Vi har försökt få barn över ett år och nu fått beskedet att min sambo saknar spermier. Det känns hopplöst och jag överväger att lämna honom och gå vidare. Det känns ångestfyllt att dumpa honom nu men vi kommer inte kunna skaffa biologiska barn tillsammans vilket är viktigt för mig.
Tack för dina tankar. Ja jag älskar min sambo mer än allt annat och jag ägnar nätter, dagar och kvällar till att ta reda på fakta angående donation. Jag gör allt för att mitt inre också ska tycka att det är ok. Jag har många gånger under de här 2 veckorna som gått tänkt att det hade varit annorlunda om vi gjort en äggdonation, just för att få en del av båda. En annan mans spermie betyder ingen del av min sambo. Jag är så glad att nu delar med er av era tankar för jag önskar så att jag kunde dela dem med er. Dock bevisar flera dokumentärer och forskning på att många barn gjorda med donator bär på en saknad och sorg. Många påstår att barn inte är en mänsklig rättighet. Jag känner därför att jag måste ta in fakta från både för och nackdelar för att komma på vad mitt beslut är. Oavsett om det blir donator, adoption eller att gå vidare om jag inte kan acceptera detta. Det sistnämna alternativet är något jag för allt i världen inte vill men om jag ( som jag ser det) i slutändan inte kan acceptera icke biologiska barn så skulle det vara min enda väg att gå... Jag är sjukskriven och ska gå och prata med en kurator och ge det här tid. Och jag hoppas att jag en dag väljer rätt beslut för oss båda. Jag stöttar min sambo varje dag och jag är öppen med mina tankar också. Det är inte bara han som inte kan få barn. Jag som lever med honom kan då inte heller få det. Det här gäller oss. Och vi ska jobba oss igenom detta på bästa sätt...
Tankar man får efter ett sånt här besked går inte att ta bort. Och jag hoppas att det här är ett forum där jag ska kunna ventilera mina tankar. Det är en sådan otroligt fin gåva att få möjligheten att donera... Den stora frågan för mig är bara varför min magkänsla säger nej...
Många av er verkar ta oerhört lätt på det här med donatorinsemination. Bra för er men nu måste förstå att det inte är lika självklart för alla. För en del står valet mellan biologiska barn eller inga barn. Är det lika självklart för er att även då döma ut någon som vill lämna en infertil partner?
Många av er verkar ta oerhört lätt på det här med donatorinsemination. Bra för er men nu måste förstå att det inte är lika självklart för alla. För en del står valet mellan biologiska barn eller inga barn. Är det lika självklart för er att även då döma ut någon som vill lämna en infertil partner?
Nu har det gått ett halvår och jag sitter fortfarande fast i samma tankar... Det är förjävligt rent ut sagt. Önskar någon bara kunde ge mig facit på det här dilemmat. Har inte sovit ordentligt en enda natt sedan september... Och bet inte vart jag ska ta vägen. Vad ska det bli av allt. Vi har valt att ställa oss i donationskö i af för att komma ett steg åt något håll. Men kroppen skriker fortfarande nej... :(
Nu har det gått ett halvår och jag sitter fortfarande fast i samma tankar... Det är förjävligt rent ut sagt. Önskar någon bara kunde ge mig facit på det här dilemmat. Har inte sovit ordentligt en enda natt sedan september... Och bet inte vart jag ska ta vägen. Vad ska det bli av allt. Vi har valt att ställa oss i donationskö i af för att komma ett steg åt något håll. Men kroppen skriker fortfarande nej... :(
Gå på din magkänsla...separera ett tag och känn efter.
Försök hitta dig själv i allt detta och ge det tid! Få inte dåligt samvete för att du känner som du gör! Det är naturligt.
Sen efter att ni tagit en paus och du fortfarande känner som du gör, ja, då har du svaret! Men om ni separerar och hittar tillbaka till varandra då vet du att han är rätt person för dig.
GoC, du nämnde att du var sjukskriven. Är du verkligen säker på att dina sömnlösa nätter orsakas av dina funderingar kring donationsfrågan eller bottnar de sömnlösa nätterna egentligen i något annat? Kanske är det helt enkelt inte rätt tid för dig/er att ta i den här frågan just nu om det finns andra bekymmer som gör dig sjukskriven och som, rätt eller fel, påverkar ditt beslut, dina perspektiv och din uthållighet när det kommer till barnfrågan? Eller, om ni måste, sök stöd för att kunna navigera rätt. Vad är viktigast för dig? Din partner (livspartner?) eller 100% biologiska barn? Kan du tänka dig att stanna med din partner och att ni får 50% biologiska barn samt en graviditet tillsammans?
