet man inte hur det känns. Jag ska ge allt för att förlika mig med tanken på en donator. Kan jag inte det så kan jag inte heller sätta barn till världen som ska leva i det när jag inte ens kan tänka tanken. Det är inte för min skull. Inte för min sambos skull. Utan det är för barnens skull som detta beslut är så otroligt svårt.

Jag är i din mans situation. 24 år gammal är jag... fick som 14 åring reda på att jag inte längre producerar några ägg, jag hade hamnat i ett förtidigt klimakterie. Ett verkligen förtidigt klimakterie... Jag försökte leva ett normalt liv ändå. Men min största rädsla var att berätta för en ny sambo om mitt problem. Jag kände mig onormal när jag skulle berätta och var så rädd så rädd för att möta hans reaktion. Men vet du vad? Alla de killar jag berättat min hemlighet för har stått kvar vid min sida och stöttat mig fullt ut. Idag står jag och min sambo i kö för äggdonation och snart är det dags för vår tur. Vi känner oss oerhört tacksamma och lyckliga på det som väntas. Min sambo ser mig inte mer annorlunda eller mindre eftertraktad för att jag inte kan få egna barn. Han älskar ju mig, inte mina ägg. Det är nog mer jag som tyckt det har varit jobbigt med allt men jag har haft så många år på mig att lära känna den nya situationen och vad som komma skall så jag ser inget onaturligt på detta och min sambo är helt underbar som tar allt så lätt. Jag förstår inte vad du nojar över. Är du rädd att barnet inte ska se din man som sin pappa? Han kommer och är alltid barnets pappa. Genetiken har ingenting med det att göra. Försökt att se det på ett annat sätt. Du älskar väl din man och inte hans spermier? Stötta din man istället. Han har ju precis fått reda på att han inte kan få barn på "naturligt sätt" han behöver dig mer än någonsin och framförallt ditt stöd. Jag tycker fruktansvärt synd om honom faktist.