Jag lämnade inte min infertila sambo, min livspartner. Det fanns visserligen några få spermier och vi gjorde IVF med ICSI (mikroinjektion). Idag har vi en liten son. Jag hade inte sett på min son med andra ögon om han hade kommit till genom donerad sperma.
Vägen till barn är långt mer än bara DNA i ägg och spermier - det är ju bara början på ett liv som förälder, förhoppningsvis ett långt liv! För mig låg adoption längre bort än en eventuell donation. Det var viktigare att vi fick gå igenom en graviditet tillsammans och vara med om en förlossning samt få vara närvarande vid vårt barns första tid i livet, vilket du inte får vid en adoption. För visst blir det "ert" barn när du bär det - oavsett om ägg eller spermier inte kommer från er - en spännande och förväntansfull tid! Det är också en resa som jag inte ville dela med någon annan än min man.
Med det sagt så var IVF:en kostsam (vi gick privat, lyckades på första försöket), min graviditet förhållandevis svår och förlossningen plötslig och dramatisk (sen prematur, akut KS). Jag hade dock inte velat ha det ogjort och jag är inte rädd för att göra resan på nytt.
Jag hade utan tvekan stannat med min man och inseminerats med donatorsperma eller gjort IVF med donerad sperma och fått 50% biologiska barn. Vem vet? Kanske är det dit vi måste gå för att senare få syskon?
Nu har jag inte läst hela tråden, men...
Har ni gjort undersökningar som har konstaterat att han inte har spermier i testikel eller bitestikel? Min man har inga spermier i ejakulatet, men väl i testiklarna. Hans spermier har alltså hämtats direkt därifrån för att sedan kunna befrukta mina ägg via IVF.
GoC, du nämnde att du var sjukskriven. Är du verkligen säker på att dina sömnlösa nätter orsakas av dina funderingar kring donationsfrågan eller bottnar de sömnlösa nätterna egentligen i något annat? Kanske är det helt enkelt inte rätt tid för dig/er att ta i den här frågan just nu om det finns andra bekymmer som gör dig sjukskriven och som, rätt eller fel, påverkar ditt beslut, dina perspektiv och din uthållighet när det kommer till barnfrågan? Eller, om ni måste, sök stöd för att kunna navigera rätt. Vad är viktigast för dig? Din partner (livspartner?) eller 100% biologiska barn? Kan du tänka dig att stanna med din partner och att ni får 50% biologiska barn samt en graviditet tillsammans?
Jag lämnade inte min infertila sambo, min livspartner. Det fanns visserligen några få spermier och vi gjorde IVF med ICSI (mikroinjektion). Idag har vi en liten son. Jag hade inte sett på min son med andra ögon om han hade kommit till genom donerad sperma.
Vägen till barn är långt mer än bara DNA i ägg och spermier - det är ju bara början på ett liv som förälder, förhoppningsvis ett långt liv! För mig låg adoption längre bort än en eventuell donation. Det var viktigare att vi fick gå igenom en graviditet tillsammans och vara med om en förlossning samt få vara närvarande vid vårt barns första tid i livet, vilket du inte får vid en adoption. För visst blir det "ert" barn när du bär det - oavsett om ägg eller spermier inte kommer från er - en spännande och förväntansfull tid! Det är också en resa som jag inte ville dela med någon annan än min man.
Med det sagt så var IVF:en kostsam (vi gick privat, lyckades på första försöket), min graviditet förhållandevis svår och förlossningen plötslig och dramatisk (sen prematur, akut KS). Jag hade dock inte velat ha det ogjort och jag är inte rädd för att göra resan på nytt.
Jag hade utan tvekan stannat med min man och inseminerats med donatorsperma eller gjort IVF med donerad sperma och fått 50% biologiska barn. Vem vet? Kanske är det dit vi måste gå för att senare få syskon?
Nu har jag inte läst hela tråden, men...
Har ni gjort undersökningar som har konstaterat att han inte har spermier i testikel eller bitestikel? Min man har inga spermier i ejakulatet, men väl i testiklarna. Hans spermier har alltså hämtats direkt därifrån för att sedan kunna befrukta mina ägg via IVF.